2´a Adventsglögg.

Idag är det julmarknad i byn. Vi passade på och bjöd in barnen på lite glögg å pepparkaka innan julmarknaden ska besökas. Coop Konsum, Forserum, fick sälja både saffranslängder och pepparkakor, - Smaskens! Sabina, Sanna å Ida kom å fikade. Sen är Helenas kompis från Dalarna, Petrea, här över weekenden, så vi blev 6 st runt bordet.

Nu hoppas vi att Helena orkar följa med "fram" en sväng. Fram eller framme - är benämningen på centrum i byn. "- Ska vi ses framme?", "- Är du framme?" är uttryck som förbryllar utomstående, medans vi som är infödingar använder samma uttryck. Tänk om Stockholmare å andra hade använt samma uttryck - Vilka låttitlar det kunde ha blivit. "Sommaren i city 1990, kommer du ihåg den" Skulle ju egentligen varit "- Sommaren framme 1990, kommer du ihåg den". Så mycket mer skumt och skruvat så ordmänniskor hade fått gråa hår av att försöka lösa vad som menas.

Helena njuter av att få ha barnen vid bordet.

Glöggfika med familjen.

Sanna och Ida är bonussyskon men är tightare än tightast.

Ida och Sabina väntar på glöggen.

Hej tomtegubbar slå i glasen...

Det fanns även nytillverkade granar.

Petrea trivdes vid glöggfikat.

Saffranslängder, pepparkakor och glögg/kaffe.

Då, Nu och sjukläget.

Sprang på två gamla kompisar från de unga vuxna åren idag på vårdcentralen. Det var då man lekte med alla motorfordon man hittade och omöjligt - inte alls var omöjligt, utan bara tog lite extra tid... Nu 35 - 40 år senare träffades vi på vårdcentralen. Då var det ett garage/verkstad som vi hyrde av en lantbrukare. Trimmning av motorer, renovering av karosser på gamla jänkebilar och lackering samt cabbyten var vardag, sen var det viktigt att man hade fest - åtminstone en dag varje helg. Nu blir snacket istället om våra krämpor, barnbarn och att festandet avtagit kraftigt. Ibland kallas det visst "att man blivit vuxen".

Många garagetimmar har det blivit...

Insåg idag att bubblan som man lever i är ganska så liten. Prio 1 är Helenas hälsa och att hon får så bra omvårdnad som möjligt. Prio 2 är mat, räkningar, värme och att vi överlever. Prio 3 är delat mellan barnens måsten/hälsa och min hälsa. Prio 4 är alla andra "måsten" och bör göra saker. Tyvärr så räcker sällan orken hit utan stannar på Prio 2 eller 3. Varje gång vi pratar om våra gamla drömmar som innefattade boende nära havet, så slås jag av att jag (som ofta ses som den starkaste/friskaste av oss) skulle ha enorma problem med att orka av en flytt. Jag går ju runt här hemma på konstant tomgång och när jag försöker gasa så reagerar inte maskinen (kroppen) nåt vidare effektivt. Vet inte längre hur länge jag vandrat runt med denna enorma trötthet hängande över mig. Dock skräms jag av att det blir mer och mer permanentat. Undrar om det är John Blund som bosatt sig i min stinna gubbamage?

Helena tar sista Ibrance-tabletten för denna månadskur, imorgon. Så nu är vi inne i "dvala-veckan". Hon sover mycket. Hon har ont i munnen med blåsor och ömt tandkött. Hennes värk blir ofta annorlunda och mer "mångfacetterad" än normalt. Utöver månadsdvalan så märks det att hon bärt på cancertumören och metastaserna länge. Skeenden och många olika småsaker som är just Helena förändras utan förvarning. Sista månaden så har hon fått svårare och svårare att fixera blicken. Hennes ögonlock tenderar att hänga mer framför ögonen. Hon känner sig oftare mer "groggy" än tidigare. Hennes normalt starka sida med 100% koncentration är helt bortblåst. Idag så ligger hon kanske på 25-30 % av sin normala koncentrationsförmåga. Hon tappar mer och mer av sin lilla resterande gångförmåga.

Dag 515 med spridd cancer.

Dag 515 i cancerns tecken.

