Nu har det gått 11 månader efter att Helena somnade in.
Detta postade jag på facebook 13 aug - 2023: Beskrivning av min söndag: Fixat många småsaker på förmiddagen, sedan dusch (så gubben inte stinker), fikabesök av finkompis, klippa gräsmatten. = Svettig som om jag badat med kläderna på (beroende på gräsklippningen). - Note to myself: Fixa + klipp gräs INNAN duchen, - sen träffa vacker kvinna. - Utöver detta så kom det ett samtal vid halv åtta på kvällen. "- Hittade en diskad matlåda som är din. - Ska du med på hundpromenad?". Det var samma person, som lyckades få mig att lyfta på den tunga gubbakroppen, på kvällskvisten. Tänk att få ha det så här bra efter mindre än ett år, som änkeman. Hela helgen har jag pulat och fixat småsaker, kelat och vårdat hundar, letat svamp och haft det bra. Jag vet att Helena sitter på sin molnkant och dinglar med benen (hon låtsas att hon doppar fötterna i sitt älskade hav), njuter av att se att vi som är kvar, gör det bästa av våra liv. Det behövs inte mer än ett trevligt sällskap, lite omtanke om andra - och sen är allt möjligt. Vi trivs, pratar om högt och lågt samt att det får mig att röra på döfläsket. Även måndagen avslutades med långpromenad (ensam med 2 hundar). Tisdagen likaså. Mellan skurarna lyckades jag och 2 andra hundar, fixa 3000 steg. Stackars hundar, som får så mycket motion!
I måndags blev det ombesiktning av en av valparna, samt vaccinering av de bägge, kvarvarande busarna. Neptunus flyttade på eftermiddagen till sitt nya hem utanför Korsberga (nästan Vetlanda). Jupiter stannar kvar ytterligare en vecka. Sedan blir det valplöst här i huset. Frågan är om vackra kvinnor kommer hit när jag inte kan locka med fina, keliga valpar?
Idag skulle Helena fyllt 59 år. Vi försökte alltid samla barn och hennes föräldrar på mat eller åtminstone en stabil fika. Att nu ha sett datumet närma sig känns konstigt. Jag vet ju mycket väl att hon fyllde den 16 augusti, men att närma sig "hennes" datum, - utan henne... Det känns konstigt. Normalt planerade jag för mat, fika och försökte fixa så att så många som möjligt kunde vara med. I år blir det att tända ett ljus i minneslunden.
Helenas värsta födelsedag var dock 2018. Det var på hennes födelsedag som beskedet om vilken cancer det var, kom. Vi hade ju vandrat i MÅNGA, LÅNGA korridorer på Ryhovs sjukhus i Jönköping sommaren 2018. Vi fick beskedet att det var metastaser i stora delar av kotpelare och bäcken 3 juli 2018. Sedan var det prover, röntgen, ultraljud och biopsier pga utredning av "okänd primärtumör", innan vi fick det slutgiltiga beskedet den 16 augusti. Så här skrev jag när beskedet hade nått oss (i Helenas dåvarande blogg "tant de Lux").
21 Födelsedag hos onkologen, 16 aug 2018
Helenas 54´de födelsedag tillbringades hos onkologen. Första besöket på denna avdelning, innehöll mycket information med ömsom vin och ömsom nykterist-dricka.
Vi har ju försökt att se nyktert och klart på hälsohotet sedan första cancerbeskedet. Vi resonerade som så, - att om vi utgår från värsta tänkbara scenario så kan det bara bli bättre vilka besked vi än får. Nu har vi på Helenas födelsedag, fått trevliga presenter, Det kan fungera att behandla med hormonblockad. Vi vet inte om det kommer att fungera men om det gör det, så kan vi få lite extra tid innan cellerna delar sig och börjar sprida sig helt okontrollerat. Så vi hoppas att denna östrogenblockad kan ge oss just tid. Det tråkiga och jobbiga beskedet vi fick var att det inte går att operera. Det har redan spridit sig för mycket. Så nu vet vi att Helenas tid är utmätt. Om hon klarar sig ett eller två år vet vi inte, men vi hoppas på att det kan få bli så smärtfritt som möjligt den tid som återstår. Jag som kämpat med att vara lite hoppfull i tonen och komma med underfundiga kommentarer och försöka se ljuset trots alla moln, - känner plötsligt bara en enorm tyngd och trötthet. - Nästan allt hopp och driv försvann när vi fick det beskedet vi delvis väntat och delvis vetat om. Att verkligen förstå att det är utmätt tid - varje dag vi får tillsammans är en dag mindre, är en jobbig tanke. Ändock så måste vi kämpa för att få varje stund att bli betydelsefull. Teoretiskt är det lättare än det är i verkligheten. Känslorna bubblar inom mig och jag känner en klump i halsen hela tiden.
Det är inte förvånande att vi skulle hamna i denna sits då vi haft ett motstånd av stor omfattning sedan vi gifte oss. Det var dock ganska så uppenbart att det var mig det skulle drabba. Med sköldkörtelsjukdom och hjärt-dilemma samt andra skador så var vi ganska så säkra på att jag inte skulle vara med så länge. Återigen har vi blivit lurade av “ödet” eller vad det nu kallas. Varje gång vi planerar något större så bryts det ner av något oförutsett och har så varit sedan vi gifte oss 2006.
Vet fortfarande inte vad som hände men hela min kraft och framförhållning dränerades oerhört snabbt efter läkarens besked. Inga oväntade besked men ändå oerhört konkret. Jag tror att jag varit så mitt i smeten att jag glömt att tänka på vilken sorts smet det gäller. Hur som haver, så slog det mig starkt, att nu är all tid mer viktig än den varit någonsin tidigare. Att leva på helt utmätt tid förändrar allt. Vi vet att utan medicin så pratar vi månader. Med mediciner, om de fungerar som tänkt, kanske 2 år. Hur lever man då med sin partner, barn och allt annat i livet som skriker på uppmärksamhet. Tror inte det finns någon handbok - och väl är väl det. Tillsammans är väl ordet som känns mest rätt för att beskriva tankarna som far runt i huvudet. Tyvärr så använder många språket lite slarvigt och urvattnar orden. Vissa strör med starka ord omkring sig som “Jag älskar dig”, i tid och otid. Tyvärr upplever jag att det då kan gå inflation i innebörden, vilket försvagar ordet. När man hamnar i en situation där man lever i “dödsskuggans dal”, så är hur man använder: tid, känsla, närhet - tillsammans viktigare än någonsin tidigare. Även ordet är av högsta betydelse.
Utan att veta varför så har jag börjat stressa upp mig mycket mer än någonsin tidigare. Efter beskedet för 2 dagar sedan så har mina tankebanor förändrats. Jag har ett oerhört negativt stresspåslag. Flera personer i min närhet har påpekat detta så det lyser nog omkring mig. Så mycket som måste göras - så lite tid. Jag önskar att jag hade en lika stark Gudstro som min fru har. Hon är tillfreds med livet, givetvis fortsätter hon försöka stötta alla i sin omgivning. Nä, Helena är för bra för att vara sann. Hur hon trots metastaser som smaskar i sig hennes skelett i rask takt, orkar tänka så mycket på sin omgivning övergår mitt förstånd. Tro för den delen inte att hon gömmer sig och inte vågar konfrontera sin sjukdom. Hon är oerhört klarsynt. Jag önskar att jag kan vara lika cool om jag hamnar i samma sits.
Födelsedagssurprice: Grattis - du har obotlig cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar