Realistisk optimist.

En dag i livet på resan mot slutet. Usch, så tråkigt och svart det låter - Ja, men ändå så är livet inget vi kan ta för givet hur länge som helst. Möjligtvis kan en och annan 40-talist lyckas att övertala både sig själv och sin omgivning att de fortfarande är unga, men vi andra: - följ med, streta gärna emot, - men gör det bästa av din resa! När man lever nära någon som går på palliativ vård så känns fjollerier om ålder och barnsligheter att man ser såååååå ung ut, osv - bara oerhört banalt. Lev varje dag på bästa sätt!

Idag kom svaren in från CT-scan som vi gjorde på Helenas torso, förra onsdagen. Flera jag pratat med blir förskräckta av att det har tillkommit några fler metastaser i levern och den gamla metastasen som nu är dryga halvåret (som känd, i levern), har växt till sig med ca 40 %. Enligt mig så är detta bara att vänta då Helenas tidigare medicin som ska bromsa metastasspridningen, slutade fungera. Under okt - dec 2020 fungerade inte den dåvarande bromsmedicinen. I jan 2021 gjordes en CT-scan som visade att det helt klart var dags att byta bromsmedikament. Det blev cellgifter i tablettform istället för faslodexsprutor. Nu har Helena ätit dessa i 14 dagar - uppehåll 7 dagar - osv, sedan dess. Att några få metastaser passade på att sprida sig och flytta in i levern där det är varmt och blodrikt, är väl inte speciellt konstigt? Speciellt inte i slutet av 2020 då bromsmedicinen slutade verka. Sen behöver ju även cellgifterna lite tid på sig innan de bildar mur mot ovälkomna metastaser. Som jag tyder detta så verkar cellgifterna bromsa väl. Nu hoppas vi bara att jag återigen läser läkarspråket rätt. - På måndag kommer beskedet ur läkarens mun på onkologen.

Helena fick idag sin andra vaccindos mot corona - SÅ SKÖNT!!! Jag får vänta på min andra till den 18´de maj. Tack och bock för vaccinet! Att få en chans att vara med barn och barnbarn igen är så stort. Det har varit ett riktigt skitår - vad gäller att vi varit tvugna att isolera oss pga coronan. Att Helena nu går på cellgifter gör ju givetvis att vi måste fortsätta vara försiktiga då hennes imunförsvar är sänkt, men är det friska människor i omgivningen så funkar det. 

Barnbarnet Thore med Atle.

Valparna är utflyttningsklara imorgon, torsdag. Redan 8 veckor... Vi har förbokningar på en till Skepplanda, en till Hullaryd, samt två kvar i Forserum... Nu hoppas vi att vi får till en bra besiktning imorgon på våra små Asar: Atle, Freja, Brage och Idun.

Ur: Life of Brian. 

Always look on the bright side of life.

Backa för att komma framåt?

Ibland är vägen framåt för svår. - Då kan det vara bra att backa och ta sats, för att komma längre fram. Idag handlar bloggen om just detta. Nu är ju jag en ord-lekare så Ni som läser detta och inte är ord-lekare får jobba lite extra hårt idag för att följa i mina något udda tankebanor. - Häng med på dagens utsvävning!

• Jag har satsat på att förodla ganska så mycket i år. Just nu så slåss gurkplantor med tomatplantor om solljuset inne i fönstret. Spenat, sallad, dill, mangold, senapskål och persilja har det något bättre då de står i första ledet vid glasrutan. Alla gurkplantorna är över 30 cm nu och 7 st blommar redan. Att då vakna upp idag (22 april), med snö och kastvindar ute, gör ju att man tappar lite styrfart... Jag som hade tänkt att flytta minidrivhuset (utomhus), idag. - Det får nog vänta då jag istället ska skotta snö. Jag har planerat att bygga ett enkelt växthus - nu tappade jag sugen men kanske kan jag förmå mig att bygga några odlingsbäddar och fixa till några gamla fönsterglas, så det driver lite extra. Ja, - eller så det inte snöar för mycket på plantorna... 

• Då en av döttrarna har haft problem med NPF - (NeuroPsykiatriskFunktionsnedsättning) hela livet, så är det inte ovanligt med en viss regression för att kunna hämta kraft för att orka komma framåt igen. Just nu är det riktigt jobbigt med ångest och tvångstankar. Så vi hoppas att de nya öppningar som är på gång, med ev boende och behandling kommer att leda framåt. Måste nämna att jag är full av beundran över provtagingen på "Nyhälsan i Forserum". Då dottern har svår ångest så är givetvis även en vanlig provtagning en STOR sak. "Jossan" på Nyhälsan läste in dottern perfekt och fick henne att slappna av. Att vi fick komma 2 dagar i sträck var absolut inga problem utan fortfarande ett suveränt bemötande! Guldstjärna!

