tisdag 29 december 2020

Utdrag från manus: När tumören flyttade in. Nr 107.



107 - Att ersätta något förlorat med något helt annat och försöka lura sig själv.

Som vanligt så försöker jag sätta en rubrik först - innan jag skriver texten. - Tyvärr så styr min ADHD-hjärna mig ifrån ämnet ganska så ofta men tro mig: - Jag försöker hålla mig till det som var orsaken/meningen att skriva om idag. Idag är det dag 909 sedan vi fick cancerbeskedet. Fortfarande här och tillsammans.

Våra planer när barnen blev flygfärdiga och äntrade vuxenvärlden, var att resa. Både någon tripp ut i Europa, men främst inom landet. Tanken var att omstrukturera boende så vi kunde investera i en begagnad husbil. Tyvärr har vi fortfarande inte kommit dit. Nu har det i ärlighetens namn “bara” blivit 2 resor, värda att nämna. Den första blev till Varberg och hotell Gästis augusti 2016. Den andra blev i augusti i år (2020) och det var en tripp till Hooks Herrgård & spa. Det dråpliga i dessa resor är att Helenas barn gav oss en ordentlig “slabba” med pengar att resa för, när Helena fyllde 50 år. Tyvärr försenade jag denna resa med 2 år då mitt hjärta var o-flygvilligt då. 2016 fick jag en hjärtinfarkt i januari och efter den omgången så blev mitt hjärta mindre problematiskt. Så “redan” augusti 2016 tog vi ut resecheckarna från augusti 2014… Vi höll oss dock till bil och styrde mot Halland. Årets tripp till Hooks Herrgård och Spa, var vi snabbare med. Helenas barn samlade ihop pengar till en Spa-weekend som vi fick i julklapp. Helenas kropp var inte riktigt med på noterna i början av året, så vi avvaktade lite. Tyvärr kom ju Coronan med all oro och försiktighet för oss risk-zonare. Men vi vågade resa till Hok som nästan ligger nästgårds (3.5 mil). Vi satsade även på att anlända en söndag - Då det ofta är färre hotellgäster. Så med ärlighet i blicken kan vi väl lugnt påstå att våra planer grusats kraftigt. Samt att: ska vi komma någonstans så krävs det att vi får en spark i baken och en resecheck i näven…

Dag 909 med bekräftad, spridd cancer. I början, då det gick upp för mig att min partner gick på palliativ vård, alltså, att all behandling var obotningsbar cancervård. Då visste jag inte hur jag skulle förhålla mig till att hon skulle försvinna i förtid. Nu vet jag väl i ärlighetens namn inte det än, men med tid så har ett lugn infunnit sig. De panikkänslor som första veckorna hotade att ta över allt sunt tänkande, fick dämpa sig till förmån för kunskap och inläsning om just spridd bröstcancer. Det är fortfarande surrealistiskt att vi skulle hamna i denna sits. Egentligen är det skrattretande. Nästan alla val och händelser som skett i vårt gemensamma liv, har gjort att vi hamnat i ett läge som knappt går att beskriva - utan att folk tror att man ljuger. Våra sjukdomslistor är långa. Vår möjlighet att påverka något är nästan obefintlig. Vår ekonomi och vårt dagliga liv handlar om att leta efter alternativ istället för att bara leva.

                                   
Spagetti med köttfärssås och nyttiga tillbehör.

Jag ersätter mycket av det liv vi ville leva med att se på reseprogram på Tv´n. Sen har jag även fastnat för att laga lite extra fin och speciell mat. Dels så skingrar man ju tankarna på skitläget vi fastnat i, dels så lyckas jag då oftare att få Helena att äta lite mer, (hon behöver få i sig energi för att orka med). Problemet med att gilla mat är ju att man blir ganska så omfångsrik. - Eller äckligt fet om man uttrycker sig så. Jag kämpade för att äta mer förnuftigt i september, men då blev jag ju sjuk på riktigt. - Inte av att jag åt vettigt utan jag fick akut bronkit. En luftrörsinflammation som varade i 9 veckor, med lite tempökning, vätskeansamling och andningsbesvär samt en jobbig hosta. Jag är fortfarande inte helt tillbaka men är nu betydligt bättre. Det är oerhört lätt att fastna i ett läge där man blir sittandes och tröstäter. Detta beror på flera saker. Dels det liv man ville leva, dels sjukdomsläget, dels att ekonomin inte låter oss göra några val. Moment 22. - Jag är oerhört duktig på att stoppa i mig ostbågar, salt godis i överflöd, matrester, främst mellan kl 19 - midnatt. Den absolut sämsta tiden att äta. Så, det räcker inte med att jag äter för fet mat, för stora portioner, för sent - jag rör mig åt h-e för lite. Nu finns det skäl för det men tyvärr har jag fler ursäkter än motivation att resa på arslet och ta tag i livet. Då både min rygg (stelopererad ländrygg) och mina knän (artros) skulle må bättre av lagom motion, så borde jag ut och gå. Tyvärr blir det alltför ofta istället- Aj, jag har så ont i knäna, - jag vill inte fresta dom mer. - Återigen ett moment 22. Hur man än vänder sig så har man baken, där bak...

