"- Jag vill bo i en svamp..."

 Först idag så måste jag uppmärksamma det tragiska som hände förra lördagen på Snapphane-rallyt i Hässleholm. Det var en deltävling i rally-SM. En av Sveriges bästa ambassadörer för rally, omkom i en olycka. "Kicken" var vän med alla och levde sin dröm med rally som navet i allt han gjorde. Han körde själv olycksbilen. Hans kartläsare har vårdats på sjukhus men är utskriven sen några dagar. Givetvis så avbröts rallyt direkt i samband med den tragiska olyckan. Rally-Sverige har sorg!

Min bästa samtalsterapeut rymmer från Sverige. - Hon har hittat rätt väg för att få mig att fokusera på det som är viktigt. Hon fick mig att inte bara se resultatet av vad jag presterade, som måttstock. Hon fick mig att börja bearbeta Helenas bortgång - flera år innan vi kom dit. Därför blev mitt sorgearbete efter Helena ganska så enkelt och snabbt. Saknaden och tomheten, är något helt annat. Jag vågar idag leva och njuta av att jag lever. - Att Helena inte fick chansen att bli gammal - är ju skit. Men jag måste ju göra mitt bästa för att leva mitt bästa liv. Vem hedrar jag genom att inte våga leva, eller sitta och låta sorgen ta överhand och dämpa mig i allt? Nä, tack vare en fantastiskt bra samtalsterapeut så har Helenas bortgång varit mindre tung än jag trodde den skulle bli. - Tack för alla underbara råd och sparkar i baken på mig!

"Klumpfoten" är bättre men inte 100 bra än. - Det ska ju inte vara så lätt. Jag har nu gått utan rycka i 3 dagar. Idag är den mer svullen igen, men det blev ändå en liten skogsrunda, för att hämta --->>

SVAMP! Äntligen lyckades jag lura svamparna, - innan dom hoppar ner i fel svampkorg. Min teori är att pensionärerna i närområdet har bestämt sig för att skövla skogen på svamp. Idag ösregnade det - då gissar jag att sportkanalen på tv eller saftning/syltning eller handarbete lockar mer än att stjäla MINA svampar. Idag smög jag ut, - mitt under ett mindre skyfall. - Inte en pensionär i sikte! Normalt brukar jag se var de har parkerat sina fina bilar, plockat mina svampar (så bara delar av foten står kvar) eller setat och fikat på hembakade delikatesser. Nä, i ärlighetens namn så är jag avundsjuk på pensionärerna som orkar, har dagledigt och kan njuta av naturens goda. - Inte för att jag har lust att erkänna detta, men det är väl bäst att vara ärlig. Om bara några år så blir ju jag själv pensionär och då ska jag skövla skogen på all svamp, bär och dess frukter! - Stackars er arbetande satar, då. Inte ett ämne ska lämnas åt er. Hämnden är ljuv! 

Nu börjar det klarna upp, ute - Så snart kommer det nog ett lämmeltåg av pensionärer mot skogen.         - Ha-ha, för sent!!!

Idag var det som sagt blött, översvämmat och fullt med svamp. Mängder med riskor, soppar och kremlor. Jag är lite feg (speciellt när det regnar) och plockar bara de svampsorter jag är helt säker på. Är det torrt och trevligare väder brukar jag ta med någon ny sort hem, i en separat påse, för att artbestämma hemma. Jag plockade 5 olika sorters godis idag. 

• Kantarell.
• Rödul trumpetsvamp.
• Trattkantarell.
• Karl-Johan (Stensopp).
• Blek taggsvamp.

