onsdag 26 augusti 2020

Vi pratar om våra förestående begravningar vid frukostbordet. - Gör inte alla det?

Jag brukar säga att vi är lite knäppa. Knäppa är nog inte rätt ord egentligen utan "lite egna" är nog mer rätt. Sen finns det nog många där ute som hävdar att man är knäpp när man startar dagen med att prata om hur man vill ha sin begravning. Idag var det Helena som startade upp denna infallsvinkel. Hon hade drömt att hon var på sin egen begravning. Det var inte jag som var vid hennes sida och hjälpte henne, utan hennes ex. Så i drömmen hade antagligen han avlidet före henne. Så när Helena vaknar med en sån här dröm i huvudet är vi snart bägge igång och finjusterar hennes begravning, tillsammans med morgonkaffet. Givetvis så vill vi ju leva i bra harmoni så länge det är försvarbart men vi vet ju att Helena tyvärr aldrig blir fri från cancern. Bisarrt att planera sin begravning? Nä, jag tycker det är viktigt att de som är kvar, vet hur personen vill ha det, på sista resan.


När mina föräldrar dog så fanns det ett brev i deras bankfack. Dom hade sagt till mig att det fanns där så jag åkte direkt dit och hämtade det. Det underlättade väldigt mycket för mig. Där stod allt väsentligt. Var de ville bli begravda, melodier i kyrkan, minnesstunden, osv.
Jag bryr mig inte speciellt om hur min egen begravning ser ut. Den dagen är jag ju ändå slut. Som jag skrivet i ett brev till mina barn: Gör det enkelt. Ni ska känna att det är rätt för er. Sen har jag skrivet 2 tätskrivna sidor åt dom som gäller massor av digitala koder och mina lösenord på olika saker osv. Samt givetvis det viktigaste. Jag har gjort digitala kartor åt dom på mina bästa svampställen! - Har jag inte gett dom nåt annat så ska dom åtminstone få äta go svamp, sina liv ut!

Helena och jag, har idag återigen pratat om musiken på begravningen och vilka som måste få en inbjudan, som vi inte har kontakt med så ofta. Helena fastnade ju djupt i musiken i tonåren. När hon var 13 år så började hon spela gitarr så fingrarna blödde - dagligen! Hon har skrivit många låtar. Hon har även gjort musikaler, men det funkar väl så där, på en begravning. Hon bad mig tidigt i vårt förhållande att hon ville ha en låt spelad på sin begravning. Det är "En regnbåge finns i var tår". Den skrev hon till sin farmor och sjöng den på sin farfars begravning. Givetvis så sjöng hon den också på sin farmors begravning. Det jag nu har insett är att det är oerhört svårt att hitta nån som kan sjunga och göra den rättvisa då Helena både sätter dynamiken och tonerna 100% själv. Så jag vill att vi ska spela in några låtar själva nu, som jag sen kan överlämna digitalt, till kyrkvaktmästaren, när det är dags. Frågan är hur de närvarande skulle uppleva att höra den avlidne sjunga på sin egna begravning? Samtidigt så vore det väl helt fantastiskt att på sin egna begravning få ge en sista minikonsert.

Jag vill gärna att vi har med en Kentlåt som jag tycker vi gör bättre än originalet. "Utan dina andetag". Vi spelade den första gången på ett bröllop. När sen extrasonen Robin blev sjuk i cancer så var det hans favoritlåt när Helena sjöng. Så efter Robins död har det varit jobbigt att sjunga den, då den påminner så mycket om honom. Inte minst så sitter textraden: "...Jag kan inte ens gå, utan din luft i mina lungor...". Detta främst för att Robins lungor vätskefylldes sista dagarna, så han kvävdes slutligen av sina egna andetag. Nu har det ju gått några år så jag tror att den blir med på låtlistan.

Helena och jag sjunger Kents "Utan dina andetag",
oredigerad, liveupptagning i hemmet 2018.

