I backspegeln 2012.

I morse så kom det upp lite foton från en aktiv tid, i flödet på facebook. Helena var ju högt utbildad inom media, film och manusförfattande. Hon gick på Sveriges enda helt inriktade högstoleutbildning mot film och manusförfattande i Falun, när vi träffades 2006. Jag stal henne till småland, - direkt efter att studierna var klara. Att en av grenarna på vårt företag (Duo Dito handelsbolag) var skrivande, film och manusutveckling var alltså ganska så givet. Vi hade också design, ritningar i 3D, prototyper som en gren. Sedan en gren där vi spelade och sjöng och gjorde uppdragssaker inom film, musik och presentationer i "Duo Dito rocktrubadurerna". Företaget var alltså verkligen "vi". Så som omväxling hamnar vi i "memory lane" idag. När sådant dyker upp i mitt huvud så blir jag påmind om att vårt liv tillsammans varit så mycket mer än "bara" ett äktenskap. "VI" levde ju företaget, stunderna på scener och föreläsningar framför folk, tillsammans. Bredden och satsningarna på "allt" är nu efteråt svårt att förstå, hur vi vågade göra. 2 medelålders människor som bara gasar. 

Nu reser vi tillbaka till 2012. Helena jobbade stenhårt med att starta upp Bokeri.se. - En portal för bokfolk. Både för författare och läsare. Tanken var att man både kunde annonsera sina böcker, förmedla tjänster och kontakter. Läsarna kom nära författarna och sidan drevs

 givetvis idéellt av Helena. Samtidigt drev hon vårt förlag: Duo Dito förlag, via vårt handelsbolag. Jag och sönerna gjorde en hårdsatsning på lokalerna på övervåningen i huset, direkt efter att Herr Tomten varit här 2011. Tak, väggar och golv las i tillbygget samt renovering av "mellanrummet". Allt på kvällarna, efter heltidsarbetet på husvagnsfabriken. Jag hade ju "bara" haft 2 hjärtinfarkter vid denna tiden... Satsningen innebar även att "wanna-be-författare" kunde komma med sitt manus och finslipa på det, - tillsammans med Helena. Det fanns toa, dusch, säng, datorer och en lugn miljö och man kunde få stöd av Helena, i samma lokaler. Hur orkade vi? Samtidigt hade vi 3-4 arbetande hundar, 7 barn mellan 17-24 år. 

Så här skrev vi då (2012-02-26) på Bokerisidan: 

För att inviga Duo Dito Förlags och Bokeri.se:s nya lokaler (övervåningen på vårt om- och tillbyggda hus) bjöd vi in till Bokeriparty. Drygt 20 personer kom och vi hade en supertrevlig eftermiddag med cider, tilltugg och MASSOR med bokprat!

Våra egna, nya utgivningar längs bak och Bokeributikens 

böcker framför. Bokeributikens böcker säljer vi för egenutgivna

författare. Tillsammans för att synas mer i flödet!

Desirée, Eva och Annika  är alla författare, boende i 

närområdet och ville vara närvarande på invigningen.

2 av systrarna sisters. Peters dotter Ida och Helenas 

dotter Bina, i snygg pose i Duo Dito rummet.

Helena Dahlstrand och Helene diskuterar böcker.

Annika, Kristina, Therese, Ann, mfl.

Ingången till "nya" Bokeri/Duo Dito förlag.

 Innanför denna dörr skapas böcker.

Den 26/2 - 2012 så invigdes Bokeri.se och Duo Ditos nya

 lokaler. Bokerirummet har fått ett stort ekbord under det

 runda fönstret samt en passande tapet. Duo Ditorummet 

har sittmöbler, toa, dusch och arbetsplatser. 

Både iMac och PC-arbetsplatser finns. 

---...---...---

Ibland blir det påtagligt varför all min energi och kraft känns så avlägsen, idag. Blåste jag bort allt tidigare i livet? Det var faktiskt väldigt kul att göra böcker och hjälpa fram nya författare längs vägen till publicering. Problemet var att Helena och jag alltid var på tok för stora idéalister. Vi gjorde oerhört mycket arbete utan betalning. Givetvis fanns det hur mycket arbete som helst. - När det är gratis! När sjukdomarna flyttade in så gick det inte längre att satsa den lilla energin vi hade på att hjälpa andra. Så efter några år med 70 - 80 timmars veckor och en lönecheck på totalt ca 10 timmar i veckan, orkade varken våra kroppar eller vår ekonomi mer. Idag är både Bokeri-namnet tagit av andra. - Likaså Duo Dito.  