Ganska så ok skörd på kantarell och taggsvamp. - Jag stannade bara bilen på 2 ställen och var som längst 5 km från hemmet. 50 minuter från avresa till hemkomst. Att jag sedan är en obotlig optimist som ger mig ut i BLÖTA skogen i gympaskor, kortbyxor och skjorta, i hällande regn, är väl bara att skylla på att förhoppningen om svampfynd, överstiger IQ hos plockaren (mig alltså)... Jag hittade dock en regnkappa i bilen, efter det första stoppet. - Så överkroppen var bara halvblöt, medan underdelen lika blöt som ett par väl använda badkläder. Nu är ett par nya "halvhöga" stövlar beställda, samt en allroundjacka med vattenavvisande tyg.

Har dessutom hämtat 2 par nya ögon hos specsavers och ansat hårväxten hos Fadis salong i Nässjö. Snart kanske jag ser civiliserad ut? Har en ordentlig tandvärk, men fick inte hjälp i fredags. Ska få samtal på måndag morgon om när de kan ta emot mig. Går runt här hemma tills dess, och sjunger på Elvis gamla goding: "- Love me tänder..."

Svampfångsten med rensvinet redo.

Lite torktid behövs.

Ingen jägare skjöt på mig i blötan.

Pyrschjakten på råbock, är igång.

Jag jagade svamp istället.

Små gula saker utmed en timmerväg 

- Ni får följa med hem!

Jupiter flyttade till Karin, Habo i måndags.

Nu är det tyst, - nästan för tyst i huset.

Bästa pajen på länge. - Köttfärspaj i långpanna.

Recept: Köttfärspaj i långpanna.

Halta gubbar, fin-vin, svamp, rally på distans och ystra hundar.

 Vilken rubrik! Jag kan väl börja med att erkänna att även denna envisa gubbe ibland får ge sig. Inte ofta, - men det händer. För 3 veckor sedan började en gammal skada göra sig påmind. Höger vad/hälsena svullnade, men med lite voltarensalva på det svullna området har det funkat hjälpligt. I natt så bröts t o m min envishet ned. När värken är i samma paritet som ett benbrott, då sover inte jag. Har hoppat på 2 kryckor på förmiddagen, sen lyckades jag gå med bara en. Som vanligt så är det svårt för mig att bara sitta så jag har varit och handlat i Nässjö. Mat på Willy´s, lite småsaker och hundmat på ÖoB samt ett dryckesinköp hos monopolbutiken (även kallat Systembolaget). När jag kom hem och tog av ortosskyddet från vaden, så blev jag lite fundersam över hur smart det var att åka och handla med en "klumpfot". Med stor sannolikhet är det hälseneinflammation. Det är inte första gången, antagligen inte sista heller... Jag har ju börjat gå längre och snabbare på sista tiden, vilket antagligen gjort att hälsenan skriker: "-lugna ner dig!"

Ikväll skulle jag varit i Jönköping och diggat till Blues Bastards, som spelar på Twin City. Jag har lyckas missa dom flera gånger tidigare. Så såg fram emot detta. Det får dock puttas på framtiden även denna gång, pga klumpfoten.

Idag jagade jag rätt på några nya sorters vin som jag inte testat innan. Det kommer bli lite provsmakning under hösten. Jag har märkt att skillnaden mellan billigaste vinerna och riktigt bra viner ofta är 30-40 kronor. Idag ville jag ha lite mer balanserade viner. Det blev några "rispasso" och "reserva".

Idag och imorgon så är det SM-rally i Hässleholm (EC-Snapphanerallyt). Det är den fjärde deltävlingen av fem. Jag följer tävlingen via "rally-live" som streamar radio under hela tävlingen och tv från sista sträckan (powerstage). Allt detta för 99 kronor. Även en snål smålänning måste ju investera i detta.

Trissan är utlånad till Sanna. Så jag har "bara" 4 vuxna hundar hemma nu. 13-veckors valpen, Jupiter, flyttar till sitt nya hem på måndag. Så i helgen blir det kel och lek med den lilla killen. När kroppen kraschar är det skönt att ha en ordentlig inhängnad rastgård. När husses fot börjar funka bättre igen så ska vi ut på långpromenader.