• Igår så var det dags för den första CT-scanningen av Helenas mjukdelar i torson (främst levern), sedan starten med cellgifter. Hon skulle scannas i Eksjö klockan 18.00. Vi var ju tvugna att åka dit och låta Helena påbörja kontrastdrickandet kl 16.00. Istället för att sitta i ett trångt väntrum i coronatider och trängas med annat folk, så hade vi med en tomflaska som vi hällde över hennes kontrastvätska i. Sen åkte vi ut på stan i Eksjö. Vi träffade min gamla klasskamrat Maria, som bor i staden. - Det känns konstigt att springa på henne i Eksjö, då hon bodde i Vetlanda när vi pluggade på samma linje. Lite handling och dessutom 33:- lyxinköp - (2 ostfrallor, en burk skagenröra och en läsk), man måste ju få njuta lite i all misär... - Vi parkerade vid Eksjö Camping och hade utsikt över sjön och den tomma badplatsen, medan vi smaskade i oss varsin go´fralla och drack lite sockerfri Trocadero. Nu börjar väntan på resultatet av CT´n. Jag är fullt övertygad i känslan om att cellgifterna funkar och bromsar metastasernas utbredning. Helena är inte lika säker på detta, utan funderar på om det verkligen funkar. - Än så länge har jag vid 4 tillfällen sagt - fungerar och en gång - funkar inte. - Jag har alla rätt så här långt. - Nu hoppas vi att jag även har det denna gång!

• Det är konstigt ibland med krockar. - Igår hade Helena och hennes mamma båda bokade teletider med överläkaren på mag-tarm i Eksjö. Bägge dessutom kl 14 - 15. Förstår givetvis att läkaren passar på och satsar några timmar en dag och ringer många i följd men ändå... Att bägge endast har telefontid med honom en gång om året och då inom samma tidsram.

• Vi har starka förhoppningar om ett besök av Helenas faster Margareta. Hon är ju en oerhört livsglad och naturälskande person. Hon är också djupt troende. Hon är nunna i Vadstena. Nunnorna får med några års mellanrum chansen att hälsa på sina närmsta anhöriga under en vecka. Då hennes närmsta anhörige är Helenas pappa *(som är nyopererad) så planerar vi för att få hit både Helenas pappa och "fastran" samtidigt. Hoppas vi får detta i lås!

• Valparna växer och är 7 veckor idag. Det är härliga busfrön, som springer runt våra fötter. Vi har nu valparna ofta ihop med de vuxna hundarna så de får lära sig läsa signaler och umgås på hundars vis, - "Hundspråksutbildning". Idag när jag skulle låta de vuxna hundarna och valparna sköta morgonbestyren - så blev det tveksamt hos valparna. - Det var ju något vitt på marken...

Idun blev tveksam efter några steg ut i blötsnön.

Brage och mormor Trolla ville stanna på tröskeln.

Gurkblommor i förkultiveringen.

Moster Tassa (7 år) delar matskålen med Atle (7 veckor).

Gubb-jävlar, vår-förvarning och framtidshopp.

I torsdags var jag på sjukhuset i Eksjö på morgonen, för injustering av cpap´en. (sömnapné-maskinen). Lite härlig Tabbouleh med korianderstekt fläskkött till lunch. Sedan ny resa, denna gång till Jönköping och nytt sjukhusbesök med dottern. I rondellen mellan  Asecs köpcenter och Mc Donalds tyckte en gubb-jävel att det var lämpligt att byta fil och gena in i den fil som jag var i. - Jag tvärnitar och signalerar men han har ju haft körkort sedan 1912 så han har antagligen förkörsrätt... Han svänger rakt in i min bil! Jag kör om och signalerar vilt + pekar att han ska följa med så vi kan reda ut situationen - Då smiter han!!! Hmmmmm, - det var inga vackra ord som kom ur min mun... Då dottern hade tid så var det bara att vara glad för att vi fortfarande levde efter gubbens överfall på oss.  Så släppte vi gubben, tillfälligt ur tanken. Jag ville egentligen leta upp honom och ringa efter polisen då han smiter - UTAN att kolla vad som hänt med oss. Denna gamla låt säger mycket om hur jag kände det där och då...

Ola-Ola - dö jävla gubbe

Asakullen har blivit 6 veckor. - Redan!!! Snart ska de små liven ut i STORA världen. Vi har fått valppaket med spannmålsfritt GODIS, spannmålsfritt matpellets, tuggisar för tänderna, foderlåda och en rabattcheck, från vår foderleverantör - Essential foods. Även vårt försäkringsbolag - Agria, bjuder nya ägarna på: en filt (som kommer att lukta mamma vid utflytten) och en digital termometer. Nu ska jag köpa koppel, halsband och en liten leksak, som de får med till sina nya hem.