Lördagsäventyr!

Det är lite konstigt, men kan det vara så att ju äldre man blir, desto mindre krävs det för att bli glad för det lilla. Eller är det så att det är begränsad ekonomi under lång tid som gör att man blommar ut när man plötsligt får lite extra slantar, som kan läggas på det man länge saknat, men inte kunnat prioritera. Jag fick min efterlevandepension, efter Helena i måndags. Jag fick min rehabpenning igår (fredag). Sedan inser jag att även elstödet hittat in på kontot. Dessutom så vann jag för första gången, på länge, på Eurojackpot. - 25 kronor satsade - vinst (hela) 134:-  Det går bra nu! 

Idag har jag återfört lite av pengarna till marknaden. Lyckades dra sönder dragkedjan i min jacka, när jag skulle ut med hundarna. Minus 5 grader och lite kastvindar - utan knäppt jacka, det funkar inte. Så ny jacka skrevs upp på inköpslistan. Efter hundfix, dusch och frukost styrdes bilen mot Jönköping. Första stopp på Hemmahallen, på Ekhagen. Har inte varit där på länge, så fick leta lite extra för att hitta det jag ville ha. Skälet till att åka hit var att handla nya grytlappar. Dom hade grytlappar och kökshanddukar av återvunnet material, för 10:- / styck. - Billigt, snygga och bra för både miljö och samvetet. Det blev lite annat också men blev förvånad att de hade så mycket fina mattor, lampor och husgeråd i allmänhet. Kommer att åka hit fler gånger.

Fortsatte till A6 (vet att det heter Asecs, men livet är för kort för fjollerier, så i min värld heter A6 alltid A6). Klockan var bara 09.45, så det blev lite matvaror på Willy´s innan grannen Intersport öppnade. Intersport intogs, så fort dörrarna öppnades. Hittade flera jackor som passade! - Trots min ganska så framträdande rondör. Jag bestämde mig för att hitta en jacka jag trivdes i, oavsett pris. När jag stod med 4 jackor och hade bestämt mig för den "ocean greyfärgade". Så kollade jag priset på alla 4. Den första 999:-.  Nr 2, - 2999:-.  Nr 3, 1499:-.  Den det blev - nr 4, - 399:-.  Fortsatte att handla träningströjor, träningsshorts, träningsstrumpor och en standardtröja. Vad är det som har hänt? utropar givetvis den som känner mig, det minsta. Jo, jag måste börja träna så min kropp orkar hålla igång lika länge som mitt huvud orkar med. Kolla in "Hotell Romantik" i svt-play. - Jag vill också njuta av livet när jag är pensionär.

Flyttade mig några hundra meter till Ikea. Den enda saken som fanns på inköpslistan var nya grytunderlägg och tavelramar till foton på Annas barn, (mina barnbarn). Fick några stora foton av alla tre barnen, tagna tidigt i deras liv. Äntligen kom jag ihåg att köpa ramar. Jag var ganska så duktig och lyckades hålla mig borta från att köpa nya soffor, bokhyllor och korv med bröd. Så jag lyckades även här. 

Jag fick nästan aldrig äta ute på korvkiosker, restauranger eller matvagnar när jag var liten. Pappa tyckte alltid att det var bättre att åka hem och låta mamma göra nåt gott. Gott var det också! MEN frågan är om det beror på det här, från barndomen, att jag gärna smyger in och testar lite snabbmat, här och där. Ser jag en Max-restaurang så vill bilen nästan svänga in - utan min påverkan... 

KFC (Kentucky Fried Chicken) har ju öppnat i Jönköping, vid det som förr hette Eurostop. Nu skulle jag testa detta. Jag tog en "crispy strips" med pommes, (innerfilé från kylling, panerad och sen friterad), Barbeque-sås och en cola zero till detta. Helt ok, men inte så enormt gott som jag förväntat mig. Nästa gång det blir mat i Jönköping, så kommer jag att gå till grannen: - Jureskogs, som gör "lite finare burgare" och schysst snabbmat.