Idag har vi fått öka morfinet. Det borde ha gjorts för några veckor sedan men Madam Helena vill ju vara så klar i skallen som möjligt. I början av veckan var vi uppe hos hennes mamma, i hennes nya lya. Där finns ingen hiss och hon bor på våning II. Helena ville då försöka gå med krycka vilket lyckades över förväntan både upp och ner. Att sen både resten av den dagen och dagen efter var hemska med hysterisk värk och svårigheter med allt, syns ju inte mer än i mina och Helenas ögon. Eventuellt så är det kanske dags för en ny strålning. När man som Helena är drabbad av spridd bröstcancer med metastaser i stora delar av skelettet så kan man inte stråla bort tumörer eller bli av med dem. Däremot kan man stråla metastaserna så dom "dämpar sig" och inte värker så enormt. Man strålar då med hög effekt 1 eller max 2 gånger på samma ställe. Tidigare strålningar har gjort stor effekt. Problemet är att Helena tror att de 2 ställen som värker mest just nu, är samma ställen som tidigare blivit strålade. Så om vi strålar nu igen går det inte att stråla där något mer i framtiden...

Morfinet är en gudagåva, när det behövs.

Diabetesen fortsätter att leva sitt egna liv. Hur vi än försöker få kontroll på nivåerna så hoppar värdet upp igen efter några dagar i hyfsad balans. Diabetesläkaren tror att det beror på att hennes kropps-egna-insulin är "trött". Vi börjar idag igen behandling med Metformintabletter. Sist hon åt Metformin så fick hon väldigt ont i magen, så vi fick avsluta behandlingen då. Nu håller vi fingrarna korsade, för att det funkar ett tag med detta och att vi kan få bättre kontroll över sockret. Utöver tabletterna fortsätter vi både med underhållsdos och måltidsinsulin.

Diabetes som strular slår ut din kropp helt.

Livet i övrigt är som vanligt fyllt av mitt dåliga samvete över allt jag inte hinner med eller orkar med. Jag ligger konstant ett eller flera steg efter med ALLT! För mig som alltid levt på min AdHd-mentalitet och överskottsenergi ter sig livet oerhört fattigt och livlöst nu när min energi är totalt dränerad. Hur jag än försöker och tar i så blir det inte mer än lite brummande på tomgång. Så här på november månads sista dag är det kanske dags att försöka fixa något av det som stod på förra årets novemberlista, men som fortfarande inte blivit gjort. Många, långa listor blir det...

Lite hopp i mörkaste Småland finns det dock. Vår egenuppfödda "Geishamors Fiorella Caramella" väntar med stor sannolikhet valpar. Nedkomsten är beräknad till 8-12 januari 2020. Enligt gamla skrönor bland uppfödare, kan man se att tandköttet är ljusare på en befruktad tik dag 17 efter språnget. Fiorellas tandkött var nästan vitt dag 17, mot hennes vanliga röda. Så nu är det bara att hålla tummar och tår för lite ny valpglädje i vintermörkret.

5 och en svans av vår flocks 7 vilddjur. Alvina och Skittles

 bakerst. Trolla, Livia och Trissan främst. (Svansen är Tassas).

Bak: Trolla och Tassa. Främst. Alvina, 

Trissan och (blivande modern?) Fiorella.

Mot framtiden

Bara en månad kvar tills jag får göra två, (i mitt tycke), av årets favoriter. 1: Peters hemgjorda pytt-i-panna med den överblivna julmaten. 2: Peters hemgjorda pizza med julens rester. Det gäller att inte äta för mycket under julhelgen utan spara lite till mellandags-rester-special. Just det ja, - Tomten ska komma i år. Barnbarnet Thore kommer att vara här på julaftonen. Sista åren har det mest bara varit fullvuxna människor här på jul, så nu blir det extra skoj med en "ett och trekvarts" gammalt barnbarn. Att på just julen se genom barnens ögon med glittrande, skimrande saker och klappar gör att åtminstone jag färdas åter många år i minnet.

" - Ibland så lyckas skägg-gubben lura Madam 

att äta med hjälp av ögats fröjd" (kycklinggryta).

