Är jag allergisk mot första advent, sociala sammanhang och tomtenissar?

"- Det händer att Fantomen går på stadens gator som en vanlig man" (gammalt djungelordspråk). Sådana här ordspråk var oerhört väsentliga när jag var en liten parvel. - Givetvis var jag medlem i "Svenska Fantomen-klubben". Varannan vecka kom en ny tidning och man väntade, trånade och såg fram emot att strunta i läxorna och istället dyka ner i den nya tidningen, direkt efter skolan. Dagen efter så hade vi  i FFD (Forserums-Fantomen-Diggare) möte.  Vi var 5 grabbar i klassen som var helsålda på Fantomen och hade mycket att diskutera. 

Nu har ju lille-Peter blivet större och ev lite mer mogen. Så Fantomen är sedan länge utbytt mot familj, spänningsromaner och rallyfilmer. Tyvärr så såg ju följarna av bloggen att jag var lite "dysterkvist" sist jag skrev . Jag bestämde mig för att starta på nytt i måndags morgon. Livet är faktiskt inte bättre än vad vi gör det till. Så jag jobbade på ganska så intensivt i måndags på arbetsträningen på biblioteket/medborgarkontoret. Det kändes riktigt bra. Dock var jag väldigt trött efteråt. MEN som jag brukar säga till dottern Sanna: "- Är man trött när man har gjort något så finns det ju ett skäl till att man är trött". Är man trött för att baken växt fast i soffan så är skälet ofta mindre tydligt".

"- Det händer att fega Peter blir glad och säger JA(!) till något som egentligen är sådant som jag ofta försöker undvika."  - Kryptiskt? - Jodå, det är bara början. Jag älskar ju att vara social men har vant mig av med allt utom sociala kontakter med mina barn, barnbarn och arbetsträning. I måndagskväll kom en god vän och pratade lite. Det var som vanligt högt i tak: död, sorg, autism, hundar (hon har köpt 2 st av oss) och psykosociala frågor. Hon avslutar med att "tvinga" med mig ut på hundpromenad. Samt att hon bjuder in mig och Sanna till hennes födelsedagsfest. Jag vet fortfarande inte vad som hände... Jag sa att det skulle bli skoj, och tackade JA. Det är ju helt sant och jag har sett fram mot detta. Det är just detta som är såååååå ovant för mig att vara beredd att vara social när allt är lättare (och mycket tråkigare) att sitta i ensamhet och dunka huvudet i väggen.

Givetvis så låter ju detta på tok för bra för att vara sant. Igår kväll började halsen värka och rossla. När vi adventspyntade på jobbet idag, så har jag varit flera meter från både min handledare och besökare på förmiddagen. Efter lunchen misstänkte jag att det var lite feber som kommit och hälsat på. Jodå: 38.87. Är jag allergisk mot att vara som andra människor i sociala sammanhang, eller är det adventsfix jag är allergisk emot? Är det inte typiskt när jag för första gången på MÅNGA år försöker gå utanför min "komfort-zon", så kommer feber och halsont som ett e-mail (brev på posten kan man ju inte längre säga, då det inte känns speciellt säkert eller snabbt). Nu ska ju inte denna gubbjävel måla med svart färg. Nu är det Mollipekt (hostdämpare), nosdroppar och halstabletter, som gäller. MEN: - Det enkla liv jag suktar efter verkar definitivt inte vara till för mig. 

Våra reserverade böcker fick lite adventsfint.

Glasmontern med säsongens böcker, pyntades lite.

Jag lekte lite och slog in lite böcker. Det är gallrade/

utsorterade böcker som vi säljer för 5:- st, eller 3 st för 10:-

Då elpriserna är väldigt o-låga så har vi bara 1 adventsstake tänd.

Vi ska snart få led-lampor istället, så då kan vi lysa upp lite mer.

Varde ljus, - å det lös så vackert!

Barn och ungdomsböcker för utlån, fick också plats.

28 november 2021, julskyltning i Nässjö.

