Påskdagslunch

 Påsklunchen detta året blev på påskdagen. Sanna med hunden Tassa och Bina med Albin (ingen hund), kom och smakade av årets tema - Kyckling. Ugnsgrillade en majskyckling på 1.8 kg i en stekpåse med färdig kryddblandning för just kyckling: "medelhavskryddor". Sedan måste man ju ha köttbullar till jul, påsk och midsommar. - Man är väl ingen barbar heller... Detta året blev det färdigköpta kycklingköttbullar som jag brynte på lite i stekpannan med kycklingsalt på, blev helt ok. Gjorde en smarrig sås med vätskan från kycklingen, kycklingbujong och lite kycklingfond. Ok då, lite grädde gick också ner i såsen. ägghalvom med majonäs och räkor (glömde dekorera med dill). Sen var det ju svårt att följa årets kyckling-tema i övrigt. Löksill och en ny sort med äpple och gräslök testades. Äpple och gräslök lyfte den lilla sillen till nya höjder! "- Väldigt komplex i smaken" sa ena dottern, och jag kan bara hålla med.Sen hade jag ett fat med mixsallad och så ugnsrostade jag körsbärs-kvist-tomater med lite rapsolja, flingsalt och örtsalt. Man må ju ha något nyttigt från växtriket på bordet.

Jag fick ett STORT påskägg med skraplotter, påskgodis och hemgjorda praliner som Sanna hade gjort. Tack å bock! Har sparat några praliner till fikat i eftermiddag. - Då ska jag njuta - igen! 

Trevlig fortsättning på det sista lilla av påsken och njut av solen - Det ska jag göra!

Efter maten så kom jag ihåg att fota... Påskdagens lunch 

med döttrarna Sanna och Bina samt Binas Albin.

Påskdagens huvudgäst. 1.8 kg majskyckling.

Ta-da! Sill, ägghalvor, ugnsstekta tomater, kyck-

lingen, kyllingköttbullar, potatis och en grym sås!

Mindre än hälften av vad jag brukar fixa till

påsklunch, när barnen kommer, men gott var det!

Så glad att man fortfarande har möjlighet att få 

sin nödvändiga medicin, - utan att behöva råna folk 

på stan. Medicin/sjukvårds-subventionen är bäst -

Då kan även en gubbjävel ha en chans att leva.

Påskhelgen i backspegeln.