Dagens goding - Köttsoppa, hemgjord med högrev.

Världen, Sweden, Forserum, Plaza del Dahlstrand: 29/12-2020.


fredag 25 december 2020

Jul i isolering/Vi ska ha sex i mellandagarna.

 Det blir inte som vanligt detta år. Nu blev inte julfirandet uselt, men långt ifrån det varma och gemytliga som vi brukar ha med nära och kära. Helena och jag åt vår mat själva hemma. Vi hade i förväg packat mat till våra singeldöttrar, samt till Helenas mamma som precis kommit ut från sjukhus i ett slitet skick. Sen träffades vi utanför svärmors boende på servicehuset. Vi fixade en "vidokonferans" via messenger med Helenas son med fru i Falkenberg, samt svärfar i skogen mellan Vimmerby och Västervik. Lite glögg och pepparkaka smakade bra i minus 2. Det som är lite mer ihåligt är att jag sällan träffar mina barn och barnbarn i denna pandemin. Men-men nån gång får jag säkert ta vaccin så jag kan jobba, träffa nära å kära samt kunna existera utan att tänka på renlighet, avstånd och tecken på smitta.

Sure Tomtegubben och Helena-nissan. Julafton.

Vi kommer att ha sex i mellandagarna! Eller vi och vi...  Vi ska låta vår hane Skittles få para sig med vår tik Alvina. Sen räknar vi med valplycka i slutet av februari/början av mars. Skittles har redan prövat med Alvinas syster Fanny (Geishamors prinsessan tuvstarr) som nedkom med ett gäng fina valpar den 23/12 i Västerås. 

God fortsättning på julen och ett gott nytt år!

onsdag 16 december 2020

Vardag i Corona-Sverige.

 Det är många som hävdar att 2020 varit ett riktigt skitår. Jodå, jag förstår vad man menar, då framförallt Coronan har besökt och skakat om många ordentligt. Många döda och än fler som fått skador och handikapp efter tillfrisknandet. Det är illa att så många varit sjuka och dött i en farsot, inte minst så är det tomrum som de avlidna lämnar efter sig, stort. Dock kan det nog finnas något positivt i att vi blir lite omskakade - Det som kan vara bra och positivt är att vi måste börja tänka igen. Jag vet inte när vi människor som grupp, slutade tänka på småsaker vi gör. Genom att nu behöva tänka på att hålla avståndet - att inte tungkyssa alla man träffar, osv. Gör ju i förlängningen kanske att vi åter håller lite extra avstånd när vi är förkylda, har feber, osv. Samtidigt så måste vi nog börja inse att allt inte är givet, längre. Det är inte helt givet att samla 10´000 supportrar på en fotbollsmatch. Det är inte givet att man ska åka på solsemester till Spanien. Igår kom beskedet att Sveriges största årligen återkommande idrottsevenemang blir inställt 2021. Jag pratar givetvis om Svenska Rallyt. Pga covid-19 och restriktionerna runt detta, så tvingas man ställa in VM-rallyt. 

Helena har varit isolerad i karantän sedan utbrottet av covid-19. När siffrorna gick ned lite i somras så var hon med i Nässjö på en veckohandlingsresa. Så hon har på 9 månader varit 1 gång på Willys och Öb i Nässjö. 0 "nöjesshoppingar" eller större utflykter - Vi gjorde faktiskt en liten "rackabajsare" på Mors dag. Här kommer en repris för de som önskar: Mors dag. Sen måste det ju vara vissa besök på sjukhus och behandlingar på vårdcentraler. Hon har mest bara sett en fet gubbe som håller på å lagar mat samt hundarnas lek och bus. Ändå så håller hon fortfarande fanan högt. Som väl är så har cancern och dess följdsjukdomar hållit sig ganska så lugna under denna perioden. Det enda som stökat en del är hennes käkbensnekros. Hon har ju pga skelettstärkande dropp (zoledronsyra) fått käkbensnekros. För att komma åt att behandla denna "tandröta" så måste man dra ut tänderna som är ivägen. - Både friska och sjuka. Så Helenas leende är idag större än vanligt...                                                                                    Som jag sagt så snöar jag ju in på det här med mat. - Delvis för att Helena äter bättre när maten ser fin ut. Samt att hon vill göra kocken glad genom att tvinga i sig mer än vad magen egentligen vill ha. Summa-summarum: Jag försöker att laga och göra mer än "standardmat" vid de flesta måltiderna, då jag tror att hon har mer kraft och energi att kämpa emot cancern och dess följdsjukdomar med energirik kost. 