Dystert i novembersnön.

Dystergubbe denna helgen. Var hos min kurator i fredags och kände mig upplyft efteråt. Tyvärr så varade det inte speciellt länge. Redan i fredagskväll så var allt tungt och jobbigt, mig övermäktigt. Har sen vandrat helgen igenom med en allför tung ryggsäck. Har inte orkat fixa till något finkäk. Det brukar ju vara min medicin på negativa tankar och låg energi. Ätit direkt ur matlådor. Någon Findus färdigmat, - trots att det finns vettig mat att laga. Nä, imorgon är det måndag igen och då ska gubben startas om i vardagsläge. Jag vet mycket väl att livet inte bara är en dans på rosor. - Nu när det är snö så ser man ju inte rosorna... 

Lördagsmys? Findus och en halvt avslagen

tetra med en skvätt rött. 

Rotmos med fläsklägg, - utan snitsigt upplägg,

visar min sinnesstämning i helgen.

The soff-flock! Längst bort ligger lilla Vilda på 

halvsyrran Idun. Pappan: Skittles, nedklippt 

Fiorella. Närmast kameran Trissan och Alvina.

Stulen från en facebookgrupp. Vad vore världen utan humor?

Nu kan allt bara bli bättre! Mot framtiden!

En helg där det både har degats och däckats.

 Idag är det fars dag. En dag som förr betydde att man tog sig hem till föräldrarna och fikade. Ofta hade jag med ett kuvert med lotter eller något användbart, då pappa inte var någon slipsbärare. Just schablonen att pappa ska få en slips varje fars dag, är för oss just en schablon. Att bli uppvaktad på fars dag är alltid härligt. Dock finns det vissa saker som är typiska. För mig är det just att bli sedd som betyder allt. - Inte hur mycket nån köpt och ger. Så idag har jag blivit glad över att 2 av mina bonusbarn (Helenas biologiska) grattat och detta betyder mycket. Jag känner att jag har lyckats med mitt uppsåt, att vara en bra "stand-in-pappa" för alla. Ett mess betyder mycket. Som vanligt så tar min dotter Ida i och köper för dyrt åt mig, men jag var ofta likadan själv, förr i tiden. Johan vann dock årets "fars-dags-tävling". Han tog med mitt barnbarn Thore hit. Det är svårt att slå 2 timmar med barnbarn. Tack alla kids för att ni kommer ihåg en gammal, sliten gubb-jävel.

Jag har "lurat" mig själv mycket i helgen. Istället för att fastna i negativa tankar om ensamhet och sorg efter Helena, så har jag pysslat och fixat här hemma. Utstuderad flykt från egna, negativa tankar. Det gör mig glad att jag kan "fly" lite från sorg och ensamhetskänsla, på eget bevåg. Inte för att jag kommer att fly hela tiden, utan bearbetningen är A och O för att landa hel efter denna resa. MEN vetskapen att jag kan trycka på pausknappen i sorg och ensamhetskänsla, en hel helg - redan! (bara 30 dagar efter begravningen) - det känns bra. Sen får jag givetvis inte använda denna pausknapp alltför ofta, utan med förnuft. - Steg för steg...

Jag har målat i köket, lagat mängder med mat, klippt ner enda puff-tiken - Fiorella, vilat mig och njutit av helgen, så väl jag kunnat. En riktigt bra helg, helt enkelt. Idag kom yngste sonen (Johan) med mitt barnbarn, Thore. Johan hjälpte mig att skifta däck på Chryslern, så nu kan det vita få ramla ner för nu är bilen rustad. Vi gick en promenad och handlade lite jäst och mjöl i lokalbutiken. Väl hemma så kavlade jag och Thore upp armarna, sen var det dags för "degande". Jag lät som vanligt Thore välja mat. Denna gång blev det "farfars-pizza". 

Däckat och dubbat var det här! Tack Johan.

Bästa betyget. Barnbarnet Thore ger tummen upp.

Man får faktiskt dricka läsk på fars dag!

