107 - Att ersätta något förlorat med något helt annat och försöka lura sig själv.
Som vanligt så försöker jag sätta en rubrik först - innan jag skriver texten. - Tyvärr så styr min ADHD-hjärna mig ifrån ämnet ganska så ofta men tro mig: - Jag försöker hålla mig till det som var orsaken/meningen att skriva om idag. Idag är det dag 909 sedan vi fick cancerbeskedet. Fortfarande här och tillsammans.
Våra planer när barnen blev flygfärdiga och äntrade vuxenvärlden, var att resa. Både någon tripp ut i Europa, men främst inom landet. Tanken var att omstrukturera boende så vi kunde investera i en begagnad husbil. Tyvärr har vi fortfarande inte kommit dit. Nu har det i ärlighetens namn “bara” blivit 2 resor, värda att nämna. Den första blev till Varberg och hotell Gästis augusti 2016. Den andra blev i augusti i år (2020) och det var en tripp till Hooks Herrgård & spa. Det dråpliga i dessa resor är att Helenas barn gav oss en ordentlig “slabba” med pengar att resa för, när Helena fyllde 50 år. Tyvärr försenade jag denna resa med 2 år då mitt hjärta var o-flygvilligt då. 2016 fick jag en hjärtinfarkt i januari och efter den omgången så blev mitt hjärta mindre problematiskt. Så “redan” augusti 2016 tog vi ut resecheckarna från augusti 2014… Vi höll oss dock till bil och styrde mot Halland. Årets tripp till Hooks Herrgård och Spa, var vi snabbare med. Helenas barn samlade ihop pengar till en Spa-weekend som vi fick i julklapp. Helenas kropp var inte riktigt med på noterna i början av året, så vi avvaktade lite. Tyvärr kom ju Coronan med all oro och försiktighet för oss risk-zonare. Men vi vågade resa till Hok som nästan ligger nästgårds (3.5 mil). Vi satsade även på att anlända en söndag - Då det ofta är färre hotellgäster. Så med ärlighet i blicken kan vi väl lugnt påstå att våra planer grusats kraftigt. Samt att: ska vi komma någonstans så krävs det att vi får en spark i baken och en resecheck i näven…
Dag 909 med bekräftad, spridd cancer. I början, då det gick upp för mig att min partner gick på palliativ vård, alltså, att all behandling var obotningsbar cancervård. Då visste jag inte hur jag skulle förhålla mig till att hon skulle försvinna i förtid. Nu vet jag väl i ärlighetens namn inte det än, men med tid så har ett lugn infunnit sig. De panikkänslor som första veckorna hotade att ta över allt sunt tänkande, fick dämpa sig till förmån för kunskap och inläsning om just spridd bröstcancer. Det är fortfarande surrealistiskt att vi skulle hamna i denna sits. Egentligen är det skrattretande. Nästan alla val och händelser som skett i vårt gemensamma liv, har gjort att vi hamnat i ett läge som knappt går att beskriva - utan att folk tror att man ljuger. Våra sjukdomslistor är långa. Vår möjlighet att påverka något är nästan obefintlig. Vår ekonomi och vårt dagliga liv handlar om att leta efter alternativ istället för att bara leva.