Igår fick vi hjälp av Thores pappa, Johan att fixa lite på vår bil. Trots att man inte borde behöva fixa med Amerikanska bilar - så behöver de lite vård och tillsyn ibland. TACK Johan! Nu ska den få rulla på, fram till besiktningen och sen väntar sommaren då beslut ska tas om det behövs nytt fordon i huset eller om vår Chrysler ska få fortsatt förtroende. Just nu lutar det åt någon minibuss/MPV(Multi Purpose Vehicle) med handikappramp så Helena kan köra in med el-scootern/rullstolen.

 Glada jag i landstingsklänning.

Jag har varit hos läkaren och fick en lista på undersökningar/remisser att börja beta av. Mitt "slumpsocker" var lite högt så nu testar man med 2 fasteprov med en vecka emellan, mitt blodsocker för att se hur det ser ut. Jag har ju även större och större problem med mina knän. Förra veckan röntgades knän och höfter på Ryhov, Jönköping för att se om det är fel i skelettet. Jag tror mer på fel i mjukdelar - men det är ju aldrig fel att utesluta. forts följer...

Många matskålar blir det...

5 tikar och en svans av flocken. Bakre från v: Alvina, Skittles.

Främre från v: Trolla, Livia, Trissan och Tassas svans.

Våra hundar är ju enorma glädjeämnen. Under Sannas flytt så har ju hela flocken varit här så vi har haft 7 spralliga chinese crested runt benen. Nu har Skittles och Trissan flyttat hem till hennes nya lya. Plötsligt så känns det tomt med "bara" 5 tikar i huset...


Någonstans så finns det ett orosmoln som pockar på uppmärksamhet ang Helenas hälsa. Jag lyckas dock inte sätta fingret på vad det är. Det är nästan det mest frustrerande av allt, när man är säker på att det är något viktigt men man inte kan komma på vad det är. Morr!


Hennes diabetes är fortsatt orolig. Ofta ligger hon högt i värde och när vi kompenserar med att höja insulinet så ligger det fortsatt högt i två dagar, sen perfekt i en eller två dagar, sen höjs värdet igen. Något är fel med diabetesen - men vad??? Nu har hon tagit nya prover som en diabetesläkare ska syna så vi hoppas.


Cancern då? - Jo tack, den frodas och trivs åt hel-ete för bra i hennes kropp. Värst av allt är ju att hon tvingas gå med så intensiv värk hela tiden. Även om morfin och paracetamol dämpar så tar det ju inte bort smärtan helt. Hon har antagligen hostat sönder några revben nu igen. Eftersom metastaserna "käkat upp" skelettet och bildat sklerotiska rester så är det skört på många ställen. Med tanke på höstens utveckling för Helena så är vi ganska så säkra på att hon haft ett skovliknande MS-angrepp. Då hennes MS inte har behandlats under alla år/pågått under många år, så har det nu utvecklats till en nedbrytande fas där det blir mer permanenta skador vid angrepp. Som vanligt så är den stora frågan - Vad är vad? Nu blir det än mer spänning att få svaret på nyårets MR och CT-röntgen. Vi hoppas (dumt nog?) på att se att hon fått något enstaka mer plack i hjärnan pga MS´en. Detta skulle ge Helena en rakryggad tillfredställelse då hon blivit misstrodd i 20-talet år tidigare. Sen är det ju skit att ha en bråkande MS, strulande Diabetes II och Palliativ, spridd cancer - men förhoppningsvis så kommer inget mer sluthuvud någonsin hävda att hon är inbillningssjuk.

Back on track.

Det har varit en tid av specialiteter och brandkårsutryckningar för oss sista veckorna. Idag är första dagen av familjeliv på lång tid - utan stress.

Ibland så får någon idéer som låter bra till en början men sedan börjar utvecklas till en mardröm. Detta är precis en sådan. Dottern Sanna har inte trivts speciellt bra i sin 2-rumslägenhet i centrum av samhället. Hon vill bo lite lugnare och inte höra bilar/mopeder, osv dygnet runt. Samtidigt så ville Helenas mamma (Sannas mormor) komma närmre centrum, då hon har bott en bit från centrum. Givetvis så kommer då idéen om att de kan byta lägenhet upp. Detta låter som en lösning på 2 problem. Efter att de testat att bo i varandras lägenheter några dagar så ville bägge flytta till den andras lägenhet.