Lite ny färg på dörrfoder gör en hel del .

- Bara resten kvar...

Dottern Vilda (Tiramisu) t.v. undrar vad som har hänt 

med mamma Fiorellas päls.

Kyckling, kassler och räkmacka. 

Lite matlådor kan förgylla höstmörkret.

Cevapcici med ajvar. Supersmaskigt! Det är mina 

grannar (ursprungligen från Bosnien), som visat 

mig denna goda rätt. Här med potatisgratäng.

Vardag i höstmörkret.

 Som vanligt så får jag kämpa extra hårt för att hålla näsan över ytan när mörker, regn och dysterhet tränger på. Det kallas ju ofta i folkmun för höst. Jag tycker alltid att senhösten är tung och på tok för lång. Allt som växt upp under vår och sommar ska nu komposteras, destrueras och dö. Vintern är ju nödvändig, men ofta längre än önskvärt. Vår så spirar det och livet återvänder. Sommar då man kan njuta av väder, solsken och varma vindar. Första delen av hösten är ju också härlig på sitt sätt med att man får skörda frukterna av vårens och sommarens mödor. Svampen i skogen och de små egna odlingarna får mig att njuta av överflödet. Sen har vi då min stötesten: - senhösten. Kan vi inte bara bestämma att denna blöta, mörka och dystra sak kan säljas till högstbjudande. --> Långt härifrån!

 Detta året är givetvis senhösten extra jobbig, då 50% av oss är borta. Som väl är så har jag mitt "skyddsnät". Min starka vilja att komma vidare, en meningsfull sysselsättning, hundarna och familjen. Sen tar det emot, men utan motstånd - vad är då något man uppnår, värt? Så för att samla tankarna lånar jag en gammal floskel: - Lär av historien, lev i nu´et och omfamna framtiden. 

 Igår var jag i Nässjö och hämtade minnesalbumet efter Helenas begravning. Genast är jag tillbaks vid hennes sjukbädd, begravning och sorgen anfaller. Det är konstigt att man kan distansera sig i vissa ögonblick och i andra är man mitt i den djupa och tunga smärtan och bedrövelsen igen. Nu vet jag mycket väl att tiden inte läker ett enda sår men man får mer och mer distans och genom detta kan man hantera livet och sorgen på ett mer nyanserat sätt. Jag vet inte vad jag ska göra i framtiden men en sak vet jag väldigt tydligt. När jag har gjort denna resan så kommer det ut en ändå starkare Peters-gubbe efteråt. 

Mot nya mål! Camilla Bergman, text och målning

Ur minnesalbum.

Ur minnesalbum.

Ur minnesalbum. En regnbåge finns i var tår!

Ur minnesalbum.

Ur minnesalbum.

Ur minnesalbum.

Ur minnesalbum.

Ur minnesalbum. Handbuketterna.

Ur minnesalbum.

Ur minnesalbum.

Allahelgonna helg, rally och kökstjänst.

 Det är skrämmande att det redan hunnit gå 23 dagar sedan vi begravde Helena. Vardag och distraktioner i form av intressen, familj, mm gör att tidsuppfattningen är lite skev. I fredags så tände jag ljus hos mamma, pappa och Helena. Känslan att gå till minneslunden och tända ett ljus för Helena, kan bara beskrivas som surrealistisk. Det var ju inte det här man såg framför sig när vi träffades på nätet 2006. När jag ser tillbaka så hamnar jag på samma ruta som jag gjorde vid första separationen, från mina barns mor. Varför i h-e lär jag mig inte att det är den tid man får tillsammans som är värd mest. - Inte renovering av huset, investeringar i produkter, osv. Det är alltid tid tillsammans som är nummer 1! Om man ger mycket tid åt varandra i ett förhållande så kan man göra nåt bra av den tiden. Ger man inte massor av tid så är chansen mindre att man gör nåt bra. Nu har Helena och jag haft mycket tid tillsammans, - främst pga sjukdom hos både Helena och hos mig. Däremot så borde jag satsat mer tid på vårt förhållande än att bygga till huset, bygga carport, mm - medan jag var friskare och piggare. Som vanligt är det jättelätt att vara efterklok. När man är mitt i situationen, (som kallas livet), så ska man ju "bara"...