I torsdags kväll var jag ute och fångade lite svamp. Jag måste hitta nya ställen, som jag sagt tidigare. Nu blev det iaf lite fångst. Sen är jag ju bortskämd med att "vanliga" år kunna hämta stora skördar. Så nu måste foten läka, sen ska jag ut och söka efter skogens guld, igen.

Skogsguld!

Nya hyllan vid köksförlängningen börjar se inbjudande och

 lagom fylld ut. Jag blir sugen på att laga god mat till fint vin.

The fotbollsfot...

Fick Johans begagnade diskmaskin. Nu ska den 

bara monteras, när foten åter fungerar.

Helenas första födelsedag, efter cancern - utan Helena.

Nu har det gått 11 månader efter att Helena somnade in. 

Detta postade jag på facebook 13 aug - 2023: Beskrivning av min söndag: Fixat många småsaker på förmiddagen, sedan dusch (så gubben inte stinker), fikabesök av finkompis, klippa gräsmatten. = Svettig som om jag badat med kläderna på (beroende på gräsklippningen). - Note to myself: Fixa + klipp gräs INNAN duchen, - sen träffa vacker kvinna. - Utöver detta så kom det ett samtal vid halv åtta på kvällen. "- Hittade en diskad matlåda som är din. - Ska du med på hundpromenad?". Det var samma person, som lyckades få mig att lyfta på den tunga gubbakroppen, på kvällskvisten. Tänk att få ha det så här bra efter mindre än ett år, som änkeman. Hela helgen har jag pulat och fixat småsaker, kelat och vårdat hundar, letat svamp och haft det bra. Jag vet att Helena sitter på sin molnkant och dinglar med benen (hon låtsas att hon doppar fötterna i sitt älskade hav), njuter av att se att vi som är kvar, gör det bästa av våra liv. Det behövs inte mer än ett trevligt sällskap, lite omtanke om andra - och sen är allt möjligt. Vi trivs, pratar om högt och lågt samt att det får mig att röra på döfläsket. Även måndagen avslutades med långpromenad (ensam med 2 hundar). Tisdagen likaså. Mellan skurarna lyckades jag och 2 andra hundar, fixa 3000 steg. Stackars hundar, som får så mycket motion!

I måndags blev det ombesiktning av en av valparna, samt vaccinering av de bägge, kvarvarande busarna. Neptunus flyttade på eftermiddagen till sitt nya hem utanför Korsberga (nästan Vetlanda). Jupiter stannar kvar ytterligare en vecka. Sedan blir det valplöst här i huset. Frågan är om vackra kvinnor kommer hit när jag inte kan locka med fina, keliga valpar?

Idag skulle Helena fyllt 59 år. Vi försökte alltid samla barn och hennes föräldrar på mat eller åtminstone en stabil fika. Att nu ha sett datumet närma sig känns konstigt. Jag vet ju mycket väl att hon fyllde den 16 augusti, men att närma sig "hennes" datum, - utan henne... Det känns konstigt. Normalt planerade jag för mat, fika och försökte fixa så att så många som möjligt kunde vara med. I år blir det att tända ett ljus i minneslunden.

Helenas värsta födelsedag var dock 2018. Det var på hennes födelsedag som beskedet om vilken cancer det var, kom. Vi hade ju vandrat i MÅNGA, LÅNGA korridorer på Ryhovs sjukhus i Jönköping sommaren 2018. Vi fick beskedet att det var metastaser i stora delar av kotpelare och bäcken 3 juli 2018. Sedan var det prover, röntgen, ultraljud och biopsier pga utredning av "okänd primärtumör", innan vi fick det slutgiltiga beskedet den 16 augusti. Så här skrev jag när beskedet hade nått oss (i Helenas dåvarande blogg "tant de Lux").

21 Födelsedag hos onkologen, 16 aug 2018

Helenas 54´de födelsedag tillbringades hos onkologen. Första besöket på denna avdelning, innehöll mycket information med ömsom vin och ömsom nykterist-dricka.