Idag sa Helena att hon vill ha med "Vågande vindharmoni". En låt som hon skrev en sommar i Vadstena hos sin faster, för längesedan. Texten hade hon kvar, men tyvärr hade hennes gamla inspelning förkommit. Hon hade också glömt hur musiken gick. Så 2015 fick jag i uppdrag av min fru att skriva ny musik till denna text. Eftersom hennes känsla i mångt bestod av Vätterns unika våg/dyningssång så försökte jag hitta densamma. Vättern har ett ganska så unikt förhållande till vågor kontra dyningar. När det är ganska så lugnt väder så är det ofta 2 vågor på varje dyning. När det blir mer krabb sjö så bryter var tredje dyning sönder en av de vanliga vågorna. När det blir riktigt hård sjö så hamnar man istället på 2½-3 vågor per dyning. Det är ofta då man säger att Vättern är svart. De gamla gubbarna vid Huskvarna småbåtshamn och Oset, brukart säga att: "- Är Vättern svart, så väntar man tills den är blå igen". Denna melodi finns ingen bra inspelning på, så nu har vi att jobba med. Helena känner ju tyvärr att hon inte har så mycket magstöd kvar. Tidigare så har hon ju sjungit allt inom visa, rock och jazz. Hon har även varit vokalissa i ett storband. Så hennes ribba är högt satt.

Allt annat praktiskt är redan planerat. T ex vill Helena kremeras och sedan ha en plats i en minneslund. Hon vill ha en "öppen minnesstund" så att alla som vill, känner att det är ok att komma, verkligen kommer. Jag har i uppgift att jaga hennes tidigare fosterbarn, som hon inte riktigt orkar ha kontakt med nu. Som väl är så är det lättare idag än för bara 20 år sedan att få tag på folk digitalt via internet. Det som är Helenas storhet på denna jord är att hon vägrar att gräva ner sig, trots att vissa människor har lurat henne å det grövsta. Man har sviket hennes förtroende på oerhört plumpa sätt. Ändå så finns hon där, med kommentaren: "- Jag vill inte använda ilska och negativ energi som bränsle". Jag har svårt att se sådana saker på samma sätt som hon gör, men jag försöker. För i ärlighetens namn så är negativ energi inget annat än självförgörande.

Jag måste väl nämna att vi fortfarande är inne i operationsfaserna av hennes käknekros. Hittills så har det varit mycket mjukt käkben som de har skrapat bort. Dock verkar det just nu som de kan få bukt med det värsta. Som vanligt så händer saker i cancerns spår, som gör att man tappar fotfästet då man inte ens kan föreställa sig hur enormt omständigt och omfattande allt blir när man gör en åtgärd.
Då Helena fick Zoledronsyra *(zometa) i dropp för att stärka skelettet, så blev hennes skelett starkare och mer uthålligt mot metastaserna. Hon fick dra ut 2 friska framtänder i överkäken, innan behandlingen startade (hösten 2018) - för det fanns en liten inflammation under dessa. Nu har hon fått bamseinflammationer på ett flertal ställen i mun/käke. Nu är skelettstärkardroppet avslutat men hon har av detta fått käknekros, eller käkbensdöd, som det också kallas. Nu fick man dra ut 2 framtänder i hennes underkäke. Hon fick en stor dos (20 dagar på maxdos), med penicillin mot inflammationen. Tyvärr så gjorde detta att hennes händer och armar slogs ut. Hon har inte kunnat bre sina mackor själv ens. Samtidigt så har ju inflammationen gjort att hennes diabetesvärden varit oroväckande höga. Hon fick även mycket utslag på underarmarna. Det påminde om nässelutslag. Så nu testar man utan penicillin. Hon har fått ner diabetesvärdena lite och utslagen är nästan borta, samt att arm och handfunktionen kommer tillbaka mer och mer för var dag. Det är väldigt ofta det blir sådana här följdsjukdoms-scenarier på den mest elementära lilla sak. Ofta är dessa "små" kringsjukdomar så mycket mer jobbiga att hantera än att vara i Palliativ vård.
På torsdag är det dags för en ny dos av Faslodex i skinkorna. Redan på fredagen så är det nästa operationsomgång hos käkkirurgen.

onsdag 19 augusti 2020

Vi lever, både i fest och vardag.

En nybakad å nybadad 2 x 28-åring.