På lördagen styrde jag och yngste sonen (Johan*) kosan mot Aneby (några mil norrut). Där gick ss 2 i Novemberskölden. Det blev Sveriges största rallytävling för 2022. För mig som är en gammal motorentusiast, höjs pulsen flera steg, när en vältrimmad motor varvas ur på en liten grusväg. Jag har varit med och arrangerat många "sköldar" genom åren. Nu har Johan tagit över min gamla roll och besiktade bilar både fredag och lördag (innan start). Årets dos av motorvrål, sladdar och doft av varma däck är hyfsat fylld.

Idag söndag så har jag tagit det väldigt lugnt på förmiddagen, då kroppen behövde vila. På eftermiddagen så kom jag dock igång. Nu har jag bakat 6 inbakade minipizzor med köttfärsfyllning. 3 portioner köttfärs (hittade 1 kg nötfärs med kort datum i morse i affären - halva priset smakar gott i min mun). Spagetti kokas imorgon. Gjorde slowcooked revben på 1 kg revben som också var på halva priset. Sen blev det bullbak då förra bullbakets resultat har ätits upp. Nu ska jag äta revben med potatis, sås och kokta grönsaker. Mitt motto:           - Håll skinnet spänt!

Ljusen på minneslunden lyser upp lite i höstrusket.

Söndagsfix: Köttfärssås, revben och minipizzor med färsfyllning.

Färdigt!

Nostalgi - big time. Mammas gamla jäsdukar hänger 

med än. Hon broderade dom 1952, - 13 år gammal.

Bulltillverkning -nästan klara.

Slutjäsning på plåt. Nu krävs karaktär för att inte "smaka bara 1".

Jäsdags.

Rally i höstrusket, - me like!

Gjorde mackor åt mig å Johan: Fr v; bacon/ägg, kyckling/bacon,

 ost/skinka och köttbullar med rödbetssallad. Klart man ska ha

 lite matiga mackor i skogen när det är rally-underhållning.

16-årig bröllopsdag.

Bröllopsdag ska ju vara lite festligt och mysigt att fira. Idag skulle vi ha firat vår 16´de bröllopsdag. Tyvärr så ville det sig inte med hälsan, så vi fick inte den chansen. MEN jag ska ju inte vara en sur å bitter gubbe. Så istället för att förbanna sjukdom och elände ska jag försöka minnas bröllopsdagar som blivit glädjefulla minnen. Den längsta resan vi gjort tillsammans var till nordjylland 2007 för att fira 1 år som gifta. Vi hyrde ett nybyggt designhus mellan Lökken och Blokhus nära stranden, vid "Vesterhavet", (Skagerack). Det kostade mindre än något vi hittade i Sverige, då november inte är så högt efterfrågat. Vi hade 5 underbara dagar på nordjylland med jacuzzi, drakar, sälkutar, havens möten i "Grenen" vid Skagen, mm. De barnen som bodde helt hos oss följde med. 

Bröllopet 3 nov 2006 i Sankta Valborgs kapell, Lövhult, Nässjö.

1-årig bröllopsdag firades på nordjylland i Danmark 2007.

Sanna, Helena, Stefan och Johan. Jag är som vanligt lite bakom...

Bokmässan 2010, foto Desirée Fredlund.

Nytt foto för vidarelansering av 

vårt företag: Duo Dito hb, - 3 nov 2009.

Camilla Bergmans härliga bilder.

Hur det nu ska bli att fira bröllopsdag ensam, det vet i fasen. Men jag kommer att försöka njuta av de minnen som finns. Det är ju tur att vi faktiskt har försökt skapa bra minnen, - trots allt motstånd som livet givet oss. Så det är bara att dyka ner i "memory lane" och välja bra minnen att gotta sig åt.