Vi har ju försökt att se nyktert och klart på hälsohotet sedan första cancerbeskedet. Vi resonerade som så, - att om vi utgår från värsta tänkbara scenario så kan det bara bli bättre vilka besked vi än får. Nu har vi på Helenas födelsedag, fått trevliga presenter, Det kan fungera att behandla med hormonblockad. Vi vet inte om det kommer att fungera men om det gör det, så kan vi få lite extra tid innan cellerna delar sig och börjar sprida sig helt okontrollerat. Så vi hoppas att denna östrogenblockad kan ge oss just tid. Det tråkiga och jobbiga beskedet vi fick var att det inte går att operera. Det har redan spridit sig för mycket. Så nu vet vi att Helenas tid är utmätt. Om hon klarar sig ett eller två år vet vi inte, men vi hoppas på att det kan få bli så smärtfritt som möjligt den tid som återstår. Jag som kämpat med att vara lite hoppfull i tonen och komma med underfundiga kommentarer och försöka se ljuset trots alla moln, - känner plötsligt bara en enorm tyngd och trötthet. - Nästan allt hopp och driv försvann när vi fick det beskedet vi delvis väntat och delvis vetat om. Att verkligen förstå att det är utmätt tid - varje dag vi får tillsammans är en dag mindre, är en jobbig tanke. Ändock så måste vi kämpa för att få varje stund att bli betydelsefull. Teoretiskt är det lättare än det är i verkligheten. Känslorna bubblar inom mig och jag känner en klump i halsen hela tiden.

Det är inte förvånande att vi skulle hamna i denna sits då vi haft ett motstånd av stor omfattning sedan vi gifte oss. Det var dock ganska så uppenbart att det var mig det skulle drabba. Med sköldkörtelsjukdom och hjärt-dilemma samt andra skador så var vi ganska så säkra på att jag inte skulle vara med så länge. Återigen har vi blivit lurade av “ödet” eller vad det nu kallas. Varje gång vi planerar något större så bryts det ner av något oförutsett och har så varit sedan vi gifte oss 2006.

Vet fortfarande inte vad som hände men hela min kraft och framförhållning dränerades oerhört snabbt efter läkarens besked. Inga oväntade besked men ändå oerhört konkret. Jag tror att jag varit så mitt i smeten att jag glömt att tänka på vilken sorts smet det gäller. Hur som haver, så slog det mig starkt, att nu är all tid mer viktig än den varit någonsin tidigare. Att leva på helt utmätt tid förändrar allt. Vi vet att utan medicin så pratar vi månader. Med mediciner, om de fungerar som tänkt, kanske 2 år. Hur lever man då med sin partner, barn och allt annat i livet som skriker på uppmärksamhet. Tror inte det finns någon handbok - och väl är väl det. Tillsammans är väl ordet som känns mest rätt för att beskriva tankarna som far runt i huvudet. Tyvärr så använder många språket lite slarvigt och urvattnar orden. Vissa strör med starka ord omkring sig som “Jag älskar dig”, i tid och otid. Tyvärr upplever jag att det då kan gå inflation i innebörden, vilket försvagar ordet. När man hamnar i en situation där man lever i “dödsskuggans dal”, så är hur man använder: tid, känsla, närhet - tillsammans viktigare än någonsin tidigare. Även ordet är av högsta betydelse.

Utan att veta varför så har jag börjat stressa upp mig mycket mer än någonsin tidigare. Efter beskedet för 2 dagar sedan så har mina tankebanor förändrats. Jag har ett oerhört negativt stresspåslag. Flera personer i min närhet har påpekat detta så det lyser nog omkring mig. Så mycket som måste göras - så lite tid. Jag önskar att jag hade en lika stark Gudstro som min fru har. Hon är tillfreds med livet, givetvis fortsätter hon försöka stötta alla i sin omgivning. Nä, Helena är för bra för att vara sann. Hur hon trots metastaser som smaskar i sig hennes skelett i rask takt, orkar tänka så mycket på sin omgivning övergår mitt förstånd. Tro för den delen inte att hon gömmer sig och inte vågar konfrontera sin sjukdom. Hon är oerhört klarsynt. Jag önskar att jag kan vara lika cool om jag hamnar i samma sits.

