Varför är inte livet lika enkelt som en Bouillabaisse?

Nu har gubben (jag) klurat lite igen. Livet är en gåta - precis som det sägs i gamla ordstäv. Livet är ju som bekant också farligt: - Det är få som överlever... Nu ska jag inte bara stapla floskler på varandra, jag ska försöka hitta på lite egna dumheter också. Mina liknelser och rubrik i dagens blogg kommer sig av att jag tycker det är en ganska så smal sak att göra en supersmaskig bouillabaisse. För de av Er som missat en av livets vesäntligheter så kan jag berätta att mindre matfixerade personer ibland kallar samma sak för fiskgryta eller fisksoppa. Nästan varje gång som jag gör en bouillabaisse så tycker någon på sociala medier att det är SÅ bra av mig - för det är ju SÅ svårt... - Nä det är inte alls svårt. Det är till och med väldigt enkelt. Det enda som är riktigt, riktigt viktigt är att man beräknar koktiden för respektive ingrediens. Sen kan man göra den så mycket lyxigare än vad jag gör - om man har pengar till "finare" ingredienser, typ fler fisksorter, riktig fiskfond, mm. Nog yrat om detta - Här kommer mitt recept från i söndags för 4 ordentliga portioner: 

6 hg egenodlade små potatisar, borstas/tvättas noga.

4 egenodlade sommarmorötter, tvättas och skärs i lika tjocka stavar på ca 4 cm längd.

4 egenodlade persiljerötter fixas liksom morötterna.

2 egenodlade, små purjolökar skärs i 4-5 mm tjocka skivor.

10 små egenodlade körsbärstomater tvättas. 

2 fiskbuljongtärningar (ändå bättre med egenkokt fond, om man orkar)

1 liter kokande vatten 

1- 1½ msk tomatpuré

½ dl vitt vin.

3 tärnade (ca 2-3 cm stora), tinade portionsbitar laxfilé á 125 gram.

2 tärnade (ca 2-3 cm stora), tinade portionsbitar torskrygg á 125 gram.

200 gram tinade, skalade räkor.

curry, salt.

Nu är det dags att tillaga godsakerna:

HÖG värme på plattan! - Häll kokande vatten över buljongtärningarna, vispa/rör ordentligt så dom löses upp. Tillsätt potatisen. Timer 7 minuter. Tillsätt persiljerot och morot samt purjon. Timer 7 minuter. Tillsätt tomatpuré och fisken samt vinet. Timer 3 minuter. "Vattna av räkorna". Ta ca 1 - 2 kryddmått m curry över räkorna, blanda. Ropa nu: "- Maten är klar!" (Om man inte hugger in direkt så blir framförallt räkorna lätt sega och tråkiga). Tillsätt tomat och räkor. Timer 2 minuter. Smaka av med salt. - Servera å njut!

Söndagslunchen.

Varför i hela, vida världen skriver gubben recept på en blogg som ska handla om hur det är att leva med spridd, palliativ cancer i familjen? Jo, det är för mig (som är en matglad gubbe), lätt att dra liknelsen att mat är oerhört lätt att laga och sen njuta av, - Om man är beredd att göra just "det lilla extra" så kan det bli helt ljuvligt. Om man inte bryr sig så blir ju maten bara en nödvändighet. Tänk nu hur underbart det hade varit om man kunde se på cancer på samma sätt som jag gör på mat. Då kunde man, med en omsorgfull behandling, bli helt frisk. Inte behöva leva livet i ett vacuum, utan få njuta fullt ut av den tid man har. Tyvärr så hittar jag inga recept på hur man får spridd, metastaserad, cancer att försvinna. Så jag får nog fortsätta att laga så bra mat jag kan och hoppas att Helena håller sig flytande, av schysst käk. 

Jag har nu börjat med arbetsträning på medborgarkontoret/biblioteket i byn. Än så länge är det ganska så få timmar - men det känns bra. Då Helena och jag tidigare drivit bokförlag så är det mesta ganska så bekant. En bra start på resten av livet!

Hopp/förtvivlan och möjligheter för framtiden.