Nu har vi åter landat i myllan som är bekant. Sista dagarna har varit intensiva, underbara men också jobbiga då energin inte riktigt räcker till - Hur mycket man än vill och njuter av "det lilla extra" så måste man orka med det också. I lördags fick vi förmånen att ha härlige Eddie, yngsta sonens Dansk/Svenska gårdshund. Jag ska vara ärlig och erkänna att just Dansk/Svensk gårdhund stog högt upp på listan när vi pratade om att ta in en ytterligare ras i kenneln. Nu ville livet annorlunda, men det är en härlig ras och Eddie är en fin förbild för rasen. Mycket energi, upptåg och bus i denna härliga kille. När dom hämtade hunden på lördagskvällen, frågade sonen om jag ville ha hjälp med gräsklippning. Svårt att tacka nej till detta då övre delen av trädgården varit ett katastrofområde med meterhögt gräs alltför länge. Denna ordspottande gubbe orkar inte längre med att klippa hela egendomen. Så på söndagsmorgonen kl 09.03 drogs det igång med klippare och röjare. Lill-Thore skulle egentligen sovit, men fick åka lite med pappa på armen. Sen hjälpte Thore farfar att förstå det roliga i tecknade effekter på monstertrucks, som kraschar. - Det gick så där... Go unge (Johan) som hjälpte oss med gräset #1.  

Yngste sonen och barnbarnet Thore.

Sonhustrun Nanna med härliga Eddie.

Yngste sonen Johan som (stackarn) blir mer å mer lik far.

Sen kom Malte på besök. Han heter egentligen Geishamors Unike Unikum, och är bror till Livia. Han är ju en av de 2 som klarade sig i "Livskraftskullen". Vi fick ge dom mjölkersättning varannan timme dygnet runt för att klara dom. Så för ett år sedan var det 1 ml-spruta med mat, man fick ge. Nu är det en ståtlig och fin kille som är dubbelt så stor som lillsyrran Livia... Go hund på besök #2.

Direkt efter Maltes besök så instruerades Helenas mellandotter lite, då hon skulle vara med hundarna när vi var på rymmen. Sen lyfte vi med Chryslern mot Hok. Inte speciellt långt iväg, men ändå så långt borta från vår inövade vardag. Jag var på Hooks herrgård nån gång 84-85 och gjorde något litet halvdags plåtarbete på något tak. Döm av min förvåning när jag inser att det vuxit ut del, efter del, på anläggningen.  Hooks herrgard  är ju känt för sin fina golfbana. Den ligger åtskild från herrgården. Jag gillade att det i Corona tider, inte var så mycket folk. Både jag, men främst Helena, är ju i riskzonen för covid-19. Nu var det bara herrgårdens gäster som åt i restaurangen. Just nu är behandlingarna inställda pga covid-19. De som leker med små vita bollar och klubba, har egen matservering i ett helt annat hus. Man hade också diffrentierat mattider, både på kvällen och morgonens frukost. Suveränt! Det var "bara" 3 personer av ca 50 på frukostbuffén som inte använde plasthandskar för minskad smittspridning. Helt klart 3 för mycket men alla människor har inte förmågan att värna andras hälsa. Det var Helenas härliga barn som gett oss ett presentkort i julklapp på Hooks herrgård. Goa ungar (Sabina, Sanna & Stefan) ...#3.


Helena fotade "vårt" spa och herrgård. 
Vi sov innanför andra fönstret på övre plan.

När vi hade checkat in på söndagseftermiddagen, så testade vi Helenas favvo: Spa´et. Yummie, så skönt! Vi bubblade, flöt, simmade och framför allt: - NJÖT! Ett mysigt, fräscht och lättillgängligt spa med precis allt man kan önska sig. Trots att vi kommer med rullstol in i en spaavdelning, så fanns inte ett enda hinder eller otillgänglig sak för oss. Oerhört smart planerat och välstädat samt avkopplande. Något som slog mig var också att jag som är en jordnära gubbe med lite gödsel i fickorna, känner ofta när jag kommer ut på liknande saker att jag inte platsar, då det är mycket "fint" folk där. Här var det blandat med folk. Allt från småbarnsföräldrar, till gravida kvinnor. Där kom även 75-åriga, utslitna gamla knegare tillsammans med några socitetsdamer från Östermalm. I och med blandningen av folk så kan ju alla känna sig välkomna. Skönt!

Middagen ska till att ta sin början.

Vi i "spa-pose". Händer inte ofta...

Från fotbadsnjutningen ut mot sjön. Sämre kan man ha det...

