fredag 30 december 2022

Vilket jävla år!

 Idag tar jag en tillbakablick på allt som skett sista året. Det är inte lite! Givetvis är Helenas död det absolut största, men resan vi gjort tillsammans för att leva så bra som möjligt - innan cancern tog henne bort - är faktiskt i mångt och mycket ljus. Vi startade året i hyfsat läge. Bromsmedicinerna funkade ganska så ok. Tyvärr så brakade det ihop redan i februari, där tillväxten ökade och blodvärden rasade. Sedan blev det en kamp mot det oundvikliga. Tyvärr så hade jag invaggat mig i någon form av "skyddat läge". Har man varit intill en underbar kvinna med spridd cancer i 3½ år, så tror man ju att hon klarar även nästa steg. Precis som det varit för mig vid de 2 tidigare gångerna jag levt nära dödlig cancer, så är det oerhört svårt att se hur länge det är kvar. Med mamma var jag tveksam till sjukhuspersonalen, när de sa att det var "nära". - Hon dog 1½ timme senare... Med extrasonen Robin vägrade jag fatta att han var döende hela helgen han bara låg på vår kökssoffa. Han dog på måndagseftermiddagen... Just att se klart hos en närstående att det är nära eller om det finns dagar, veckor eller månader kvar är fortfarande ett oklart kunnande, hos mig. 

Hur Helena orkade att lyfta släkten, trots sin sjukdom är fortfarande en gåta för mig. När vi pratar om de första  - 3½ åren så må det vara att hon fortsatte i samma bana hon följt sen unga tonåren, att vara den som samlar, lyfter och stöttar hela släkten. Däremot så är det ofattbart var hon hittade kraft under sista halvåret - inte bara att leva utan att leva med hög svansföring och stötta andra... Hon visade hela tiden (innan hon blev medvetslös) att hon var en kvinna med extra allt! Bara 4 dagar innan hon dog så beställde hon kaffe på uteplatsen av mig och sen ville hon ha "en riktigt flottig köpepizza". Att värk och handikapp allt mer övertog hennes liv, det blundade hon för - så mycket som möjligt. Jag fick mata henne sista tiden, likaså hjälpa henne med toabesök. Att hon sista 3 veckorna inte kunde hålla i ett glas eller en kaffemugg pga svåra neurologiska skakningar, det var inget hinder. " - Det finns ju sugrör..."

---...---...---

Jag har här (olovandes) klistrat in en text som nunnan syster Birgitta hos Birgittasystrarna i Vadstena skrivit, som en julhälsning och årsavslutning till familjen. Jag känner att hon lyckats beskriva Helena - precis som hon var. Hon är ju även Helenas faster.

Året som gått – 2022.       Kära släktingar – kära vänner!

Helenas död tog hårdast, trots att tidpunkten var förberedd sedan flera år i och med
konstaterandet av hennes då redan spridda cancer och sedan ett i
början tämligen långsamt sjukdomsförlopp som onkologen kunde
bromsa tills bara slutsträckan blev kvar. Jag fick förmånen att åka en
extra gång till Forserum för att träffa henne och hennes man Peter (och hundarna). Jag var
tämligen nyutskriven och oövad efter operationen och satt sedan parkerad på kökssoffan och
Helena och jag pratade – och pratade – och pratade. Det var bra för oss båda.

Läkaren som kom på hembesök skakade på huvudet då hon sade att hon ville
uppleva midsommar med familjen, räknade på fingrarna och sa ́: ”Ja-a, kanske det finns en
möjlighet. ”- Helena: ”Fast det vore ju fint att få uppleva en sommar till! ” Tystnad. En talande tystnad.
Senare sade Helena att hon ville fylla år också – 16 augusti. Det gjorde hon. (Hon
tillhör de mer envisa i familjen.) 13 september gick hon ur vår tid in i evigheten. Dagen
innan kunde jag tala med henne på telefon en liten stund. Hur sjukvården – och PETER –
tog hand om henne var helt beundransvärt. Och jag beundrar henne; hur hon under så
många år sammanlagt har kunnat bära sjukdom och därmed
tilltagande handikapp och dessutom alltid kunna vara intresserad
av familjen, lyssnande och oftast glad.
14 oktober skedde begravningen i Forserums kyrka med
familjen och ett par nära vänner. Återigen fick jag en extra
förmån: att åka dit och Moder Karin följde med. Urnan var
cirkelrund – som evigheten – med texten ”En regnbåge finns i var
tår.” En sångtext hon skrev till sin farfars begravning med tröst för
hennes älskade farmor. Jag hade skrivit en travesti på
skapelseberättelsen, att Gud skapade människan för att han ville
det och ville älska en fri varelse, och skulle framföra den, men
rösten räckte inte till då jag trodde att mitt hjärta skulle brista.
Även nu gör det ont.

Den nära familjen hade sjungit och spelat in flera sånger och den sista sången sjöng Helena
solo (!).