 Mycket som snurrar på trots att det känns som jag står still. Livet snurrar på och det händer att jag ibland känner att jag är en del av det. - Det låter kanske lite hårt, men det är så lätt att bara stänga av och sitta på rumpan, medan allt och alla passerar revy framför ögonen på en. Förändringens tidevarv har nu ruckat på några murar i våra liv. Helenas ena dotter har en förlossningsskada och flera NPF-diagnoser (Neuro-Psykologiska-Funktionsstörningar) sedan tidig ålder. Den som träffar henne en liten stund eller pratar med henne via sociala medier, märker oftast inte av något. Men skälet att hon i vuxen ålder funkar så bra som hon gör, beror främst på att Helena tidigt sa upp sig från jobbet hon älskade, för att ta hand om sin dotter på vårdbidrag. Under alla år så har det ibland varit små problem att lösa, men oftast har det krävts ganska så mycket stöd och handledning för att dottern ska få chansen till ett fullödigt liv. När Helena fick sin diagnos, att hon hade spridd cancer. Så var det just tankarna på hur dotterns framtid skulle bli som var en av de första hos Helena. Samtidigt så har vi ganska så fullt upp med våra egna problem, så att stödja och försöka hjälpa dottern har tyvärr känts övermäktigt. Dottern har under sista åren byggt upp mer och mer ångest och tvångstankar. Det har känts ganska så tröstlöst då vi inte har känt att vi fått stöd av berörda myndigheter. Både under hennes tonårsperiod och framför allt sista åren då hon fastnat mer och mer i "ångestträsket". Hon begärde själv att få komma och bo en period på kortis. - Ett tillfälligt boende med några få platser där det finns personal tillgänglig dygnet runt. Hon insåg efter några månader att det var dags att se långsiktigt och söka fast boende på ett permanent boende med personal 24/7. Vi har nu flyttat henne ifrån hennes egna boende till ett LSS-boende i Nässjö. Detta är givetvis det absolut bästa alternativet i dagsläget men samtidigt en stor sorg för framförallt Helena som kämpat i 30 år för att hennes dotter INTE skulle hamna på "institution". Nu känns det dock dels som en "institution light". Boendet är helt nybyggt och superfräscht. Just nu är hon beviljad 24 månader på detta boende. Om/när hon mår bättre kan hon återigen flytta ut till eget boende, eller till något annat "skyddat boende".

Idag har madame och jag vandrat/rullat lite i trädgården. Man får ju passa på när solen visar sig. Imorgon tar livet en ny vändning (till viss del iaf). Jag börjar arbetsträna igen efter det långa uppehållet då covid-19 gjorde att det blev ett uppehåll. Samtidigt så byter jag arbetsplats till Medborgarkontoret i byn. Det är dels samhällsservice och även bibliotek. Håll gärna tummarna för att min slitna kropp funkar.

Dotterns nya boende i Nässjö, börjar arta sig.

Öppen planlösning som i dotterns fall blir tredelad: soffa i vardags-

rumsdelen, elpiano i mitten och en liten matdel med köksbord. 

Yngsta sonen har städat och fixat i min verkstad. 

Nu fick han in sommarpärlan för vinterförvaring.

Så nöjd med årets skörd av allt grönt och skönt som jag odlat.

Med dessa sista (ännu gröna) tomater så blev det totalt 311 st.

Dagens lunch: Madame Helena beställde grillad kyckling.

Till det blev det ugnsrostade; hemodlade potatisr, 

hemodlade morötter, hemodlade persiljrötter, hemodlad vårlök, 

hemodlad bladpersilja och hemodlad purjolök.

Sedan en sås på paprika, ajvar och bladpersilja.

333 - 3 år, 3 månader och 3 dagar i palliativ cancervård.

 Tänk ändå vad just tid är förbryllande. Beroende på vad man vill se eller vill ha sagt, så kan faktiskt tiden upplevas på väldigt skiftande sätt. Jo, jag vet att tid är en exakt vetenskap och inte ens skriande rasister eller andra avarter av all världens befolkning kan undå att tid är en exakt fakta. Däremot så är det stor skillnad på just upplevelsen av tid. När man har roligt eller jobbar mot en deadline, så känns tiden knapp. När man väntar på besked om man får mer tid tillsammans - då är väntan till beskedet LÅÅÅNG! Det är idag 3 år, 3 månader och 3 dagar sedan vi fick det förödande beskedet. 1190 dagar.  Däremot så har jag börjat sansa mig vad gäller vår cancerresa. I början så fanns det en konstant sorg, stress och dåligt samvete hos mig för allt jag inte hunnit eller klarat av att fixa. Jag ville ju att Helena skulle få göra allt hon drömt om - både hennes egna visoner och våra gemensamma skulle ju hinnas med. Som väl är så har jag intagit en mer avslappnad roll och inställning nu. När man sen inser att tiden tickar på så handlar det om många olika saker som bubblar upp i skallen på mig. Ofta är det ju tyvärr för stora saker i förhållande till vår ekonomi eller för energikrävande äventyr man tänker på. När ens partners tid är utmätt så blir faktiskt vardagen så mycket viktigare. Det är inte flashiga utlandssemestrar som står högst på agendan. Det är ofta de små sakerna. T ex så kan en tur på Rusta vara en trevlig sak för Helena. Man handlar några ljus och lite duschtvål - men det är ett avbrott i den normala hemmasittande vardagen. Vi har försökt att leva så normalt vi har kunnat. Det som är oerhört skönt är att Helena har små krav på vad hon vill göra. Att jag finns tillgänglig är ofta nog. 

