Mors dags- och Pingst-utflykt.

Dag 684 efter cancerbeskedet. Som jag brukar säga så är det mest våra huvuden som sätter stopp för oss själva. Ibland mer än vad sjukdomen själv gör. Kan vi hitta vägar runt sjukeländet, så är det värt både lite extra värk, trötthet och tankekraft. För då är man trött - På grund av att man gjort något man vill. Den extra värken - Beror på resan, sittandet i rullstolen, utebliven vila, osv. Intryck och tankekraften som kan ses som belastning i ögonblicket - Genererar senare minnen och det är ju just dessa små minnen som man kan leva länge på när sjukeländet blir värre.

Idag blir bloggen mer en bildblogg än en ren skrivning om vår resa i cancerträsket. Vi försöker att göra det vi kan. Vi lyfte från Forserum med Chryslern packad för en dagstur. Vi är: min bättre hälft, Helena, Livia (unghundstik), Skittles (hetsig hanhund) & jag fick ratta bilen. Vi tog bara med de 2 hundarna som behöver mest socialisering - Det gäller ju att göra två flugor på smällen...

Vätterns underbara färg, foto från småbåtshamnen, Huskvarna.

Resrutt:

• Forserum - Huskvarna, Brånerydskyrkogården. Planterade lite nya blommor hos min mormor och morfar.
• Huskvarnahamnen och kanalen vid Oset (Huskvarnaåns utlopp i Vättern).
• Bunn via Kaxholmen - Skärstad och Ölmstad.
• Vidare över Framnäs - Roten till Bunnström (utanför Gränna), där vi lättade på matsäcken. 
• Hemfärd via gamla Riksettan, Gränna - Ölmstad - avtag via Siringe - Ramsjöholm - Svarttorp - Lekeryd och åter till brottsplatsen, Fiserum.

På dessa 9 - 10 mil har vi fått oss en härlig luftning. Pga Corona så har vi valt att hålla oss för oss själva, med lite mer udda, mindre resmål. Helena är ju nästintill helt isolerad i vardagen. Jag måste ju sköta viss markservice, med handling osv. Givetvis gör jag vad jag kan för att inte bära hem smitta. Jag handlar på tider med låg belastning, håller mig långt från alla andra, osv. På hela dagens resa har jag inte varit närmre än 10 meter från någon annan - Utan Min bättre hälft, vill säga. Nu har vi både sagt hej till Helenas kompis, Vättern. Haft hundarna Skittles och Livia med på utflykt. Passerat mellan sjöarna: södra-Bunn och mellan-Bunn samt mellan-Bunn och norra-Bunn. I min barndom arrenderade vi en stuga i Östanå och hade båt och fiskevatten i mellan-Bunn, kanske är det därför jag trivs så bra i detta område. Ätit räkmackor i Bunnström i sol, med vindrufs i håret/peruken och fotat mycket, både här å där. Nu är det dags att planera nästa utflykt.

Trevlig Mors Dag på Er!

Rofyllt och en vacker oas hos mormor och 

morfar. Brånerydskyrkogården Huskvarna.

Kanalen vid Oset, Huskvarna. Huskvarnaåns utflöde i Vättern.

Badplatsen i Bunnström. Här samsas badare, båtcharter och scouter.

Pingst för oss: - Sol, blåst och en härlig utflykt.

Jodå, gubben kan göra räkmackor! Sen hade de varit

 betydligt vackrare om inte Skittles vält bordet...

Den store fyller ut blivande rynkor.

Hej! - Det är vi som är på utflykt.

Skittles och Livia fick både testa att vara på en gungande brygga

och att dricka lite sjövatten från norra-Bunn i Bunnström.

Bördiga Skärstadalen. "Spotta aldrig ut en 

äppelkärna i Skärstad - Imorgon står där ett träd".

Hemma igen och det medhavda kaffet intogs. Skittles har börjat

 bli en tuffing på att klättra, speciellt med bulldoft i luften...

Magiska Vättern. Filmat vid småbåtshamnen, Hva.