Födelsedagssurprice: Grattis - du har obotlig cancer!

Jag lyckades fånga ett bi som stjäler 

lite nektar i en trädgårdsvinda.

Födelsdagen 2018 firades en vecka i förväg, i Gränna.

Sista födelsedagen för Helena. 16/8 - 2022.

Födelsdagsbarnet fick bestämma mat 2022-08-16. 

En calzone från Forserumskrogen och

 hemodlade tomater, vid sidan av.

Lite framåtblick, lite backspegel och mycket här och nu.

 Jag fick upp minnen på facebook, idag. Då såg jag att jag "gästskrev" i Helenas dåvarande blogg "Tant de lux". - Det blir mycket minnen nu i augusti då vi både fick beskedet att det var palliativ vård som gällde för Helena (2018). Hon fyllde ju dessutom år på samma dag som vi fick det dödliga beskedet (16/8).    Denna blogg (Ett fönster mot himlen) var fortfarande inte född. Detta inlägg publicerades den 11/8 - 2018 i Tant-de-Luxbloggen:  Tant de lux  Minnet av hur enormt naiv jag var gör lite ont. Men jag lärde mig allt eftersom tiden gick att vara med på cancerresan och stanna kvar i nu´et. Tack vare Helenas storsinthet och månande om alla andra så har resan efter henne varit ganska så smidig jämfört med vad jag vågade hoppas på tidigare. Om 2 dagar (den 13) är det 11 månader sedan Helena somnade in. 

Idag är ledig dag efter en intensiv, men bra första vecka på arbetsträningen. I onsdags var jag hos samtalsterapeuten, i torsdags kontroll hos optikern och fick samtal från arbetsförmedlingen (som är delaktig i min arbetsträning). Idag har jag stekt fläsk till 7 matlådor, hejat lite försynt på svenska damerna i fotbollen, handlat lite småsaker och jagat svamp i stora skogen. En helt vanlig sensommardag, när man är ledig, med andra ord. Att just få de här "vanliga" dagarna att kännas bra, är så viktigt för mig. Vardag är ju egentligen bara v sammansatta ord som står för just det var + dag. Trots att löksåsen inte blev superbäst, eller att affärens tomma hyllor gjorde att inköpen blev få, eller att någon elak person hade stulit mina svampar, - så är jag inte sur, tvär eller en bitter gubbjävel. Jag har lyckats hitta glädje och lycka i att laga mat, att gå i skogen och bara vara. 

Det blommar!

Förra veckans skörd var ynklig.

Mitt bästa kantarellställe hade gallrats, så nu dröjer det 

20-25 år innan kantarellerna kommer där igen.

Dagens skörd, - efter 2 timmar. 3 st blek taggsvamp, en mini 

Karl-Johan och några få, små kantareller.

Jag måste hitta nya ställen!

Ibland händer det att en gubbe degar.

Det händer även att han lyckas!

Lite grönt och blommor gör att själen få sitt.

Krasse är en underskattad växt.

Vacker, magnifik och ätbara blommor.

Jag är lite tråkigt förutsägbar. Varje år har 

jag marguriter och lobelior i krukorna.

Extrapris på stekfläsk. Då blir det 3 matlådor

pasta med fläsk, lök, morot och senapssås. 4 

lådor med fläsk och löksås. 4 lådor till 

Helenas mamma, 3 till mig.

Nystart efter semestern.