Efter denna shoppingtur till Jönköping så snurrar givetvis olika saker i skallen på mig. Dels så njuter jag av att ha möjlighet att både köpa lite små grejer till huset/hemmet och unna mig nya kläder. Inte minst är det ju ekonomin som är avgörande. Det är även det rent praktiska att kunna åka, - utan att tänka på mediciner, rullstolar och oro för smittor av andra människor. Helena var ju ganska så nedsatt i imunförsvaret, så vi fick ju välja att handla på "udda tider", när det var mindre kund-beslastning. Dessutom så får man hjälpa många som inte själva tänker på att hålla lite avstånd, när de hostar och sprider sina baciller. Ofta åkte jag själv och handlade, men hade då ett negativt stresspåslag (skapat av mig själv). Hur är det med henne när hon är ensam hemma? Tar jag med någon smitta hem? Osv, osv... Det är så sanslöst sjukt att när jag och Helena levde ihop så skulle vi klara oss på 6500 mindre i månaden, än vad jag nu har att leva på, som ensamstående. Rättvist: - Nope! inte det minsta - men sant: - JA!

Vilda luktar på den goda panerade sejen.

1 jacka, 4 träningströjor, 2 par träningsstrumpor.

1 par träningsshorts och en "vanlig" tröja blev det.

Hundgodis, hundmat, sättpotatis (tidig), lite godis

hudsalva för hundar samt grytlappar och hand-

dukar av återvunnit material från Hemmahallen.

1050 kronor - minus presentkort på 1000:- -->  Ta-da: 

50 kronor för en jacka och många träningsprylar.

Smart att ha hårdplastmuggar som diskas efter varje kund.

Första KFC för mig, men det blir nog fler. Kyckling är gott!

Fick i uppgift av min samtalsterapeut att "ta för mig" 

mer än jag normalt gör. Jag gör gärna PR - för andra, 

organisationer, föreningar, osv. - Däremot mig själv, nope....

Beviset - uppsatt på jobbet: - Reklam för bloggen.

Älskar svinnsmarta lådor. En med frukt och en med grönsaker.

20 kronor styck. Värde i dessa ca 160:-

Nya ramar till foton på 3 av barnbarnen. 

Tänk om man får vara så frisläppt och härlig i sinnet, som 

de flesta deltagarna är i Hotell Romantik, när man blir 65 +.

Har ni missat - så streama på svt-play.

Så är det!

Steg för steg - ett litet steg framåt...

 Rubriken kommer av en låttext av Edin&Ådahl, en av 80-talets bästa Svenska grupper. Dom var en kristen grupp som hade ett "extra" budskap i sina texter. Jag var på fler konserter med dom och köpte alla skivor. Jag var på den tiden en raggare / rockare med snus under läppen, cigg i mungipan och ofta en öl i handen. Så jag passade nog inte in helt på bilden av deras övriga publik. Ändå fastnade jag totalt, och många, långa timmar ägnades åt att spela och sjunga deras låtar. Fortfarande kan jag säkert 95% av deras texter utantill. - What an impact...

Jag vill klättra upp HÖGT och vråla:

 - VEM HAR TAGIT MIN ENERGI?

Camilla Bergmans teckning och text.

Ibland är jag faktiskt stolt över att jag försöker och vågar ta steg framåt i livet. Många som varit i sorg och sjukdoms-helvetet blir sittande och agerar nästan apatiskt, lång tid efteråt. Jag vill inte fastna där. Så jag började bearbeta hela sorgeprocessen flera år innan Helena dog. Tankar på ett annat liv - efter henne, kändes ibland falskt, fult och väldigt avlägset, när hon var så sjuk. Ändå så är det idag en av de bästa sakerna jag gjort, när det blev som det blev. Givetvis hade jag helst av allt valt att få leva ett långt och lyckligt liv med henne. MEN när alternativet inte finns då måste man både vara den som vårdar, finns nära (och för mig bygga upp en framtidsbild - efter sjukdomshelvetet). Jag inser att resan är längre än man ibland kan tro. Att bli ensam är så mycket mer än att bara vara singel. Man är ju faktiskt en ofrivillig singel. Det är en väldigt stor skillnad på ofrivillig eller frivillig. Jag har använt en målbild, i form av en fysisk människa som den perfekta framtidspartnern. Löjligt? - Ja, men det har hjälpt mig genom Helenas morfinsprutor, otaliga undersökningar, kaskadkräkningar, cellgiftsförgiftning, mm, mm. Att jag har satt denna målbild för mina ögon har hjälpt mig igenom allt negativt med Helenas sjukdom, och jag har tack vare hjärnans flykt, haft kraft och stått vid Helenas sida hela tiden. 

