Just nu är både jag och Helena trötta - konstant! När jag gör något litet i trädgården på en halvtimme så är resten av dagen slut. Som jag sa igår när svärmor och jag pratade om ork och energi: "- Jag börjar mer och mer inse att min försvunna energi har gömt sig förevigt". För Helena är det än värre. Hon blev ju inte sjukpensionär för inte...
Jag väntar nu på nästa steg i mitt fortsatta förvärvsarbete. Jag är ju fortfarande anställd på Kabe husvagnar, men då jag inte orkar stå och arbeta vid en maskin längre, så är mitt arbete inte önskvärt hos dom. - Jag har ju "bara" jobbat där i 20 år, så... Nu har jag varit sjukskriven i 3½ år. När pandemin (covid-19) bröt ut mars 2020, så hade jag ju börjat arbetsträna på Coop i byn. Jag trivdes - även dom sa att dom trivdes med mig, men arbetsförmedling och försäkringskassan vågade inte ha en hjärtsjuk gubbe (riskgrupp I) bland presumtivt smittade kunder i en affär. Så jag fick gå hem tills risken var mindre. Jag hade ju vaccinerat mig i maj 2021 och ringde direkt till handläggaren på försäkringskassan och arbetsförmedlingen - men fick beskedet att vi skulle avvakta till efter semestern. I slutet av augusti fick jag nästa påringning - det fanns inte tid för ett telefonmöte förrän 13 oktober. Efter detta telefonmöte ska jag förhoppningsvis komma igång igen. Om det blir Coop igen eller något annat är oklart i dagsläget. Hur jag ska orka vet jag inte, men jag vill verkligen komma igång och få lite mer sociala kontakter igen.
Helena är bäst på att inte röka. Imorgon är det 6 veckor sedan hon slutade. Ni som känner Helena vet att hon varit väldigt fäst vid sina cigaretter. I ärlighetens namn trodde jag inte att hon skulle klara att sluta så abrupt. Men bra kämpat är väl det minsta man kan säga. Hennes lungor som var ganska så ansatta i juli - var inte glada i hennes rökvanor. Sakta men säkert så har hennes andning lättat lite. Så just nu börjar vi nästan våga hoppas lite på den nya hormonbromsmedicinen, (tamoxifen). Att sen våga ropa hej är långt bort...