Vissa storhelger är jobbiga. Vi har bl a haft många jobbiga påskhelger. Det värsta för mig personligen var långfredagen 2009. Jag hade varit sjukskriven i 2 år för att få mitt diskbråck i ländryggen att läka ihop. Plötsligt så bestämmer Reinfeldt-regeringen att man inte längre får låta folk med t ex biskbråck, läka ihop det. Max 60 dagars sjukskrivning beviljas, i fortsättningen = att man måste steloperera ländryggen, istället för att konservativt låta den läka. När man beslutar om denna reform för försäkringskassan, så nickar även S, så det var inte endast Reinfeldts gäng som var med på detta tåget, mot nya regler. Så jag var tvungen att säga upp mig från mitt arbete eller börja jobba heltid. Säga upp mig från min tills vidare anställning när jag är skadad i ryggen och får bära max 2 kilo. - Nä, det var inget alternativ - så jag försökte jobba 100%. Jag jobbade med blodsmak i munnen, morfinet höll mig hyfsat igång, men ganska så dåsig och livsfarlig med fingrar när sågklingor och fräsar. Att låta mig jobba med just höga doser morfin i systemet, är inte bara sjukt utan riktigt dumt. Måndag till torsdag lyckades jag vara på jobbet heltid. På förmiddagen, långfredagen, hade jag så ont i ryggen, att jag efter frukosten gick och la mig igen. Plötslig så hugger det till i bröstet. Andningen vill inte funka. Försöker ställa mig upp - ramlar. Jag försöker ropa på Helena, men kan inte. Då kommer jag på en lösning. Jag har tränat min äldste hund, Atreyu - att komma när jag klappar 2 gånger i händerna. Så han kommer och slickar mig i ansiktet. Jag ger kommando: sök matte! Han springer då till matte och lever tokig så att hon inser att hon ska följa med. Hon hittar mej 4 meter från sängen, liggandes på golvet. Där ligger jag, 44 år gammal, hyfsat nygift, på golvet, helt borta och kan knappast andas. Glad påsk, - gubbjävel! Givetvis så kan jag inte skylla allt på att jag blev tvingad att arbeta mer än min kropp klarade, men att det var en bidragande orsak, är jag övertygad om. Ambulanskillarna gav kärlvidgande sprutor och gav mig syrgas. När en av ambulanskillarna frågade mig om jag hade tagit viagra (krockar med kärlvidgande medicin), så väste jag fram till svar: "- Nä, men har du några över så testar jag gärna". Då säger Sabina, som är vit i ansiktet och tror att jag ska dö, "- nu vet jag att du klarar dig"! Det blev en ambulansfärd som fick Helena i framsätet på ambulansen att blunda mer än en gång. Främst för att ambulansen körde om mängder med jänkare och entusiastbilar på väg till Elmias bilmässa, gång på gång. När jag kom in till Ryhovs sjukhus i Jönköping, gick allt snabbt. Man kärlsprängde på 5 ställen och monterade in 4 stentar i kranskärlen i mitt hjärta. Nästan direkt så släppte det enorma trycket över bröstet och jag kunde andas lätt och djupt igen.  

Nu har jag haft några fler infarkter men jämfört med den första, så har det varit lättare att klara av. Det viktigaste är att jag fick en ny chans, här i livet. Min lärdom efter detta är att - spara inte på att leva. - Det kan ta slut innan du hinner börja leva! Precis så har ju jag och Helena försökt att leva sedan hon fick sin cancerdiagnos. Hon ville göra det hon klarade. Just nu tänker jag på en påsk-utflykt till Bunn, Gränna och lite små oaser i området. När vi kunde lämna huset så brukade jag och Helena fly iväg lite i närområdet. Vi har husvagnscampat i uppgränna, lånat lägenhet i Blankaholm (Tjust skärgård), men framförallt så var vi ganska så duktiga på att göra korta dagsutflykter, trots våra skavanker och handikapp. Ibland när sjukdom, ekonomi eller busiga barn gjorde att vi inte kunde åka iväg så långt, så packade vi en liten picknickkorg och var i närområdet någon eller några timmar. Det är INTE Helenas brutala neurologiska skakningar den sista tiden, eller alla jobbiga cellgifter och illamåenden, som finns närmast till hands i minnet. Det som är det BÄSTA, - nu med facit i handen, efter mitt och Helenas liv tillsammans, det är just de positiva minnen som vi skapade tillsammans, med utflykter några få kilometer utanför vardagslunken. Därför är jag glad över att hon och jag gjorde det bästa av dagen, tillsammans. 

Helena tyckte inte om att bli fotad, så

hennes tunga finns på mer än en bild...

Påsken 2022. Här har vi fått beskedet att 

medicinen ger mer biverkning än nytta.

Som vanligt så var det mycket skratt och bus vid 

våra familjeträffar/måltider - påsk -22.

Jodå, även en gubbe kan få en illamående

 kulla att äta ett påskägg.

Påsken 2022 hade vi valparna från Gouretkullen.

3 dagar efter jag planterade frön i förodlingen

 så kom första solrosen upp och sa: - Hej!

Påskhelgen 2006. Andra gången Helena var hos mig.

Även om man behöver rullstol 98% av tiden, så kan en gubbe få 

konka upp en kulla, i behov av Vättervy. -20.  foto: M Simonsson.