Att vara ofrivilligt singel har många avigsidor. De största sakerna för mig är:

• Att sitta ensam vid frukostbordet - jämt. 
• Att alltid leva som det är vardag, - aldrig helg.
• Att inte ha en samtalspartner man kan diskutera allt mellan himmel och jord med.
• Att inte få frågan: - hur har du haft det på jobbet idag?
• Att inte ha någon nära att planera framtida saker med.
• Att vara ensam i tv-soffan. 
• Att vara utan närhet överhuvudtaget och total avsaknad av sex.

Jag vet att jag måste hitta mig själv i min nya roll, som ensamstående, ärrad gubb-jävel. Faktiskt känns det som att jag har hittat en bit framåt, på en sund väg. Definitivt är stegen många och resan lång, men jag tar mig framåt. Jag vill inte vara en änkeman, resten av min tid. Jag vill vara Peter. Ensamstående eller tillsammans med någon är inte avgörande egentligen. Bara jag kan trivas med mig själv. Jag vill komma vidare i livet, helt enkelt. - Det låter hur lätt som helst, att säga - men det är så mycket som bromsar. De största bromsarna är inne i min egna skalle. Sen finns ju alltid "tyckarna" som aldrig är insatta, men alltid tycker massor. - Dom är jag så trött på, - så det gänget vänder jag ryggen. 

Jag tog ett stort steg framåt (åtminstone i mitt huvud) på alla hjärtans dag. Jag skickade en digital blomma till en person jag tycker om. Som ett steg i min jakt på mig själv, så ingår det ju att vara så rak och ärlig, att jag talar om när jag tycker om någon. När jag nu sitter här på fredag eftermiddag och skriver detta, så inser jag att jag kommit långt i mina tankar på framtiden. Jag har även börjat träna hundarna och promenera dom mer och mer en i taget för att få dom mer följsamma. När Helena låg sjuk hemma var det svårt för mig att ta tiden med en hund i taget. Inte för att hon någonsin sa stopp, utan för att jag kände att jag behövde finnas till hands. Idag gjordes stora framsteg för min 11-månaders valp, Vilda *(Tiramisu). Hon kom automatiskt upp vid mitt vänstra ben utan fot-kommando, så då blev det just träning på fot-kommando idag. Sista 300 meterna hem behövdes inte kopplet, utan bara fot-kommando. Min lilla tjej har växt till sig.

Jodå, lite mat har jag lagat. Helstekt baconlindad 

fläskfilé med klyftpotatis, grönheter och sås.

Dagens stjärna - Vilda (Geishamors Tiramisu).

Sjuuukt...

 Sjuuukt dyrt att handla mat. I fredags så styrde jag bilen mot Nässjö för lite hemhandling av mat och "förnuftigheter". Det som tidigare kostade ca 2 500 kostar nu 3 400! Så sanslöst stor skillnad på mat, toapapper och lite tvättmedel. Snart är det dags att göra som jag gjorde i tonåren, - ha 2 olika jobb, samtidigt. Jobbade på industrigolv samt körde transporter på kväll/nätter. Senare i livet var det behandlingsarbete mm på dagtid samt diverse olika extrajobb t ex fönster/dörr/garageportsmontering, svetsning, mm på "egentid". Frågan är bara om jag ens skulle klara av en heltid idag?

 Sjuuukt trevligt att min handledare Karin dök upp med sin särbo och hans mamma i lördags.Vi försökte få till det förra sommaren, men då Helena var känslig så var det svårt, för ofta var någon lite snuvig, osv. Vi har pratat om att ta en fika nån gång men som vanligt trodde jag att det skulle puttas på till, typ aldrig. Så när det nu blev av är det ju bara att gilla läget. Så bra att folk ser till att saker blir av. Jag är ganska så duktig på att putta bort det mesta till framtiden, eller aldrig, på egen hand. Därför är det så bra att andra i omgivningen ser till att det sker saker. Jag måste bli bättre, om inte annat i nästa liv. 