När vi hade njutit, och plaskat färdigt samt fått "russintår" och "russinfingrar" så återvände vi till rummet. Efter lite fix och smink av födelsedagsbarnet, lite hyfsad klädsel, - så var det dags för min höjdpunkt - tre-rätters middag. Maten höll en hög nivå. Helena tog förrätt: Hooks Skagenröra. Varmrätt: Halstrad Röding. Efterrätt: Créme Brûlée. Förrätten fick en 10´a, men tillbehören på varmrätten drog ner något, i hennes betygsättning, medan själva fisken var 9 poäng samt créme bruléen var en given 9´a = 9 totalt. Jag valde Hooks Skagenröra, Oxfilé från Ugglarps, samt Osttallrik från Brostorp. Allt var riktigt bra så: Förrätt 9´a (jag ville haft än mer smak). Varmrätten 10 - perfekt! Efterrätten 10 poäng! Totalt blir det en 10´a då även förrätten var bra, men jag vill ha en, än mer unik och stark smak. Endast de rekommenderade vinernas kombo med maten var högre poäng på än själva maten i sig. Det sjukaste av allt var vinet till min ostbricka. När jag läppjade på det, så var jag väldigt tveksam. - Tillsammans med osttallriken så var det helt outstanding! Sommelierens arbete med rätt vin till respektive rätt får 10 MYCKET starka poäng av 10 möjliga!

Restaurangmiljön 10 poäng.
Serveringspersonal 10 poäng. - Trevligt och oerhört unikt med att ALL personal från reception, spa, städ till servering håller en sådan nivå, (även fönsterputsfirmans personal, höll samma trevliga nivå). Givetvis en stark 10´a!
Spa-avdelningen 10+!
Rummet 10! Det var större än väntat och badrummet betydligt större än väntat, hög standard!

"Infinity"-pool där horisonten smälter ihop med bubbelpoolen.
38 grader i poolen, 22 grader i sjön. Det blev poolen.

Utsikt från restaurangen. Vi kommer att rekommendera 
Hooks herrgård, då det överträffade våra förväntningar.

När vi (nästan*) landat hemma igen så for jag direkt ner till hundklubben och kursade med Skittles. Jag var trött och sliten men det sket vår lille kille totalt i. Han lyckades bättre med allt än han nånsin gjort tidigare. Stolt husse! ...Go hund och nyttig hundklubb #4

Tisdagen skulle bli en vilodag - Hmm, nja det fanns ju lingon i skogen så... - Nu har vi lingonsylt i höst och vinter. (Något öm rygg på gubben idag)... Goa bär 5#

Skogens röda guld!

Jodå, nu har vi rött guld i huset! Jag känner mig så rik
när jag har massor av svamp, bär och frukt hemma.

Idag är en mer typisk dag då jag ska till vårdcentralen. Direkt därefter är det dags för Helena att besöka käkkirurgen igen. Idag är det operation av hennes käknekros (som hon fått av skelettstärkar-medicinen) i underkäken fram. Eventuellt så måste de plocka ut x antal tänder. Så vi håller tummar och tår för att det inte måste bli så många.

Åter hemma efter dagens sjukvårdsäventyr. - Resultat:
- Peter träffat en samtalsterpeut på remiss från Försäkringskassan. De vill att jag hittar fokus på att allt i mitt liv inte "bara" är vad jag orkar prestera... Känns lovande 6#.

- Helena har opererat bort 2 tänder i underkäken och har lite fläskläpp. Nu ser hon ut som en boxare... De har även skrapat bort mjukt ben i käken. Nu när bedövningen börjar släppa så: ...Känns det!!! #7


fredag 14 augusti 2020

Små äventyr.

Nu är det strax dags för ett nytt mini-äventyr. Vi fick ett presentkort av Helenas barn i julklapp på Hooks Herrgård. Så (knäppa som vi är), har vi planerat att mitt emellan alla operationer av Helenas käknekros, passa på att åka bort ett dygn och bara stänga av måsten och bör. Eller eventuellt är det så att vi är osedvanligt smarta som utnyttjar den tid som finns. Dottern Sanna kommer och sover hos hundarna så vi kan koppla av och veta att de också har det bra. Sen så fyller faktisk Madame 28 år (för andra rundan) på söndag, också.

Så när vi idag står inför ännu en av våra små koppla-av-tripper, ser jag tillbaka lite på vad som hänt tidigare och även funderar jag lite på skillnaden i synsätt då och nu. När vår gemensamma resa startade 2006 fram till när barnen flög ut är för mig ett eget kapitel. Sedan hade vi våra "egna" (alltför få) år. Sen kom då cancern och med den cancerresan. Givetvis är det inte vattentäta skott mellan de olika delarna i livet. Ändå så måste jag försöka strukturera lite så mitt huvud får ihop denna text och det jag vill ha sagt med den.