Istället för "vanligt" liv: Skinkschnitzel med rostade grönsaker.

Sprödbakad torsk med hemslagen remoulad, mos och grönsaker.

Färsk tagliatelle med baconlindad
kycklingfile och rostade nyttigheter.

Laxpanetter, pommes med kall yoghurtsås och tillbehör.

Just nu så ligger Helenas mamma inne på sjukhus. Hon har väldigt höga värden på sänkan och många "inflamations"-prover visar på en stark inflamation. Det är helt klart lite annorlunda att bara kunna ha kontakt via tele. Det är ju besöksförbud på sjukhuset. En annan släkting behandlades på sjukhus men blev även corona-smittad. Det är inte helt smidigt - att först ha en allvarlig diagnos och sen uppepå detta få covid-19... Så ett råd till Er alla i världen: Håll avstånd, tvätta händerna ofta + noga och tänk gärna på andra - inte bara dig själv!

söndag 6 december 2020

En Jamare - Skål!?

  Äntligen börjar "assistenten, gubbjäveln, den store, den halte å lytte", eller vad folk nu kallar mig, bli nästan frisk. Det är en oerhört skön känsla att kunna vakna utan andningsbesvär, feber och en ihållande hosta. Visst - min stelopererade rygg och artrosen i bl a knän försvinner inte hur som helst, men att "bara" ha kvar de gamla vanliga krämporna, känns som en befrielse. Hela oktober och nästan hela november har varit kämpigt. Så nu ska resten av livet börja levas igen.

Helena är ju skör pga alla olika diagnoser. Nu är det väl bl a hennes diabetes som är "orolig". Den har ofta varit hög på morgonen (12- 13 i fastevärde). Hennes MS håller antagligen på lite bakom kulisserna. Det visar sig med att hon får ont i leder/muskelfästen, osv. Dock är det ju så att hon även har metastaser i STOR mängd i skelettet. Det kan ju också vara en skyldig faktor i ekvationen. Det jobbiga just nu, är att hon har svårt för att sova på nätterna. 

Då svärmor tillfälligt är på sjukhus så har vi blivit kattvakter. Som rubriken säger så har jag ju "nån" gång i forntiden, smakat en snaps - eller jamare, som vi brukade säga på den tiden. Det blir ju som vanligt lite lagom knäppt. Helena är allergisk mot katter men tål "nästan" svärmors ragdoll-katt, Dezzibel eller Dezzie som hon heter till vardags. Våra 7 hundar är inte jätteimponerade av att husse luktar katt. Katten är väl inte heller så imponerad av hunddoften, i ärlighetens namn. 

En Jamare!

Dezzie i sitt "bo".

Det som fastnat i mitt huvud denna veckan är att ganska så många av 30- och 40-talsfödda verkar tro att de ska vara friska och även leva mer eller mindre för evigt. - När man har fyllt 88 år så är det inte helt givet att du ska ut och hugga din egen gran...  - När man som 82-åring hela tiden glömmer bort att stänga av spisen - så är det inte givet att det måste lagas mat i huset... - Vadå rullator, jag är ju bara 89 och lite yr, ibland...  Jag önskar så att vi (jag å madame Helena), också kunde resonera så. Tyvärr började Helena få MS-problem i 30-års åldern. Jag hann bli 40 innan min rygg säckade ihop, vid 44 sa hjärtat nej tack. Så egentligen är jag nog avundsjuk på dom som är 70 + och fortfarande ganska så friska. MEN - varför inte leva i sin rätta ålder och njuta av det? För mig kom verkligheten ifatt, och slog mig med full kraft. Sedan jag fyllde 50 så har jag faktiskt (med Helenas hjälp)* insett att man måste utgå från verkligheten, inte vad man vill, önskar eller hoppas. Det är väl detta jag har svårt att förstå. Då många av 30-40-talisterna tror att de fortfarande är 40 år eller "bara" 50. Både jag och Helena blev 75 år i verkligheten innan vi fyllde 50.