 Sjuuukt skoj med glassfest hos äldsta barnbarnet Julia, (kunde det ha blivit idag - söndag), som precis fyllt 6 år. Tyvärr så har småsyskonen Joel och Jonatan haft feber inatt. Så det får puttas på till senare tillfälle. I mars kommer ju mina 3 äldsta barns födelsedagar (10´e, 19´e, och 20´e). I April så är det en 1-åring och en 5-åring som ska firas, även mina barns mamma fyller jämnt. Så mycket tårta är att vänta!

 Sjuuukt laddad att komma igång med hundträning. Jag har anmält mig till en unghundskurs och en aktiveringskurs på klubben i byn. I torsdags kom även mina nya "friluftskläder". Nu har jag hundar, kläder, anmälan till kurs klar, - så nu är det bara att köra. Voff!

Sjuuukt nöjd med att jag hittade en "rimlig" lösning på något som upptagit väldigt mycket tid i min skalle. Jag vill men kan inte ta vissa steg i mitt liv, pga påverkan utifrån. Samtidigt så måste jag våga och sträva vidare, mot framtiden. Nu hittade jag en tillfällig, lite feg utväg, som kan fortsättas på senare, när annat rätats ut. Bättre lite feg men fortfarande på banan, än helt urspårad. 

 Sjuuukt mycket mat har det givetvis blivit. Både som jag har proppat ner i svaljet, - men framför allt lagat. Många matlådor både hos mig och Helenas mamma nu. Jag har börjat göra mer vegetariskt och även laga mat mer med grönsaker som bas. Jag har insett att jag ofta utgår från köttet (proteinet) och sen tillsätter jag olika saker som är smidiga att kasta ihop. Nu börjar jag istället med grönsakerna och sen är frågan om jag ska ha något kött eller vara nöjd med grönheterna. För mig är detta verkligt stort. Fortsättning följer.

 Sjuuukt att det på måndag är 5 månader sedan Helena somnade in. Ibland känns det som: "- Har det redan gått så lång tid? Ibland känns det som: "- Är det bara 5 månader sedan". Tiden är verkligen relativ...  

 Sjuuukt att det jag skrev om i förra blogginlägget åter är på tapeten. Minnen som skett på vissa dagar och händelser som lyser starkt i minnet på oss som är kvar. Jag och Helena hade bara pratat på internet och i telefon när "Alla Hjärtans dag" lyste i almenackan 2006. Jag snokade fram Helenas adress i Falun. Beställde en stor ros åt henne, via blombud. Hon blev hysteriskt glad för detta. Utan denna ros så kunde allt ha varit annorlunda. - Så tveka inte - Ge en ros, ett kort eller en godisbit till den som är viktig för er. Eller slå en glädje-kullerbytta framför den/de speciella i ditt liv.

Lunch på jobbet. Köttfärslimpa, potatis, sås och grönsaker.

Köttfärslimpa, pannbiff med lök - lagat innan frukost! Bästa fru-

kostmackan - Nystekt pannbiff med smörgåsgurka samt lite majo-

näs. Sedan en "standardmacka" med rökt kalkon och minitomat.

3 st spagetti med köttfärssås. 4 st ris med köttfärsgryta. Hälften av

 all mat får Helenas mamma. Så allt ska inte ätas av stora gubben.

Nudlar och currygryta med blomkål, potatis, lök, paprika, 

kikärtor, vattenkastanj och kokosmjölk. Yummie!

Rostade rotsaker (potatis och sötpotatis), fläskköttsgryta med

kikärtor, lök, paprika, jordnötter, tomater och zucchini.

Karin och Per på "hundsoffan". Denna soffan har använts till att 

avla 2 barn (min faster och farbror). Min far och hans syskon föd-

des alla 3 i denna soffa. Även 17 hundar har avlats i denna soffan. 

Fika hos mig innebär alltid hundar, överallt. Trissan och Alvina

ligger och blir klappade av Karin och Per. Skittles gillade Zaid, 

så han parkerade sig hos henne. Vilda är ju husses flicka.

Tankar i gubbens vacuumskalle.