Förra veckan så hjälpte jag Sanna lite på torsdagen. Då insåg vi senare på dagen, att mormor inte packat speciellt mycket av allt som hon hade i sitt hem. En mycket stor del av fredagen tillbringades med att stuva ner allt i säckar och kartonger. Jag och Sanna slet och svettades men lyckades få ner nästan allt innan sömnen infann sig. På lördagens morgon var jag tidigt igång och packade det sista lilla som återstod. Kl 09.00 kom hjältarna: min son Johan med sambo Nanna och min dotter Ida med pojkvännen Alex. Givetvis var Sanna och jag med och hjälpte till också. När mörkret föll var sista kärran tömd.

Vissa saker hanterades varsamt

Svärmoderns nya: -Ett nytt hem

Med lite bakbelysning kan ett sybord bli ett ok fotoobjekt

Data/skrivhörna i den väl tilltagna matplatsen i köket

Kattuslingen får också ha sitt träd i nya hemmet.

Logistiken som jag skissat upp höll - även om vi fick göra vissa korrigeringar under resans gång. Vi lyckades tömma och fylla bägge lägenheterna på en och samma dag. Vi hann givetvis inte finfixa allt - utan vi gjorde möbelflytt först och främst. Jag har nu i veckan med Sannas hjälp monterat ihop saker och flyttat runt på litet som gör att bägge nu kan bo i sina nya hem. Pga allt med flytten så har både Sanna och hennes mormor fått bo under vårt tak under tiden. Detta kan ju ses som lite mysigt men tyvärr så slår det mot Helena som inte får vila när hon vill, utan att be någon att lämna henne i fred osv... Även om besökarna menar väl så kan man inte slappna av på samma sätt som när man är ensam i hemmet. Då Helena gärna vill ha sina nära och kära - just nära, så kör hon över sin kapacitet för att inte visa hur trött och sliten hon är. Så nu när flytten är klar, tvingar jag henne att stänga av.

I fredags så fick Helena sitt sista månadsdropp med skelettstärkande Zometa. Hon har nu fått dropp i 1 års tid. I fortsättningen ska hon få dropp en gång i kvartalet. Ännu fungerar hormonbromsen och förstärkarmedicinen (Letrozol och Ibrance). Nästa avstämning kommer att ske på nyåret. Man har beställt tid för MR och CT av bäcken och kotpelare. Troligtvis så kommer även en remiss från neurologiska för att röntga skallen och se om Helenas 40-tal MS-plack har förändrats /ökat sista året. Så avslutningen på detta år och uppstarten av det nya året fortsätter i cancerns tecken - med undersökningar och den vanliga känslan av att kastas mellan hopp och förtvivlan.

Som avslutning så måste jag redan nu nämna nästa stora glädjeämnen för oss. Mellan den 8-11 januari så borde vår egenuppfödda fina tik Geishamors Fiorella Caramella nedkomma med valpar. Hon har parats i veckan som gick med vår nya fina hane Skittles. Så håll ögonen öppna efter valpnyheter i början av året.

Fiorella tv och Skittles th med nakna låret.

Vid dig är jag fäst tills befruktningen är ett faktum...

Elände och lycka tillsammans vandra...

Eländet fortsätter... Just skiftet oktober/november har varit tufft för oss/mig. Benbrott 1976, två halsoperationer (giftstruma och bisköldkörtel överproduktion)2014 + 2016, extrasonen Robins bortgång 31/10 - 13. Vårt giftermål tillhör inte eländet - utan det är det som gör det värt att kämpa.

Bortoperation av sköldkörtel + 1 bisköldkörtel, 2014.

Ny operation av 2 bisköldkörtlar, 2016

Giftermål 2006-11-03. Detta är alltså lyckan 

som  symboliseras - INTE elände.  Fr v: Sabina, 

Anna, Johan, Ida, jag, Helena, Sanna, Stefan å Jocke.

13 år senare. Mot en finmiddag på bröllopsdagen.