Att vi fick en pandemi mitt under vår cancerresa har definitivt inte förenklat något. Dock så har det med sunt förnuft varit ganska lätt att klara av nödvändiga resor och inköp, trots pandemin. Att man ibland har fått både undvika 70-plussare och ibland hojta till på folk som vill nafsa dig i örat vid mjölkdisken, är väl ok trots allt. Inte för att såga en hel generation men 40-talisterna är i många fall "odödliga" i sina egna ögon. När ÖoB hade 50% rabatt på alla ytterkrukor, så hamnade 3 olika damer - alla 80-åringar så nära mig att jag gick därifrån utan krukor eller tro på mänskligheten. När jag hör en hostande febersvettig man i 80-års åldern på apoteket i Nässjö be om något febernedsättande och hostdämpande. För han skulle ju inte få ta covid-19-test förrän dagen efter. Att både jag och Helena tillhör riskgrupp 1 gör ju att vi inte bara måste tänka åt oss själva - utan även åt de som saknar förmåga att förstå och använda sitt egna tänk. Att Helena dessutom har nedsatt imunförsvar gör ju allt än mer känsligt. Så under den värsta tiden med pandemin var Helena endast på sjukhus/vårinrättningar vid behov, allt annat fixade jag på tider med minimalt med folk. Vi är ju bägge vaccinerade 2 gånger sedan maj - 2021. Nu fick Helena erbjudande om att ta en tredje dos.

Sjukläget? Nja, ärligt talat så vet jag inte vad jag ska säga eller tro. Helena är tröttare än tidigare. Detta kan ju bero på en spridning av metastaser eller bara att tiden tar ut sin rätt med höga morfinnivåer, osv. Att dagligen stoppa i sig gift för att bromsa en dödlig sjukdom är ju egentligen sjukt i tanken. Det finns ju dock ingen bot - bara dämpning av cancern. Förhoppningsvis blir det en avstämning i början av november. Vi har ju fortfarande inte haft någon avstämning sedan medicinbytet den 3 augusti. Så om den nya medicinen (Tamoxifen) funkar eller inte är ännu bara gissningar. Madame H är dock jä-ligt bäst på att inte röka! Hon har nu varit rökfri i 2 månader och 5 dagar! Detta är så stort då hennes inställning tidigare varit att hon inte kunde sluta, någonsin. Det var efter sista inläggningen på sjukhuset i slutet av juli som det växte fram - När lungorna är ansatta av ansamlad vätska och misstankar  om spridning av metastaser i lungorna nämndes - då föddes tanken att sluta suga i sig onödig rök, hos Helena. När hon sen gjorde en stor spirometriundersökning (som fick avbrytas, då hon var i för dåligt skick), så tog hon beslutet. Hon sa inget utan låtsades som vanligt. Jag undrade vaför hon inte rökte - ens efter kaffet, men sa inget. - Hon ville inte heller att jag skulle köpa cigg. Så hatten av för det bästa beslutet - Att sluta röka!

Just nu är det lite extra rulljans i familjen då Helenas ena dotter flyttar från byhålan till Nässjö. När man har nedsatt energi så får man ju fixa enkel logistik och söka enkla lösningar. På lördag räknar vi med att lyfta. Jag inser att hon samlat på sig mycket "bra-att-ha-saker". Det värsta är ju inte att sortera hennes saker, - utan att jag mycket väl vet att jag är MÅNGA resor värre på att spara ALLT! Jag måste ta tag i en massiv utrensning av allt i hemmet. Hur många begagnade M8-bultar behöver man? Måste man ha 4 stekpannor? Taklampor kan ju vara bra att ha - men 7 st på reserv? "- To be continued..."

Ett nytt "kärlekspar"? Tassa är snart på väg att löpa -

Detta har inte den enda hanen, Skittles missat...

Växthuset levererar än. Över 200 tomater i år.

Jag har redan tagit in pelargonerna för säsongen.

En nybyggd hylla högt upp i svalen, borde funka.

I måndags så var det kanelbullens dag. - Jag skötte mig. Att 

fortfarande använda min mammas gamla jäsdukar är nostalgi.