Det är konstigt med vissa dagar som man har knutit upp minnen på. Inte för att de kanske är så speciella men det man gjort eller brutit av vardagen med, gör att det finns nära i minnet.  De där dagarna som är helt vanliga: "-Gick upp, kaffe och macka, hundpromenad, - åkte till jobbet - jobbade - lunch - jobbade - åkte hem - lite datasurf och hundpromenad - kvällsmat - tv - sängläge, fastnar ju inte speciellt mycket i minnesbanken. Nu närmar vi ju oss, alla hjärtans dag. En dag som kan vara allt mellan fantastisk eller bara vara full av tomhet. Egentligen har jag ju lite problem med kapitalismens gnuggande händer, inför massor av hjärtformade godisaskar, miljontals röda rosor och alla superfjolliga små kort. Sen är ju sanningen den att jag tror att just visa uppskattning för folk man tycker om,  - det är något man bör göra ofta. Dock tror jag mer på ett handritat kort, en speciell måltid i lugn och ro eller ett mysigt biobesök. Allt som bryter av vardagens hamsterhjul, kan ju bli minnesvärt.

 Jag har tidigare inte varit speciellt duktig på att visa uppskattning, med blommor och ord i de förhållanden jag varit i. Det finns dock några undantag där jag varit en "uppvaktande gubbjävel". När jag och barnens mamma levde samman så var jag föräldraledig med något av barnen. Jag satt då och sydde nya gardiner, medan barnet sov lunch. Då passade jag på att sy ett litet stoppat rött hjärta, på just alla hjärtans dag. Trots att det är 30 år sedan kommer jag ihåg att hon inte väntat sig något och att jag gjort något själv till henne, blev väldigt rätt. Kan väl säga att det var en av få gånger jag visade traditionell uppskattning i vårt 13 år långa förhållande. I ett annat förhållande lyckades jag spåra upp min särbo när hon var på konferans i Norrköping och skickade en chokladask till henne. Jag har oftast andra sätt att visa uppskattning än med blommor och traditionell uppvaktning/uppskattning. Jag ser ju gärna till att alla har det bra, känner trygghet, får god mat med det lilla extra, mm. Helena var lite "pissed" på mig i början av vårt förhållande, - att jag alltför sällan sa "de där orden". - Jag visade dom på mitt sätt. - När vi sen lärde oss att läsa varandra mer så hittade vi varandra i detta. Sista halvåret som Helena fick så var hon ofta på mig om just detta, att jag MÅSTE visa känslor mer traditionellt i mitt framtida liv - efter henne.  "- Bli för fan inte en tråkig och förutsägbar gubbe, visa uppskattning och använd känslo-ord oftare".  

Min rygg har bestämt sig för att testa min uthållighet, på allvar. Jag fick ett kraftigt diskbråck 2006. Kläm på ischiasnerven, komprimerde ländkotor och buktande diskar i ländryggen gjorde att jag fick steloperera 4 kotor. Nu får jag max 3 - 4 timmars sammanhängande sömn, innan jag måste upp och vandra runt lite i huset eller sitta och se något döfött på tv´n, på nätterna. Jag vägrar dock ge upp helt för denna smärta, som jag haft sedan 2006, mer eller mindre hela tiden. Just nu ligger värken på en nia, på den tiogradiga skalan. Smärtan kommer att följa mig tills hjärtat stannar, så det är bara att acceptera denna objudna följeslagare. Oftast ligger värken på 6 - 7 på skalan, men nu kommer den inte under 8 vid någon tid på dygnet. Det är svårt när man inte får vila ut ordentligt. Så, nu har jag gnällt klart! Jag har faktiskt ingen värk i höger stortå, - det är ju underbart att slippa det. Tror inte det finns så många stortår på höger fot, i Sverige, idag, som mår bättre. Inte för att jag haft problem med någon stortå, men ändå...

Camilla Bergmans illustrationer 

och träffande texter är så bäst!

Denna dök upp i flödet. Camilla Berg-

mans alster finns att hitta på sociala 

medier, under "min värld av teckningar".

Man vet att man är svältfödd på socialt liv,

när ett besök av en vän och hennes hundar, 

lyser upp mörkret en hel vecka.

Kan positivt tänk i skallen göra att man blir utmattad?