Idag har vi varit ute och käkat Grekiskt. Vi landade på "En Italienare & en Grek" i Jönköping. Till förrätt blev det Tzatziki med vilöksbröd. Som varmrätt satsade vi på Souvlaki (Grekiska grillspett). Mycket kött både fläsk och nöt, serverat med friterad bakpotatis och grönsaker samt den obligatoriska tzatzikin. 9 av 10 poäng. Rekommenderas!

Helena hade handlat en bröllopsdagspresent till mig.

En klocka i trä med vackra inskriptioner på baksidan.

Lite ansad gubbe...

Hon.

Grillspett (fläsk och nöt) karamelliserad rödlök, 

friterad bakpotatis, tzatziki och lite grönsaker, Yummie!

Madam njöt, helt rätt, av riktig Italiensk glass.

6 år av saknad.

Dagens datum är ett riktigt skitdatum. Vår extrason Robin tog sitt sista andetag just detta datum 2013. Med Robin kom mycket som var oerhört positivt. Han hade ett av de största och varmaste hjärtan jag någonsin stött på. Han kom med nyamputerat ben och frågade mig: "- Hur är det med hjärtat?".  Det var precis sådan han var den fine killen som hade en tuff livsresa men stretade på och vågade vara sig själv och det han ville vara. Första åren efter hans bortgång så hörde vi fortfarande hur hans scooter kom och sladdade in på uppfarten.

Robin blev bara 19 år.

Han var bara 18 när han blev diagnostiserad med cancer. Han kämpade emot och det var hela tiden himmel eller helvete på hans cancerresa. Han var dock mestadels positiv och pushade sig själv betydligt längre än han borde ha gjort. Han hann utbilda sig på industriprogrammet, Brinellgymnasiet. Han hade jobb på Jeld-ween, i Forserum som stod och väntade på honom. Tyvärr ville cancern inte det samma som han själv ville.

Studenten juni -2013.

Fredag till söndag 27 - 29/10 2013, så låg Robin i vår kökssoffa och kunde inte flytta sig speciellt mycket. Han vägrade att åka hem. Han ville ligga hos oss. På söndagskvällen kördes han in till Onkologavdelningen på Ryhov, Jönköping. Helena, Sanna och jag var inne och sa hej då på måndagskvällen. Vi fick info att det kunde finnas en microskopisk chans att en ny behandling i Linköping kunde hjälpa. Givetvis griper man efter varje litet grässtrå i det läget, så på tisd morgon blev det transport till Linköping. När jag kom ut från jobbet på tisdagen kl 16.00 så stod båda sönerna, Johan och Stefan där. Ta min bil säger Johan - Det är illa med Robin. Stefan jobbade då på Tjörn, men hade fått låna firmabilen och smitit hem, efter att Robin ringt honom och haft dödsångest. Så Stefan och jag åker mot Linköping i hög fart. När vi passerar Mjölby så kommer samtalet. "-Det är slut". Vi fortsatte givetvis upp till Robin och sa adjö. Även om det var för sent.

Stefan har förevigat Robins födsel- 

och dödssiffror på sina fingrar.

Efterverkningarna har varit jobbiga hemma hos oss. Framför allt just varför vi inte krävde mer insyn. Samtidigt så är det inte lätt att stå vid sidan av, utan fullmakt, och kräva något. Om något kunde ha blivit annorlunda vet vi inte. Dock var Robins cancer oerhört aggressiv. Det jag fortfarande jobbar med är att vara närvarande hela tiden. Jag flamsade och hetsade på Robin i termer som "- Nu när du har amputerat benet kan jag kanske slå dig på löpning". Just sånt bullshit har varit en följeslagare hos mig. Efter Robins frånfälle har jag bromsat mina impulser att vara så "rolig" hela tiden.

Jag gitarr´ar å Helena sjunger en
av Robins favvolåtar med oss.

När jag nu följer Helena på hennes cancerresa så gör jag det utan att jag gömmer mig bakom falska fasader. Jag har efterarbetet efter Robin att tacka för att jag är mer närvarande nu. Att jag tidigare gömt mig bakom falska fasader och inte bearbetat det som borde blivit bearbetat är illa. Nu gör jag rätt men det kostar på. Nu tror jag att det alltid är bättre att bearbeta så snart som möjligt istället för att stoppa huvudet i sanden.