Även mellan två jobbiga Ct och Mr- undersök-

ningar kan man hitta ett ödsligt hörn på Höglands-

sjukhuset i Eksjö. April 2021.

Vissa år så vill inte våren vara lika snabb som

 jag vill att den ska komma och givetvis stanna.

Påsken 2020 så packade vi några goda kycklingbaguetter, en valp 

och vår "nya" hane och åkte runt Bunn och landade i Bunnström.

Alarps ängar, strax utanför hembyn. 2021 eller 2022.

Ett av Helenas favotitställen. Oset i Huskvarna. 

En fika på Vätterstranden, räckte långt för havsnjutaren.

Bilderna berättar om vardag å fest.

Ibland kan det mest enkla och uppenbara gömma sig lite bakom vanor, måsten och tradition. För mig gäller detta nog ganska så mycket. Inte minst, dygnsrytm, mat och prioriteringsordning. Nu när jag försöker komma igång lite med min STORA, tunga kropp så blir det nästanpå dagligen aha-upplevelser och insikt om att "vanans makt", styr mig så mycket mer än jag reflekterar över, för det mesta.Jag tar till exempel nästa alltid bilen, till arbetet, - har inte ens tänkt på det men det är 700 meter, - vilket jag lätt kan gå, och få lite "gratis-träning" istället för att starta upp Chryslern, varje dag. Idag (fredag 31/3) är det dags för invägning efter första månadens mjuk-träning. Jag förstår de kämpande deltagarna i "Biggest Loser". Då ska jag bara gå upp till badrummet på övervåningen och nsam se på vågens digitala siffror. Tänk då om man är med i ett sådant program med kameror, massor av folk överallt, - och dessutom så sänds allt på tv. Nä, jag har det bra som kan blunda lite med ett öga när siffrorna börjar bläddra på våg-displejen, (dessutom i skum belysning). - Menar ju bara att man måste tänka på om det skulle komma en inbrottstjuv och få se mig på en våg, där vågen skriker "- Gå av mig"! Sådana synminnen skulle ju ge vilken tjuv som helst oerhörda traumatiska minnen, som nån stackars terapeut skulle få jobba länge med, för att återbörda tjuven till att bli en vanlig, halv-hederlig tjuv igen. 

Resultat 1 mars - 31 mars:

Vikt: 122 kg -->113,5 kg = - 8.5 kg! 

Midjemått: 121 cm--> 118 cm = - 3 cm.

Jag har haft en ganska så strulig vecka där några av mina "handikapp" gjort att jag fått kämpa mer än vanligt för att få allt att fungera. Jag är nu, när arbetsveckan är slut, väldigt nöjd då jag klarat av att jobba all tid och också skött jobbet, hyfsat. Pga detta så har det inte blivit så mycket tid på gymmet, utan mer promenader. Bättre med lite än inget! Hundarna har börjat titta konstigt och undrande på mig, varför jag inte längre låter dom stå lääänge och sniffa på alla buskar/stolpar längs "kissrundan", som de fick göra innan. Nu blir det på några ställen som vi stannar och de får fingranska alla dofter. Sen är det vidare på promenaderna och dessutom så blir ofta promenaderna lite längre. Nu ska ni inte tro att jag springer fram med lätta steg, (än). Jag är STOR, tung och flåsar som ett stort ånglok, men jag jobbar på det och det känns, så här långt, väldigt bra.