I väntan på helgens utflykt.

Det hela började ju lite trevande, men ändå oemotståndligt, via en kontaktsida på internet (mötesplatsen.se). Jag hade precis kommit ur ett förhållande och ville mest bara "ladda mig själv" med lite snack på nätet med andra vuxna. Intresset för ett nytt förhållande just då var noll. Jag var ju ensamstående pappa och hade 1 - 2 av barnen boende hos mig. Sen hade jag ju alla varannan helg och barnens mamma hade dom vice versa. Helena var bara inne på kontaktsidan för att kolla in några ev ragg som hennes kompis hade på gång. Dock så ville tydligen ödet nåt mer än vi själva förstod.

3 november 2006 sa vi JA till ödets val. Fr.v: Sabina, Anna,
Johan, Ida, gubben, Madame Helena, Susanna, Stefan och Joakim.

Ödet, ja. - Det har vi tatuerat in i samband med giftemålet.
Jag har min keltiska evighetsknut på bröstet *(över hjärtat). 
Helena valde att ha sin på handleden för att lätt se den själv.

Alla tatueringar som visas här är gjorda av: Fredrik & Sari 
Brickman. "Par-i-Hjärter-tatuering&piercing i Borlänge. 
När man är 40 + och gifter sig - Då är det på allvar! 
- Det kostar ett finger att skilja sig.

Det vi har varit duktiga med är att försöka göra så mycket som möjligt av litet. Jag har varit sjuk och jobbat långa perioder 25 - 75% på mitt arbete på Kabe Husvagnar. Nu har min kropp sista 2½ åren varit helt ovillig till något statiskt arbete. Jag arbetstränar nu på Coop i Forserum, för att utröna i vilken omfattning jag kan tänkas jobba i framtiden. Helena har tagit några korta vikariat och jobbat i vårt egna företag. Tyvärr har det varit jobbigt att få samman allt. Sjukdom = mindre inkomst. Starta eget - mycket tid i uppstart och små intäkter. Summa summarum - 7 barn, uppstart av företag, sjukdom och tillbyggnad av bostad = ganska så skral ekonomi. Då är man tvungen att göra det mesta av det man har.

Vårt stora intresse för sång och musik har vi kanaliserat via oss själva. Jag har spelat gitarr sedan jag var 6 år. - och nåt har jag väl lärt på resans gång. Jag har även varit med i Allan Beddo Band, ett klassiskt bluesband i Jönköping, som bildades 1985. Helena har spelat in 2 cd-skivor i början av 2000-talet. Hon har varit igång som singer/songwriter och satt upp flera egenskrivna musikaler och försörjt sig med arbete med ungdomar inom musik och teater. Vi startade Duo Dito Rocktrubadurerna där vi spelade på bröllop/fester/tillställningar, mm. På denna länk finns lite att lyssna på.

Första gången på scenen ihop som 
Duo Dito - Rocktrubadurerna. 2006 i Bredared, Borås.

Långvasslerock 2015. Av musiker för musiker. 
Jazz och blues-tema. Sunnansjö Finnmark, Dalarna.

Återigen lika-lika, men ändå lite skillnad.
Min på armen och Helenas på andra 
handleden. Fullskala / halvskala. 

1-årig bröllopsdag firades i Danmark med barnen som bodde
hos oss, jämt. Fr.v: Sanna, Madame Helena, Stefan och Johan.

Hos Stefan och hans Linda i Ugglarp, Halland - april 2018.

Vi har haft förmånen att få låna husrum både här och där. En period bodde svärmor i Gränna med Vätterutsikt. Helena klagade inte, när vi lånade hennes lägenhet. Senare bodde hon i Blankaholm (Tjust skärgård, mellan Västervik och Oskarshamn). Det var inte helt fel att låna hennes lägenhet någon dag eller så, och njuta av havet. Nu bor ju Helenas son Stefan (och Linda) bara en kilometer från havet, utanför Falkenberg. Så det händer att vi våldgästar ibland.

I Västervik. Vi lånade svärmors lägenhet i Blankaholm.

Vid Varbergs fästning, en blåsig afton 2016

2016 firades Helenas 50 - årsdag i Varberg. 2 år för sent 
men bättre sent än aldrig... Här är vi i Glommen.

