Nu har det dröjt lite väl länge igen mellan blogginläggen. Jag har i och för sig skrivet, men det har inte varit publiceringsbart. Jag har varit tvungen att skriva av mig lite skit för att åter hitta rätt i tonen som vi försöker hålla på denna blogg. Nu - nu är jag åter i läge bakom tangenterna.
Vi närmar oss med stormsteg den bedrövliga dagen 3 juli då vi fick beskedet att våra liv drastiskt skulle förändras. Det är alltså snart 2 år sedan som beskedet om spridd cancer damp ner i knät på oss med en sur eftersmak. Funderar på att fixa till en fest för att fira livet, men vågar man det? - Tänk om man jinxar för mycket så cancern blir sur och exploderar än värre...
Vi lever nu, nästan 2 år efter cancerbeskedet i samma läge med ovisshet. Helenas hormonbromsande medicin har ju slutat fungera å hon har nu en som är en receptorsstörande medicin. Med andra ord så har man nu släppt lös östrogenet i hennes kropp men talat om för mottagarna av östrogen att de inte ska ta emot. I skiftet juni/juli ska det bli ny MR och sedan ny bedömning om nya medicinen verkar eller ej. Utöver detta så har hon även fått käknekros. Så nu har det varit några resor till käkkirurg för behandling. De har skrapat bort det mjuka i hennes käke, och de tror att det kan vara okey men vet inte säkert än. Troligtvis så har den skelettstärkande medicinen hon fått i droppform under ett drygt år påskyndat käknekrosen. Nu kommer det även att bli ytterligare tänder som får ge sig. Som väl är så får hon proteser, för Helena är inte fåfäng speciellt mycket, men tänderna är något av det viktigaste för henne.
Jag ska försöka orka bygga en uteplats med integrerad rullstolsramp, innan sommaren är slut. Det är bara det att ekvationen av planer, energi och verklighet inte riktigt harmonerar tillsammans. Som väl är så köpte vi material tidigare i våras, så nästan allt byggmaterial ligger och väntar på mig. Nu ska jag "bara" fixa vattnet, elen och förstärka bärreglarna. Sen ska vi bygga.
Helena drev på hårt att vi skulle köpa nya utemöbler. - Så bra det blev. Jag är ju snål och drar ut på allt som inte måste göras. Därför var jag tveksam - Helena hade dock rätt. - Bästa investeringen på länge!
Vår extrason Robin blev bara 19 år. Han dog hösten 2013 i en väldigt aggressiv cancer. Han var en av de mest varmhjärtade ungdomarna vi stött på, någonsin. Vi har tyckt att det varit oerhört jobbigt att åka till hans grav, men nu (efter 6½ år) känns det äntligen lite lättare. Hans födelsedag vill vi dock uppmärksamma varje år, - så även detta år.
Traditionen som är viktigast i midsommarhelgen. Sätta lite blommor
på fina Robins grav, han skulle ha fyllt 26 år på midsommarafton.
Det som var tänkt att bli vår oas delas nu med hundarna.
Tack för de nya stolarna, matte, de är jättesköna,
hälsar Tassa och Trissan.
Midsommar-lunch med egenodlad
dill och gräslök.
Eftermiddagsfika med socker, grädde och några röda godsaker.
Middagen blev som vanligt för kraftig
och för mycket, men ack så gott...
Skål å trevlig fortsättning på sommaren!