De två "färskaste" i flocken tränas på socialisering.

Livia och Skittles.

Livia och Skittles tvingade ut husse på bryggan. 

Vattnet var ok, men det gungade lite otäckt.

Dag 668 på cancerresan.

Ännu en vecka passerar och ännu en klarhet flyttar in. Det är få saker som idag skulle kunna chocka mig, vad gäller cancerns krokiga väg. Jag har vid de 2 tidigare cancerresorna stoppat huvudet i sanden. Det är inget jag rekommenderar. Även om det är smidigt att i "stridens hetta" få fly från allt och ta hand om bearbetningen senare när havet inte stormar lika mycket. Med Helenas cancer så bestämde jag mig redan inne i läkarrummet hos distriktsläkaren, när vi fick beskedet. Fortfarande är jag 100%´-igt övertygad att jag gör rätt som bearbetar allt succesivt och inte gömmer mig för även det obehagliga och jobbiga. Det är dock tungt ibland, allra mest att se sin partner lida. Det jag alltid kan göra är att fixa "markskötslen", alltså, tvätta, handla, laga mat och se till att medicin finns hemma osv. Det känns dock ändå hela tiden att jag gör för lite...

Händer och fötter är för få. Hur ska jag mitt mål nå?

Helena har ju fått hormonbromsande medicin samt förstärkare för denna sedan 16 augusti 2018. Den 9 april i år så byttes hormonbroms (+förstärkare) mot receptorsstörande sprutor som ges intramuskulärt - med andra ord sprutas de in i skinkorna. Efter en pangstart med 2 sprutor med 14 dagars mellanrum är vi nu på mer normala 30 dagars intervall. Hennes östrogen som tidigare bromsats och varit i liten omfattning i hennes kropp är nu helt frisläppt, obromsat och ganska så rikligt. Hennes hår växer igen, om än ojämnt. Nu hoppas vi att receptorsstöraren funkar, och säger -Nej tack, till östrogenet.

SMILE!

Helena har parallellt med hormonbromsen även fått skelettstärkande dropp *(zometa). Detta har givits 1 gång i månaden på onkologavdelningen Ryhov, Jönköping. Efter 1 år så bromsade man detta till att vara var tredje månad. Det är oerhört viktigt att man kollar tänderna minutciöst hos käkkirurgen/käkradiologen innan man startar med skelettstärkaren. Detta för att risken för käknekros är stor om man har minsta lilla inflammation i tandrötterna/tandköttet. Helenas tänder visade i sept 2018 på att två framtänder i övre käken, var inflamerade i rötterna. Inget syntes, inget kändes - ändå fick man dra ut två, till synes hela framtänder. Helena har sedan dess en liten smidig protes som är så välgjord att t o m andra tandläkare tror att det är hennes riktiga tänder och inte en protes. Nu har Helena under många månader haft ont i munnen. Hon har ju haft problem med käken i närmare 20 års tid.  Då har hon bortförklarat det med att det är MS´en som "satt sig i käken". Därför så har hon velat putta fram dagen där hon måste undersökas, för det kan ju ge med sig...                                 
De sista månaderna har hennes tandkött vid framtänderna i underkäken börjat dra sig tillbaks och blotta mer av tänderna. Värken har blivit mycket hög. Idag konstaterades att hon har tandlossning på de främre tänderna i underkäken, så man gjorde en tillfällig lagning och limmade ihop tänderna. Sedan hittade man en lös tand långt bak på vänster överkäke. Det har ev utvecklats till käknekros under den tanden. Det är fortfarande inte helt klarlagt utan tandläkaren ska diskutera med sina kollegor och sedan blir det nya dagar hos käkkirurgen.

Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att det största problemet dag 668 på cancerresan skulle vara att en inflamerad tand med ev nekros under, skulle vara det man koncentrerar sitt fokus på. Jag trodde att cancern i sig skulle vara den stora, otäcka motståndaren, (nu kan vi ju mycket väl hamna där, senare...), men inte trodde jag att det var små saker runt om som hotar och stjäler energi från livet. 