Denna dikt skrev Helena medan hon fixade till Robins bukett till sista vilan:

En plats för dig

Jag binder en bukett med kärlek

att följa dig på din sista färd

Jag tvättar din väg med tårar

så att du hittar rätt i din eftervärld

Ännu väntar jag dig varje dag

Trots att jag vet så väl, min vän

att att den tiden i livet är över

Du kan inte hälsa på oss igen

Men du kommer att leva vidare

i våra minnen för all framtid

I hjärtat finns en plats för dig

Älskade du - Vila i frid!

© HD

Varför?

Ibland blir man uppgiven, förbannad och oerhört besviken. Jag och Helena försöker med små medel aktivera oss. Pga ansträngd ekonomi så blir det inga större äventyr, men lite är bättre än inget. Helena har bl a börjat gå en akvarellkurs. Jag ägnar mig åt att försöka stärka mig än mer inför det som komma skall, genom samtalsgrupper. Både i rent fysisk samtalsgrupp (för närstående till cancerdrabbade) och via internet. För oss är det små avbrott i vardagen som gör skillnad. Att Helena får samla energi både före och efter varje träff, är helt ok, då det är värt det - för oss.

Så händer då det som inte ska hända - En människa som varit med i samma samtalsgrupp som mig, dyker på Helena "- Du ser ju inte så dålig ut som han säger..." Sedan snubblar människan på Helenas krycka, hon tar då med den flera meter bort och ställer den där Helena inte kan nå den... " - Jag behöver den här där jag når den", säger Helena då. "- Då kan väl alltid någon hjälpa dig med den", säger då denna människa. Hennes attityd var dessutom 8 resor värre än hennes uttalande. Att man redan från dag 1 kommit överens om att saker som sägs i samtalgruppen stannar innanför rummets väggar, gäller tydligen inte denna människa. Tack vare denna människa så har jag nu 2 frågor som jag måste hitta svar på:

1.   Kan jag och andra, fortsatt vara öppna med våra tankar i samtalsgruppen?
2.   Kan Helena vara med i någon kursverksamhet - utan mig som assistent/vakt?

Nu tvingar jag min hjärna till tankar på betydligt trevligare saker. Vi har så underbara vänner och kontakter som har så stora hjärtan. Sista tiden har vi haft besök av Madde som handlat hund av oss. Anita som handlat hund av oss. Helen - min kusin (som oxå handlat hund av oss). Petrea som bor i Dalarna men gärna åker många mil för att hälsa på Helena. Idag kommer Åsa som varit en av deltagarna i ETIKetterna, där Helena förut regisserat teater. I helgen som gick så kom Helenas gamla klasskompis Hanna, från högskolan i Dalarna (Falun) och hälsade på. Samt givetvis barn och barnbarn, Helenas mamma som ofta kommer in en sväng på fika. De som bor längre bort hör ofta av sig via tele eller mail. Det är detta som är och ger livskvalitet.

ORD!

Hår-resande fakta...

Efter Helenas hårresande visning av perukerna (Nytt Hår, 2019-10-23), så ska jag åter försöka frammana dagens känsla. Det är faktiskt lite skrämmande att man känner så olika, olika dagar. Visst sorgen, tragedin och ångesten över att vårt framtida drömliv är inställt, finns ju alltid i kulisserna. Det som jag syftar på är att det är olika saker som blommar upp nästintill varje dag...

Inte alla saker man ställs inför är stora. När ens partner har obotlig cancer så är minsta lilla tanke fylld av analys, vidaresökning och oro. Med cancerdiagnosen nära så är alla tankar och funderingar plötsligt livsviktiga. Kan vi åka och handla ihop? Är hennes imunförsvar starkt nog? Är barnbarnen förkylda? Varför hostar hon nu? Vi vet ju att med cancersjukdom så minskar motståndskraften avsevärt mot vad vi andra (ocancerdrabbade) har för skydd. Jag känner ibland att jag är larvig, men insatserna är oerhört höga när det är partnerns liv som ligger i potten. Blir det fel så kan det vara den mest dyrköpta erfarenheten nånsin!