Det är både positivt och lite vemodigt när

 det är dags att packa valppaketen...

Nu är det snart vår i själ och hjärta. Här på höglandet så har snön vägrat att ge med sig. Flera tillbakaslag har vi haft. - Det kan mycket väl bli fler - men hoppas på en sol, ljumma vindar och frostfria nätter - måste vi våga göra. En och annan vitsippa har börjat trycka sig upp ur den ännu bleka vårjorden. Tussilagon kantar en del södersluttningar utmed vägarna. Tranor, sångsvan och mängder med gäss har redan bestämt sig för att det faktiskt är vår. - Idag såg jag även det ultimata vårtecknet - En nedcabbad Fåård Mustang. Så snälla Kung Bore - GE DIG!

Sista resterna av sista snöfallet. foto 16/4-21.

Helena har startat upp en ny cellgiftsperiod. Hennes värden är hyfsade så här långt. Hon ska in på en ct-scan i Eksjö den 21 april. Det blir första kollen efter cellgiftsstarten, om cellgifterna lyckas stoppa tillväxten av metastaserna i bl a levern. Att gå på palliativ vård är en balansakt på slak lina. Är det bra - så ska du "bara" fortsätta leva med alla metastaser som förstör ditt skelett. Är det illa så finns en risk för att det går snabbt, - alltför snabbt. Helena känner en viss oro inför beskedet om det bromsar ok eller om det inte bromsar tillräckligt. Jag är ganska så övertygad om att det fungerar hyfsat. Än så länge har jag haft mest rätt av oss i våra bedömningar av vad proverna / röntgen ska visa. - Låt oss hålla tummarna för att det är likadant denna gång...

Milstolpar på gott och ont.

 Vissa händelser i livet blir som gamla tiders milstolpar. För mig så blev min första hjärtinfarkt en riktig käftsmäll. Den 9 april 2009 så skrev jag på facebook: "- Laddar inför första Agility-race´et med Atreyu på måndag i Nässjö!!! Måste träna ordentligt i helgen! Vov!". Föga visste jag då att jag istället för ett agilityrace i Nässjö skulle ligga på HIva (hjärtintensivvårdsavdelningen), Ryhov i Jönköping. Jag hade satsat en del på agility med främst Atreyu men även med Apachie och Geisha (Portugisiska vattenhundar). Forserums Brukshundsklubb hade många aktiva i agility på den tiden. Jag satt med i agilitysektorn i klubben och vi hade många projekt på gång och en härlig stämning på våra möten. När jag på långfredagen känner trycket över bröstet så tror jag först att det är slut direkt. Efter någon minut kommer jag på hur jag kan andas - trots trycket. När jag låg i ambulansen på väg in så bestämde jag mig för att springa agility inom ett halvår. - På klubbmästerskapet i oktober - 2009, sprang jag agility med 3 olika hundar (Atreyu, Apachie och Geisha). För att göra en lång historia ovanligt kort så gör dom (som vanligt) ett suveränt jobb på Ryhov, och lappar ihop gubben igen. Det har hållit ihop i 12 år nu...

Apachie och jag tränar. - Det är jag med vita sockor.

1á John & Dixi, 2á Peter & Atreyu, 3á Lina & Walter.

Forserums BK, Km-agility 2009. foto: Eleonor Edberg.

Så att den 10´e april är ett speciellt datum för mig, är kanske inte så konstigt. Jag är ju som de som kännt mig länge vet - en total bil- och matnörd. Inte för att jag kan mycket - utan för att jag hänger upp olika livshändelser, platser, osv på just vad vi ätit eller vilken bil vi hade. Så låt mig leka kåsör och hävda att jag som ung fjunis var som en rapp sportbil. - Hade dels tråkiga volvos i mängd, jänkebilar men även en rapp, snabb Toyota Celica. När det blev många barn i familjen, så hamnade man ju i volvokombi-träsket, enda sättet ur detta träsk var ju minivan-gänget. När barnen sen flög ut från hemmet så var det volvo, vw´s och diverse gammalt, billigt skrot. När infarkten slog till så gick jag från en självbild där jag var en mullrande v8á till att bli en rykande, knackande skitslö mercedez 220 diesel från 77. Nu är livet slut skrek just livet åt mig. - Som väl är så lyckades jag hitta motivation och ta steg för steg i rätt riktning. Jag blev en mer "vanlig" bil igen - en volvo 850. Nu har ju åren sprungit på. Inte alltid glidet fram på räkmackan men ändå. Idag identifierar jag mig ganska så mycket med den bil vi har. En chrysler PT cruiser. En udda skapelse i bilvärlden men en pärla i våra ögon. 