Mot måste åter bli för!

Tanken att göra det man vill och bör, borde vara starkare än energin man kan uppbåda. Tyvärr är ju Helenas kropp ganska så hårt sargad av sjukdom. Jag har också mina skavanker. Även om värk är ett gissel så är det för mig så att jag kan betvinga värken, till en viss grad, men den stora tjuven är energibristen. Det vi (halta å lytta) ändå försöker med är att lyckas trivas i hemmet och vår närmiljö. Just att få ta en kopp kaffe i en trivsam utemiljö kan göra mycket för den isolerade. Helena fick ett presentkort av sina kidz på födelsedagen augusti 2019. Nu har hon bestämt sig. Det blev nya utemöbler. Så nu "måste" jag fixa till en trevligare utemiljö på resten, då möblerna är på tok för fina gentemot resten...

Provsittning av de nymonterade möblerna. Helena skickar 

med ett extra tack för presentkortet, som hon fick av barnen.

Ibland så ser man inte skogen för alla träd som står i vägen. Lite så känns det efter senaste tidens energiuttag på mindre stimulerande saker. När man vill göra något bra och hindras av okunniga så allt blir, "så där" istället för något bra. Då är det jobbigt med den onda ryggen, de inflamerade axlarna, atrosen i knäna och soppatorsk på energin. Jag har absolut inget emot att ha ont, - om det jag gjort varit värt något, för mig eller nån annan. Jag måste lära mig att lyssna på mitt eget mantra oftare. "-Helena först, resten sen." Det sorgliga är att allt som borde ha gjorts här hemma står i stand-by läge. Som vanligt, kan tilläggas. På något sätt så orkar, hinner eller förmår jag inte få till våra egna projekt. Det är tyvärr inte glest mellan alla halvfärdiga saker, eller "jag fixar det sen" - grejer...

Livet är inte en dans på rosor. Väl är väl det kanske. Om man inte har lite motgång, förmår man då att uppskatta lycka? Nä, lite lagom balans vore väl trevligt. Tyvärr så är det just nu mycket mot. Vi kämpar för att hålla modet uppe, men det är inte helt lätt. Som jag tidigare nämnt så har Helena fått byta från hormonbromsande till receptorsstörande medicin. Detta gör att hon nu (efter 1½ år helt utan), har massor av östrogen i sin kropp igen. Det är inte någon liten omställning att först stänga av östrogenet och sen låta det flöda fritt efter 1½ år. Hennes kroppsbehåring har börjat komma tillbaks. Givitvis glest och ojämt men ändå så visar det på en synlig förändring. Helena har också hög värknivå i tänder och käke. Vid sista skiktröntgen så visade det sig att hon har metastaser i skelettet från Atlaskotan (halskotan) ner till bäckenet. Alltså är hela hennes kotpelare (ryggen) och bäcken fullt av metastaser. De flesta har omvandlats till sklerotiska. Vad som orsakar värken i käke/tänder är oklart i dagsläget. Hon går självklart på höga morfindoser, då borde man kanske inte ha kraftig värk från tänderna/käken...

En stulen bild från nätet. Budskapet tål att belysas om igen.

Idag ska vi ut med "Drullen" och motionera oss lite. Det är en el-scooter som Helena får låna av hjälpmedelscentralen. Det är superbäst att hon får låna den så hon kan följa med på hundpromenader, känna sig fri att kunna åka till affären och handla, osv. Jag har byggt ramp på baksidan så hon kan själv komma in/ut när hon vill. Även grinden som håller hundarna på "rätt" sida är lätthanterad från "drullen". Den vanliga rullstolen kallas för "Rullen". Den orkar inte Helena köra så långt. Hennes axlar och överkropp har ju varit svaga sedan 2000. Så den använder vi mest när vi är bägge två någonstans. Hon sitter, - jag puttar på...

Sanna, Helena och Drullen vid 1´a

fikan vid nya möblemanget.