---...---...---

Vi är ju som vanligt lite knäppa i mångas ögon. Vi har köpt in en ny hane till kenneln. Vi fortsätter att Leva och än vågar vi faktiskt, just Leva! Vårt stora intresse på senare år har varit hundar och avel. Så varför skulle vi inte fortsätta med det som vi tycker om så mycket, bara pga en cancerdiagnos. Vår nya flockmedlem heter Skittles och är från Alvesta. Han har bott kvar på kenneln där han föddes, tillsammans med systern och mamman. Så han är van vid flockliv. Han har redan efter bara 4 dagar blivit en i gänget. Han är nu 22 månader gammal.

Skittles 6 veckor, foto Emelie Olgert.

Skittles 22 månader, finklädd, foto Emelie Olgert.

---...---...---

Klicka på länken -->  Säg inte Cancer!   <-- Denna melodi säger lite om hur man kan uppleva det inom sjukvården när alla ska skydda dig för det du faktiskt har. För oss har det dock varit klarspråk av alla inblandade hela tiden. Det är vi väldigt tacksamma och glada för.

Lånad bild från Cancerfonden.se 

Helena hittade en väldigt bra beskrivning av hur man kan bemötas av välvilja, men ändå blir det inte bra... När man har spridd bröstcancer med metastaser i stora delar av skelettet så är det frågan om hur lång tid man har - inte att det finns någon bot.

https://www.mabra.com/det-ska-du-inte-saga-till-nagon-med-brostcancer/?fbclid=IwAR2yT8tYtNO9rB3UbkzUErFb3zR_avRC1WnDJM64qpqoP8CYQgzomfnvwtY

Nytt hår.

I söndags fick jag säga "Adjö!" till mitt gamla hår. Inte utan beslutsångest i veckor, tårar av frustration och en hel massa vånda innan själva verkställandet. Peter maskinklippte allt till c:a 13 mm, utom lite lugg som vi kunde spara. Så klart har jag små öar av skallighet uppe på skalpen och i tinningarna - men det struntar jag i. Det är SÅ skönt!!!

I går fick jag en snabbkurs av Sanna i grundläggande sminkteknik med primer, eyeliner, foundation och andra (för mig) okända preparat. Jag har ju aldrig sminkat mig med mer än med mascara och kanske lite läppglans förut. Men oj vad det gjorde skillnad med lite smink! Färglöst babyhår i tussar, obefintliga ögonbryn och insjunkna ögon med mörka Konsumkassar under, gör INGEN glad. Man ser betydligt sjukare ut än nödvändigt och det är inte roligt att mötas av den spegelbilden varje dag. Detta känns betydligt bättre!

Nyfrisserad och ett nybörjarförsök i ögonbrynsmålning.

Idag fick jag säga "Hej" till mitt nya hår. Har haft sådan beslutsångest så jag ska inte ens försöka förklara. Till sist ansökte jag om perukbidrag och bestämde mig för att beställa flera peruker online i lite olika stil och färgnyanser. Jag hade en himla tur för en av de få online-butiker (med landstingsavtal) har rejäl rea på en massa fina designperuker. Företaget heter Garantiprodukter AB, ligger i Sundsvall och webbsidan hittar du på wigs.se. Jag kan verkligen rekommendera dem! Jag gjorde beställningen i söndags och redan idag (onsdag!) kom leveransen med de två peruker som fanns i lager. Jippie!

Känns väldigt ovant men rätt ok ändå.

Den första peruken (ovan) påminner om hur mitt biologiska hår såg ut innan jag blev sjuk. Fast lite kraftigare och mer välordnat, förstås... Den heter Scarlett och är gjord av Jon Renau. Färgen heter Strawberry-shortcake och är en härlig kastanjebrun färg. Den andra peruken heter Avery av Estetica. Den är lite blond-ish och kortare än den första. Har inte riktigt blivit vän med den ännu. Tror det mest beror på att den är så ljus. Hmm... Jag kanske vänjer mig? Det sägs ju att blondiner har roligare. Eller?

Inte ser jag ut att ha så roligt på den här bilden
men det blir kanske bättre med tiden. Hoppas!

Den tredje (som inte fanns i lager och som måste beställas från USA) är riktigt kort, rödbrun, gjord av Gabor och heter Confidence. Och det kan man ju alltid hoppas på! Att få lite mer självförtroende när det gäller utseendet, alltså. Så nu väntar jag med spänning på den tredje wiggen!😄

Mitt hår för drygt 1 år sedan...