Kallbadhuset, Varberg, i kvällssolen. Helenas barn gav henne en 
"resecheck" när hon fyllde 50 år 2014. Sen hände för mycket i livet.
2016 hade vi vett att utnyttja denna check i Halland.

Apelviken i Varberg. Vatten och vind passar Madame.

Helena i Glommens fiskeläge, Halland.







fredag 7 augusti 2020

Tandlös?

 Kan det vara så att den: Första tvekan att hjälpa Helena har inträffat. Vi har funderat och antagligen är det så. Helenas tänder har ju, som jag tidigare skvallrat om, börjat ramla ut. Vad värre är, är ju att hon har käknekros (bendöd) i stora delar av käken. Det är inte helt ovanligt att cancerpatienter som får zoledron får det. Dock har zoledronet andra positiva aspekter. Man ger det i droppform för att stärka skelettet som annars lätt kan brytas ner av skelettmetastaser. Många patienter dör ju innan de får några synliga tandproblem, medan andra klarar sig utan problem. Helena hade dock inte någon sådan tur utan fick givetvis en ordentlig släng av käknekros. Tyvärr så är det kroniskt, så det är bara att skriva in ytterligare en sak i CV´t.

När vi var inne i slutet av juni och början juli så var det en specialisttandläkare som behandlade Helena. Han konstaterade käknekros. I remissen till onkologläkaren som behandlar Helena för cancern, nämnde han inget om käknekros - utan bara att han dragit ut de två tänder "som besvärade henne". - Det var bara det att det var han som ansåg att de behövde dra bort dessa tänder för att komma åt att behandla käknekrosen i käken under. Han sa även att hon inte kunde ha sån smärta som hon hade då käknekros inte gör ont. - Det var bara det att är det inflamerat så gör det RIKTIGT ont. Dessutom limmade han hennes framtänder i nederkäken, som var lite lösa. Helena frågade hur länge det kunde tänkas hålla. Hans kommentar då var att: - Det håller så länge det håller. - Ska jag ringa om det lossnar? frågade Helena. - Tja... var hans svar. Då tyckte hon att han var lite udda men ändå...

Nu en månad senare har hon opererats och behandlats av kollegor till den första specialisttandläkaren. Nu är det ordning och reda på torpet. Nu är det solklart stopp till mer zometa/zoledron, då hennes käke inte klarar av detta. Nu hjälper man henne på alla de sätt som man kan. På onsdag är det dags igen för en ny operation. Sedan är det "bara" en avslutande operation nån gång i slutet av augusti inplanerad också. Det är en milsvid skillnad på bemötande. Nu strävar man 100%-igt på att få Helenas mun värkfri. Häromdagen trillade poletten ner. - Kan den första specialisttandläkaren ha ansett att det var slöseri att lägga tid och energi på en cancersjuks tänder/käke? Skillnaden i bemötande är som natt och dag. Helenas livsprognos är ju ännu så länge god, med tanke på cancern. Om bromsmedicinerna fortsätter att fungera så har hon enligt sin onkologläkare antagligen flera år kvar. Vi antar att den första behandlingen utfördes med resonemanget: "- Hon kommer ju inte att leva så länge, så... " Det skulle förklara varför han inte nämner käknekrosen i sitt remissvar. Varför han limmar ihop framtänder när det är käknekros under dom i käken. Smärtan som Helena hade innan sista behandlingen var HÖG, hon trodde ju att han hade rätt att det inte kunde göra ont, så förklarade smärtan med MS-känning eller att nån ny metastas börjat spränga högt upp i nacken/käken.

Den stora frågan är varför den första tandläkaren bedömde att det var "onödigt" att göra sitt bästa med Helenas mun. Samma journal en månad senare, utan ändringar, fick 2 olika (specialisttandläkare och käkkirurg) att direkt sikta på att göra livslångt, hållbara operationer och att Helena ska få protes där de måste ta ut framtänder.

Hos mig väcks frågor som:
- Vid vilket läge anser sjukvården att det inte är värt att hjälpa patienten med "sidosjukdomar"?
- Vilken förväntad livslängd måste man ha för att få specialisthjälp, och inte bara smärtlindring?
- Kommer vi att få veta när det är "meningslöst" med behandlingar?

Svullen och öm i munnen med kraftig värk