 Vardag igen. Trots att det alltid tar emot lite att starta upp efter en härlig semester, - så har det så här långt varit helt ok. Inte ens regn och blåst lyckas dämpa mitt leende. Min semester har varit helt perfekt! Trivs man med sitt arbete och har bra kollegor, så är ju allt lättare, på jobbet. Jag fick idag klartecken att vara kvar på nuvarande arbetsträning augusti ut. Om det blir en fortsättning eller ej vet jag inget om. Fortsatt arbetsträning - JA, men var? - Det kommer att bli ett avstämningsmöte med alla inblandade den 30 augusti. Jag, rehabsamordnaren, handläggaren på arbetsförmedlingen, handläggaren på försäkringskassan, min samtalsterpeut samt ev min läkare. Äntligen lyckades det bli vettigt. - Jag har haft så mycket motgång angående detta möte, så jag vågar knappt tro att det har löst sig... Min samtalsterapeut är guld värd. - Det är hon som drivit stenhårt att detta ska bli av innan hon försvinner på nya uppdrag (sista augusti). 

Alla valparna är nu sålda, men 2 av dom är inte hämtade än. Nu är det lite vaccinationer, ombesiktningar och leveranser, sedan är denna kull avklarad. Det känns alltid bra när man känner att dom kommer till bra hem. Jag har nu stora beslut att ta angående min framtida uppfödning. - När, vem av tikarna, vilken hane, osv. Jag har ju egentligen bara 2 fertila tikar i vettig ålder - Idun drygt 2 år och Vilda (Tiramisu) drygt 1 år.

Idag fick jag upp minnen i flödet på facebook. - Klart man blir lite sentimental. Det var en av de bästa resorna Helena och jag gjorde. Vi sålde de 2 sista valparna i Bauerkullen på söndagen och åkte på måndag 7/8 2016, förmiddag mot Falkenberg. Där lämnade vi vår valp Alvina, hos Stefan och Linda. Sedan fortsatte vi till Varberg, där vi hyrt in oss på hotell Gästis. Vi hade det så bra! Egentligen var det Helenas 50-års present (2014), som hon fått av sina barn. Den kunde vi dock inte ta ut då hon var dålig i MS och autoimun sjukdom, jag opererares ofta och att flyga på charterresa, som tänkt, var inte aktuellt. Vi väntade 2 år. - Sedan blev det Varberg. Dessutom så fick jag (som vanligt på den tiden) en ny hjärtinfarkt, även på våren 2016. Vi var dock tuffa och åkte. Lite halta och lytta med mycket medicin i packningen, - men det blev en wunderbäst semester. 

2016 i Varberg. Blåsigt men trevligt.

Helenas frisyr var - - - överallt...

Havsjunkien i sitt rätta element. 

Dalkullan älskade havet.

Minnet av sista dagarnas roadtrips, - gör hösten ljusare.

 Jag är så glad att livet (jag lever här och nu), och de vettiga, härliga människor jag har i min närhet - får mig att må så BÄST! Det snurrar fort, intensivt och underbart med nästan allt, just nu. Jag orkar mer än jag gjort på många år. Glömmer t o m bort att äta... Ekonomin tillåter lite "krumsprång". Jag har dessutom tagit flera steg mot att vara mer social, med gamla vänner. Harmoni är ett ord som ploppar upp i skallen. Kan man då vara lycklig i den livssituation jag är i? Jo, jag kan det. Det är idag 315 dagar sedan Helena dog. Hade jag fått som jag ville så hade jag kastat ut all cancer som finns, i världsrymden - långt från alla fina människor som drabbas. Tyvärr så får man inte välja att bli drabbad eller ej. Jag är helt övertygad att Helena sitter på sitt moln och tittar ner på sitt barnbarn Hampus (5 veckor) och sina barns fortsatta liv - utan mamma. Vad gäller mig så tror jag hon applåderar att jag träffar många vettiga människor och vågar ta steg för steg ut i den STORA världen, igen. Det hade varit så tryggt och säkert att bara sitta här hemma och förbanna cancern, isolera sig och vänta på min egen död, med en grogg i handen. - Då hade nog Helena kommit och spökat för mig som hon lovade. Jag hör tydligt hennes ord: "- Om du blir en sur och grinig gubbe, - så kommer jag och spökar för dig". Nu har hon inte hälsat på i egenskap av spöke - alls! Däremot så finns hon ju med i känsla, visdom och i minnet. Hon var även närvarande i tisdags när vi var i Vadstena och hälsade på Helenas faster, - syster Birgitta. Det var helt i Helenas smak att jag och Anita packade in hennes tik Livia, mina valpar Jupiter och Neptunus och åkte dit, med matsäck och träffade "fastran". Supertrevligt och valparna charmade mer än en turist och bofast. 