Tyvärr så ringde dom återbud från käkkirurgen i tisdags, så Helena får vänta lite till på att få nya tänder. Vi gjorde äntligen det som vi väntat såååååå länge på - tog covid-vaccin. Vi har ju haft ett problem då Helenas cellgifter eventuellt krockar med vaccinet. Nu hade H uppehåll på cellgifteriet och vi hade en chans att få vaccin. Så nu är det "bara" att vänta på vaccindos 2 - sen ska jag lägga mig i gruset/sanden på baksidan och gräva med hink och spade med barnbarnen. Som jag saknat detta!

Kräkningar och pustig gubbe

Idag blir det inte några förskönade omskrivningar! - Så varning! Verkligheten biter oss ibland i baken. Igår sa Helena att hon ville att vi skulle fixa lite påskmat när sonen Stefan m fru Linda + dottern Sanna skulle komma. Jag är ju den som vanligtvis fixar mat - både inköp och tillredning. Jag nappade direkt på hennes ide. Vi bestämde att vi skulle ta det lite "light" mot vad jag brukar göra. Så det blev ett påskbord med sallad, ägg, majonäs-dipp, jansson, prinskorv, köttbullar och bröd med tillbehör. Inget jämfört med vad jag brukar duka upp, men sent påkommit + flåsig gubbe = bättre att förenkla. 

Redan vid frukosten så mådde Helena illa och kräktes ymnigt. Cellgifterna är ett helvete! Hon hade fått i sig några av värkmedicinerna men de andra fick vänta tills hon mådde bättre. Vilka hade hunnit ut i kroppen och vilka hade inte lösts ut? Jag är ju friskare än min bättre hälft så jag drar igång med förberedelser. Vi planerar att sitta på övervåningen som vi normalt inte använder längre. Där har vi stora bord så vi kan sitta alla 5 med 2 meters mellanrum. Sen blir det städa av övervåningen, göra jansson, koka ägg, mm. Samtidigt så sköter jag valparna och ger hundarna mat. När vi ska äta så är jag svettig och yr. Värken i ryggen är hysterisk. När vi bryter upp och Stefan, Linda och Sanna far hemåt så rasar jag i säng och snarkar 1 timme. Jag är så dränerad på energi så det är skrämmande. Jag går runt med min förbannade tandvärk och pustar och stönar. - Betydligt mer ödmjuk nu än igår kväll. Fy fan vad det är tråkigt när kroppen slår sönder trevliga besök. Nu är det helt klart värt det men fy fan vad jag är vek. Jag är nästan ödmjuk. Jag hatar att vara vek!!!

Helena ska få nya tänder efter att käkbensnekrosen skördat en hel del av hennes friska tänder. Det blir både i överkäke och underkäke. På tisdag ska man börja prova in och tillverka en tandbrygga. Jag måste nog också hälsa på hos någon tandläkare, då värken inte ger med sig. Vad jag ska göra med mitt tilltagande flåsande, vet jag inte, men jag är så enormt trött på att vara en fläskig gubbe med dåliga knän och flåsande andedräkt. Hur fan ska jag kunna hjälpa Helena när hon blir sämre, - då jag blir allt sämre själv?

Trevligt med besök - även om vi håller oss på varsinn kant...

Sanna fångades också på foto.

Glad påsk och nästan lite vårvarning på gång.

Äntligen ett mål inom gripbart avstånd. Helena å jag har fått tid för att ta coronavaccin den 8 april. Det har varit olika saker som gjort att vi inte har kunnat ta i första vågen - som vi borde ha gjort egentligen, då vi bägge är i riskgrupp 1. När Helena har nästa uppehåll i cellgifterna (8 - 14 april) ska vi få lite vaccin. Tänk att få krama om barnbarn å träffa kidsen igen. Vi har ju pga Helenas höggradiga känslighet levt väldigt isolerat. Nu är det snart dags att träffas - även om försiktighet fortfarande måste tas då H fortsatt är infektionskänsligare än vad man kan önska. Det är ju så att cellgifter är ett gift. Detta gift bromsar ju cancerns spridning i hennes kropp men ger tyvärr också dåligt imunförsvar. 

Det är synd om mig. Nä, jag har inte en mans värsta fiende - förkylning. Jag har istället en djävulsk tandvärk. Ska försöka överleva påskhelgen. Nu har jag ju en chans att ursäkta mig att skölja munnen med lite starkt... I övrigt så ska jag nu starta upp sommarens arbete. - Bygga ett växthus av diverse överblivet: plank, reglar och fönster. Mina plantor har börjat bli stabila och välväxta. I år blir det nytt rekord i plantor och satsning på egenodlat. 

Förra årets tet-a´-tet stoppade jag ner i jorden 

efter de blommat över. Nu är de uppe igen.

Årets första nässelfjäril.

Vildvuxet men ändå kommer lite blommor.

Våra valpar fyller 4 veckor idag.