Jag har bestämt mig för att jobba lite med manuset om vår cancerresa. Jag började ju skriva direkt när vi fick beskedet att Helenas kropp var intagen av cancer. Dels så har jag ett manus på 700 sidor om mina tankar som närstående i en palliativ cancerresa, dels har jag skrivit en dagbok om sjukdomens förlopp och nedbrytningen av Helenas kropp. Så grunden att skriva om detta finns. Det var den 3 juli 2018 som beskedet om spridd cancer, slog ner som en blixt. Jag var oerhört naiv och okunnig på hur olika cancerformer kan vara hos olika personer, hur den uppträder över tid och hur man kan bromsa, hejda eller rentav vinna över den. Jag trodde att nästan all cancer kunde botas, om man kämpade tillräckligt. Jag var övertygad om att bröstcancer kunde lösas genom att man tog bort det cancerdrabbade bröstet och strålade lite, ev cellgifter - sen skulle allt bli som vanligt igen.. - Nu är det så, att ibland funkar det. Jag har flera människor i min omgivning som har överlevt cancer. Senast idag skrev en facebookkompis att hon nu, efter ett år är friskförklarad. Tyvärr så tycker jag fortfarande att det talas åt he-vete för lite om de som kämpar i motvind med spridd cancer, där man inte kan göra mer än att underlätta och bromsa förloppet. Tyvärr finns det, som i Helenas fall, inget hopp om en framtid utan cancer. Även om det är hemskt, jobbigt och dystert att få ett palliativt besked, så löser det inget att stoppa huvudet i sanden. Tig inte - prata även om det jobbiga.

Söndagsmiddag (26/3). Helstekt fläskytter som 

fått gå sakta i ugn, - blev superbt! Det var jag värd!

26 mars, snödroppar, knopp på syren och

 lappmögel på marken. 

Roligt att få ge läsarna nyheter på biblioteket.

28 mars och småflickorna (Idun & Vilda) 

behöver fortfarande tröjor..

Kan inte gubben sova så kokar han lingonsylt. 

Kl 03.00 så var 2 burkar med rött guld klara.

Lagade lite lunchlådor också - Ska man ändå vara vaken - 

nästan hela natten, så kan man göra lite vettigt också.

Jag älskar broccoli med ost & baconsås till.

Ska läsa in två böcker i helgen. På tisdag blir det 

"sagofarbror-Peter" som ska läsa för förskolebarn (3-4 år).

Torsdag eftermiddag och jag blev sugen på kuvertbröd - 

"pizzeria-style". Mixa ihop, jäsa och grädda = 30 min från

tanke till färdigt, nygräddat bröd. Syndade lite med vitlökssmör till.

Stulen från internet. Passar ganska så bra in på fredagens tema.

Jag dricker ju knappast några alkoholhaltiga drycker, längre. 

Idag (fredag) blev det dock lite undantag från detta.

Då jag handlade både det ena och allt det andra.

Fredag "in the by-håla". Benfri kotlett med "fusk"-

potatisgratäng och en hemknåpad rödvinssås.

Mina barns mamma fyller 30 (för andra gången),

så lite god dricka fick följa med hem från systemet.

Hittade en 1½ liters "ripasso" och en annan godsak.

Annas man Joakim, fyller 38 år, så han får 

sin favoritdryck i form av några olika märken.

Jag fyller inte år, nu - men var sugen på lite vin - 

så det blev en 25 cl till mig. Sen insåg jag att jag

 inte druckit nån Smirnoff ice, på 12-13 år, så

 det blev även en av varje smak. Skål-ta-mig-fan!

Odlings-checklist: 1 april - plantera första omgången... 

Nja, tror jag väntar några dagar till...

En vanlig torsdag hos oss. 5 hundar i MIN fåtölj!

Finns en annan, tom fåtölj, en 3-sits soffa och en stor 

hundbädd på golvet, men husses fåtölj är populärast.

I Skärstad vet man att visa folk till grillen.

Joel (snart 1 - om 15 dagar), låter 

Kattastrofen smaka maten.

Både jag och Ida ville fota Joel.

Julia tältade i uterummet.

Jonatan kör bil, Thore är siren och Julia flyr 

in i tältet. En helt vanlig dag i Skärstad.

Barnbarnet Jonatan rider på morfars rygg. 

Filmat av Ida D.

Så fort det vita täcket försvinner, så visar blommorna

i söderläge att de vill komma fram.