Beskrivningen av lycka! En styck nunna (syster

Birgitta), en valp och lite ledig tid i närområdet.

Syster Birgitta var hos mig och Helena när lilla 

Livia föddes. Hon vägde endast 70 gram, så vi 

matade henne varannan timme, - dygnet runt.

När Anita (som äger Livia idag) visar bilder, -

så blir dom bägge ganska så uppslukade.

Jag fixade till några smörgås-tårts-bakelser. 

En var åt Anita, syster Birgitta och mig, -

 sedan älskar ju Helenas mamma också

smörgåstårta, - så hon fick en bit också.

Utflyktsledaren Anita fotad av Margareta Simonsson, i gäst-

hemmets trädgård. Jag får aldrig till så fina foton... (Anita gillade

 inte när jag missade rondeller eller farthinder, - annars gick det 

bra)... Ev kanske hon vågar åka med mig någon annan gång.

Onsdagen startade jag tidigt och styrde bilen mot Halland.

Ge-Kås i Ullared besöktes kl 08.00 - 09.30. Precis lagom tid.

Som Straisand/Summers gamla låt: "Enough is enough"...

Första träffen med mitt bonus-barnbarn - Hampus.

Här med sockor på från Vadstena och syster Birgitta.

Du å jag Hampus! - Jag ska lära dig allt jag kan.

- Det kommer att gå snabbt!

En riktig lite sötnöt, är vad han är.

Tess vaktar så ingen kommer in - oanmäld.

Harry är en STOR, snäll Linderösvins galt. Stefan och Linda 

säljer underbart, fint kött, - hojta till om intresse finns.

Agnes och någon annan sugga jag inte vet namnet på. 

Ps. Det är Stefan om håller i hinken...

Stolt bonus-farfar som njuter av att hålla

Hampus. Hampus vill hellre göra nåt annat, -

men gubben är envis. foto: Linda Nilsson.

Ps, Det är Hampus utan tröja.

På hemväg från Falkenberg så stannade

jag hos en god vän i Smålandsstenar. Lite 

macka, kaffe och gott prat, - så försvann

 några timmar. Hennes Tibetanska spaniel

är lite rädd för män. - Tack för den Vega,

ser du inte mig som en man?

Foto Elisabeth Lupinhage.

Slutligen vill jag tacka alla wunderbara människor som hjälpt till att få semestern och inte minst sista dagarna att bli så fantastiskt bäst. 

Johan - tack för lånet av Spanska Seat-racern. Vroom! (Den gick bara i 245km/h...)

Anita - för sällskapet och att du drev på att vi skulle åka på roadtrip, till Vadstena.

Sanna för hundvakten här hemma. (5 vuxna odjur i tisdags + 2 extra valpar i onsdags). "Möjliggörare1".

Daniel som såg efter Anitas hanhund Alfons. "Möjliggörare2"

Margareta (syster Birgitta), för att du är du. - En helt underbart härlig (hundtokig) människa.

Stefan & Linda för gästfriheten.

Elisabeth för sällskapet, go fika och goda samtal.

Hampus för att jag får vara din bonus-farfar.

samt Ge-Kås (Ullared), för ni bara hade myntlås på kundvagnarna för 10 kronor, (jag hade bara en 5-krona i fickan). Nu bar jag bara 2 korgar så det blev inte alls dyrt, mot om jag hade haft en kundvagn...