333 - 3 år, 3 månader och 3 dagar i palliativ cancervård.

 Tänk ändå vad just tid är förbryllande. Beroende på vad man vill se eller vill ha sagt, så kan faktiskt tiden upplevas på väldigt skiftande sätt. Jo, jag vet att tid är en exakt vetenskap och inte ens skriande rasister eller andra avarter av all världens befolkning kan undå att tid är en exakt fakta. Däremot så är det stor skillnad på just upplevelsen av tid. När man har roligt eller jobbar mot en deadline, så känns tiden knapp. När man väntar på besked om man får mer tid tillsammans - då är väntan till beskedet LÅÅÅNG! Det är idag 3 år, 3 månader och 3 dagar sedan vi fick det förödande beskedet. 1190 dagar.  Däremot så har jag börjat sansa mig vad gäller vår cancerresa. I början så fanns det en konstant sorg, stress och dåligt samvete hos mig för allt jag inte hunnit eller klarat av att fixa. Jag ville ju att Helena skulle få göra allt hon drömt om - både hennes egna visoner och våra gemensamma skulle ju hinnas med. Som väl är så har jag intagit en mer avslappnad roll och inställning nu. När man sen inser att tiden tickar på så handlar det om många olika saker som bubblar upp i skallen på mig. Ofta är det ju tyvärr för stora saker i förhållande till vår ekonomi eller för energikrävande äventyr man tänker på. När ens partners tid är utmätt så blir faktiskt vardagen så mycket viktigare. Det är inte flashiga utlandssemestrar som står högst på agendan. Det är ofta de små sakerna. T ex så kan en tur på Rusta vara en trevlig sak för Helena. Man handlar några ljus och lite duschtvål - men det är ett avbrott i den normala hemmasittande vardagen. Vi har försökt att leva så normalt vi har kunnat. Det som är oerhört skönt är att Helena har små krav på vad hon vill göra. Att jag finns tillgänglig är ofta nog. 

Att vi fick en pandemi mitt under vår cancerresa har definitivt inte förenklat något. Dock så har det med sunt förnuft varit ganska lätt att klara av nödvändiga resor och inköp, trots pandemin. Att man ibland har fått både undvika 70-plussare och ibland hojta till på folk som vill nafsa dig i örat vid mjölkdisken, är väl ok trots allt. Inte för att såga en hel generation men 40-talisterna är i många fall "odödliga" i sina egna ögon. När ÖoB hade 50% rabatt på alla ytterkrukor, så hamnade 3 olika damer - alla 80-åringar så nära mig att jag gick därifrån utan krukor eller tro på mänskligheten. När jag hör en hostande febersvettig man i 80-års åldern på apoteket i Nässjö be om något febernedsättande och hostdämpande. För han skulle ju inte få ta covid-19-test förrän dagen efter. Att både jag och Helena tillhör riskgrupp 1 gör ju att vi inte bara måste tänka åt oss själva - utan även åt de som saknar förmåga att förstå och använda sitt egna tänk. Att Helena dessutom har nedsatt imunförsvar gör ju allt än mer känsligt. Så under den värsta tiden med pandemin var Helena endast på sjukhus/vårinrättningar vid behov, allt annat fixade jag på tider med minimalt med folk. Vi är ju bägge vaccinerade 2 gånger sedan maj - 2021. Nu fick Helena erbjudande om att ta en tredje dos.

Sjukläget? Nja, ärligt talat så vet jag inte vad jag ska säga eller tro. Helena är tröttare än tidigare. Detta kan ju bero på en spridning av metastaser eller bara att tiden tar ut sin rätt med höga morfinnivåer, osv. Att dagligen stoppa i sig gift för att bromsa en dödlig sjukdom är ju egentligen sjukt i tanken. Det finns ju dock ingen bot - bara dämpning av cancern. Förhoppningsvis blir det en avstämning i början av november. Vi har ju fortfarande inte haft någon avstämning sedan medicinbytet den 3 augusti. Så om den nya medicinen (Tamoxifen) funkar eller inte är ännu bara gissningar. Madame H är dock jä-ligt bäst på att inte röka! Hon har nu varit rökfri i 2 månader och 5 dagar! Detta är så stort då hennes inställning tidigare varit att hon inte kunde sluta, någonsin. Det var efter sista inläggningen på sjukhuset i slutet av juli som det växte fram - När lungorna är ansatta av ansamlad vätska och misstankar  om spridning av metastaser i lungorna nämndes - då föddes tanken att sluta suga i sig onödig rök, hos Helena. När hon sen gjorde en stor spirometriundersökning (som fick avbrytas, då hon var i för dåligt skick), så tog hon beslutet. Hon sa inget utan låtsades som vanligt. Jag undrade vaför hon inte rökte - ens efter kaffet, men sa inget. - Hon ville inte heller att jag skulle köpa cigg. Så hatten av för det bästa beslutet - Att sluta röka!

Just nu är det lite extra rulljans i familjen då Helenas ena dotter flyttar från byhålan till Nässjö. När man har nedsatt energi så får man ju fixa enkel logistik och söka enkla lösningar. På lördag räknar vi med att lyfta. Jag inser att hon samlat på sig mycket "bra-att-ha-saker". Det värsta är ju inte att sortera hennes saker, - utan att jag mycket väl vet att jag är MÅNGA resor värre på att spara ALLT! Jag måste ta tag i en massiv utrensning av allt i hemmet. Hur många begagnade M8-bultar behöver man? Måste man ha 4 stekpannor? Taklampor kan ju vara bra att ha - men 7 st på reserv? "- To be continued..."

Ett nytt "kärlekspar"? Tassa är snart på väg att löpa -

Detta har inte den enda hanen, Skittles missat...

Växthuset levererar än. Över 200 tomater i år.

Jag har redan tagit in pelargonerna för säsongen.

En nybyggd hylla högt upp i svalen, borde funka.

I måndags så var det kanelbullens dag. - Jag skötte mig. Att 

fortfarande använda min mammas gamla jäsdukar är nostalgi.