...och mitt hår för 2 år sedan.

Plötsligt händer det...

...att det är dags att klippa ner det sista håret. Trodde Ni att vi hade vunnit 10 kronor på Lotto? - Sån tur har inte vi. Nä, vi ägnar oss åt helt andra nöjen.

Salong Peters enda trogna kund.

Helenas fixering vid håret har jag ju tidigare berättat om här i bloggen. Nu var det dags att kapa av det "frissiga, babytunna" långa hår, som hon hade kvar. Hon ville ha en "Chelsea haircut". En frisyr som var inne på 80-talet. Hon hade det själv på den tiden och hon tyckte att det kunde funka då hennes lugg fortfarande är hyfsat schysst. - Givetvis ställer vi på Salong Peter upp och fixar frillan. Den enda skillnaden mot fin-salonger är att här finns absolut inga veckotidningar. Eftersom du ska lägga ditt utseende i händerna på en outbildad vilde så klarar du ändå inte att läsa om någon kändis nya gardinuppsättning...

Försök med extensions, funkade inte.

Helena har fått perukbidrag beviljat. Så nu ska hon beställa 1 eller 2 peruker som hon kan ha när hon vill. Vill hon vara utan så går det alldeles perfekt. Primärt så har hon ju lite eget hår kvar nu. Egentligen så är hon sådan att hon aldrig skulle ha haft peruk - även om hon blivit 100% skallig. Dock så har sjukdomen tagit ut sin rätt även på detta plan. Hon hatar att se så sjuk ut. Alla som ser henne, ser att hon är sjuk och det är det hon vill dölja. Hon fullkomligt hatar när folk tycker synd om henne. Hennes ögonbryn är helt borta. Allt kroppshår i övrigt är också borta. Så egentligen är det lite konstigt att hon har något hår kvar på huvudet. Ett tag funderade hon på att vara helrakad på huvudet och tatuera in en rosa RosaBandet-rosett i bakhuvudet. Den gamla Helena, (pre sista 3 sjukdomsåren), hade gjort det direkt. Jag hör inom mig, vad hon skulle ha sagt: "- Bättre att visa alla direkt, så finns inga spekulationer kvar". 

Årets Rosa Band

Vi har nu vandrat denna stig i cancerträsket i 474 dagar. Givetvis vill vi fortsätta vandringen länge än. Det som dock förändras efterhand är att vi lurar oss själva, mer och mer, genom att flytta fram våra gränser, osv. Så vi accepterar mer idag än vi hade gjort för några månader sedan. På något sjukt sätt flyttar vi fram acceptansen, förändrar vårt synsätt och till och med tycker att det är "hyfsat normalt". De som är utanför vår bubbla måste tycka att vi är mega-konstiga. - Lever man mitt i en orkan, så vänjer man sig vid lite vind... 

Lite tunt - men eget!

Jag klipper till Helena - Ja, hennes hår alltså...

Chelsea-look.

Min mobiltelefon är inte den bästa att fota med, men...

Veckan som gick var ganska så tung för Helena då hennes diabetes strular och hon hade uppehåll på hormonbromsmedicinen, vilket gör att hon är som i dvala. Det var även mycket snurr som tog energi tankemässigt och anspänningsmässigt. Jag tänker mer än jag borde, som vanligt...

• Jag hade en träff med Arbetsförmedling och Försäkringskassan, som gav ett bra resultat. Forts följer...  
• En av döttrarna hade ett SIP-möte (samordningsmöte) med många olika aktörer. Hon och jag fick ut mer än vi vågat hoppas av detta.
• Igår fick vi spontanbesök av mina söner Joakim och Johan med sambon Nanna och deras lilla vilde Thore 1½ år. Det blev en liten fika, vilket inte ska förringas. 
• Jag byggde om en grind i trädgården så att Helena kan ta sig ut och in själv.
• Vi har hittat en härlig hund som ev, ev, ev kommer att inhandlas.

Nästa vecka är oerhört, härligt tom i kalendern. Jag har så mycket som jag ligger efter med inför vintern, så behöver verkligen sätta händerna i det som skriker på min uppmärksamhet.