 Förra veckan var jag ganska så "på". Jag kände att energi och vilja att komma vidare flödade. Tyvärr så började jag redan i måndags eftermiddag (denna veckan) tappa mycket av energin. Jag har fortfarande kvar viljan och den positiva inställningen mot framtiden, men orken försvann. Varför jag nu pustar, sitter och vilar och inte hittar "drivet", - ja det får jag överlåta åt andra att fundera på. Jag har iofs väldigt hög värknivå. Den har ökat succesivt under veckan. Det är främst övre ryggen som är värst. Jag har ju "myofasciellt smärtsyndrom" i övre rygg. Det innebär att jag nästan jämt har anspända muskler och värk ut i nervändar. Läkarna tror att mycket av detta beror på min stelopererade ländrygg. - De tror att jag "kämpar emot" och spänner kroppen mer och mer för att kompensera det skadade i ländryggen. Jag vet att jag nu måste ta till mer och mer "akutmedicin". Jag går redan på fulldos med smärtplåster och paracetamol sedan 14 år tillbaka, så när det blir extra stark värk, utöver den "basvärk" jag har,  finns endast morfin. Så nu ska jag in i dimman. Jag vill inte ta morfin men vad kan man göra???

Vad gör gubben när kroppen sviker --> lagar mat såklart! Idag (lördag) har jag använt ett rådjursinnanlår som jag fått av dottern Ida. TACK BUSAN! Egentligen vet jag ju att jag bara lurar mig själv när jag står å lagar finmat i min ensamhet. Visst får Helenas mamma en matlåda men ändå. Det är nog bara att inse att jag urar mig själv med matlagning. Jag älskar ju mat - både att äta och att laga. Tyvärr är det nog så att mycket av detta engagemang grundar det sig i en ersättning för det man egentligen skulle vilja ha i livet.  Jag skulle istället kunna dricka sprit eller knapra "nervokalm" piller och trösta mig med liknande "nöjen" Istället så köper jag för mycket råvaror, lagar för mycket mat och äter på tok för mycket mat, istället för att sänka mig med andra saker. Resultatet är ett väldigt uttänjt skinn, många timmar vid spisen. - Men nu är jag iaf en man av tyngd!

Jag har dock gjort något bra för framtiden. Jag har anmält 2 av mina hundar till kurser i brukshundsklubben i byn. Så då måste ju jag orka med att springa med mina fina små "pälsklingar". Hur jag ska orka detta med dagens matchvikt är väl skrivet i stjärnorna, men kurs gånger 2, ska det bli!

Nu har det blivit söndag (5/2). Idag kommer en intressent för att titta på Fiorella. Deras dotter m familj har köpt Geishamors Marsipan (heter idag Ebbot), som är Fiorellas valp från januari 2020. Tycke uppstod så Fiorella ville följa med till Bankeryd.  Lycka till - allihop!

Saknaden efter Helena är faktiskt stor. Ändå känner jag inte att det är det som tynger mig. Hennes starka psyke och visdomsord gör att det är ganska så lätt att titta framåt. Hon ville att vi alla i släkten skulle gå vidare. Detta är givetvis inte helt smidigt när den givna centralfiguren är borta. Hennes klarsynthet och engagemang i alla, runt omkring, är svårt att hålla igång utan henne. Allt snurrar inte runt mig. Däremot snurrade mycket runt Helena. - Inte för att hon såg sig själv som en centralfigur, utan helt beroende på hennes starka integritet, visdom och varma hjärta. Att förlora en närstående "vanlig" människa är stort. Att förlora en centralgestalt som Helena - är Enormt!

Stekt, rimmat fläsk med äggnudlar, stuvad vitkål å 

lite lättwokad grönheter smakade gottis, på jobbet.

Nässlor på väg upp kl 09.00 i tisdags (31/1).

12 timmar senare så syntes inte så många nässlor...

Stekt potatis, kyllingfilé, wokade godheter och 

ägg. Kylskåpsrester på en tallrik.

Testade att göra en hemgjord pizza med ostfyllda kanter - Det blev

 inte alls så bra som jag hoppats, men om 10-11 försök så kanske...

Lördag förmiddag. - Då lagar jag söndagsmaten. Rådjursinnerlår

 med inkokt löksås och hemgjord risotto samt lite nyttigheter. 

Fina Fiorella Caramella kommer att bo

 vid Vätterns strand, i fortsättningen.