---...---...---

Nu är ju inte bara motgångar av ondo. Det är faktiskt som man säger, att en drake lyfter i motvind. Nu är ju inte jag nån drake - men alla motgångar, sjukdomar och elände som drabbat oss sedan vi träffades, våren 2006, har ju också gett mig oerhört mycket lärdom. Om man aldrig har upplevt något jobbigt - kan man då fullt ut uppskatta det fina? Jag tror att jag har växt mycket som person, under Helenas canceresa. Nu känner jag mig väl rustad att komma vidare på min livsresa. Som Helenas mellandotter sa igår: " - Den akuta sorgen börjar lägga sig. Det är mer saknad och tomhet som finns nu".  

Igår kom prästen som begravde Helena på besök. Han var sugen på "Peters kanelbullar", sa han. Jag tror väl mer på att han besöker folk som fått sorg, som en avslutning några månader efter begravningen. Nåväl jag gav honom både hemknåpad kanelbulle och kaffe. Det är väldigt skönt för mig som inte är så starkt troende att det kommer en präst som snusar, svär och mer känns som en "vanlig" människa än en präst enligt gamla schabloner. Folklig skulle jag nog kalla honom. Oortodox funkar också som beskrivning på denna präst. Han berättade en hemlighet för mig: - Hans kall att bli präst fick han genom en uppenbarelse av jungfru Maria. Jag är ju ganska så insnöad på tempelriddare som också tillbad jungfru Maria, så vi fick en trevlig samtalsstund tillsammans. Då han även är frimurare så har han ju lite mer insyn i vissa historiska händelser än vi "vanliga" dödliga har, så fick jag känslan av att han hade mycket mer kunskap och vetande av mycket - som han inte sa. 

Målsättningen med denna blogg har varit: - dels att jag ska "skriva av mig", - dels att visa att det går att göra mycket trevligt, och våga leva, trots en dödsdom som partnern bär på. Vi sa att vi skulle försöka lägga ut minst ett inlägg i veckan. Detta är inlägg nummer 61 under 2022, så jag har skött mig, vad gäller antal inlägg iaf... Jag har funderat en hel del, på om jag ska fortsätta skriva i bloggen efter Helena. Jag har fortfarande inte bestämt mig för hur framtiden kommer att bli men just nu känner jag att jag behöver skriva av mig än, så ni får stå ut med mig ännu ett tag. Sen kan det faktiskt vara så att någon annan i en liknande situation kan ha hjälp genom att se hur jag och Helena angripet vår tid med sjukdomen och hur jag jobbat vidare, - på egen hand, efter Helenas frånfälle. Blir jag alltför tjatig så kan man ju strunta i att läsa mina inlägg...

Gott nytt år! - Nu försöker vi se framåt!

Stefan och Linda (Helenas yngsta med fru) och covidsjuka Sanna
(Helenas mellanflicka), kom hit på juldagen och stannade till 
Annandag jul. Stefan och Linda gav mig årets bästa julklapp: 
- Jag ska bli farfar! (egentligen "bara" bonusfarfar, men
 känslan är lika stark som om det vore biologiskt).

Nästa generation Simonsson.
Bild via Stefan Nilsson.

Förra nyåret firades med trerätters av mig och 
madame hos oss. Svärmor å svärfar firade med
 matådor från oss, då de var sjuka.

Nyår 2021 - inbakad lax och "The Helena".

Bilstackarn är mer insnöad än vad jag är...

Ibland fuskar kocken i huset och beställer en 
hamburgare istället för att fixa egen mat.


lördag 24 december 2022

Julfirande.

 Det är minst sagt konstigt att fira jul utan Helena. Samtidigt gäller det ju att njuta av det man kan. I år har jag satsat på att få träffa barn och barnbarn så mycket som möjligt. Det är lite ovanligt att kunna koppla av när jag är hos mina barn. Tyvärr har ju både Helenas sjukdom och covid-19 slagit sönder mycket av det familjära, sista åren. Förstå mig rätt, - givetvis har livet hemma varit prio ett, men det gör inte att saknaden efter övriga familjen, inte finns. Så att nu "växla upp" detta igen känns både ovant och lite konstigt, - MEN väldigt skönt! Jag har saknat att umgås med mina barn och barnbarn. 

"- Jag är ju ensam nu, så jag ska inte ha så mycket 
mat till jul..." - Att jag aldrig kan vara "lagom".

Sanna (dottern) ligger nerbäddad i covid och Helenas mamma
Kerstin, fick varsin "varm låda" med julmat, att värma.

Man kan ju inte bara äta varm mat på julen... - Sanna
och Kerstin fick även varsin kall låda. 

Kalla lådorna.

Varma lådorna med lite hemknåpat bröd.

Fredagskvällen den 23/12 hade vi uppesittar-
kväll hos Johan och Thore i Nässjö.

Skärstad-granen är grann!

Mormor Kerstin och Joel.

Joakim D och Joakim G

Alex och Ida mitt i maten.

Jonatan har bus i blick.

Johan väntar på tomten.

NU BÖRJAR KALLE!

Barnprogram på tv´n innan tomten kommer. Alexander med
 Jonatan och Johan med Thore. foto I Dahlstrand.

Lille Joel träffar tomten för första gången.
foto: A Dahlstrand.

Ida skiner när hon får ett glas med "glöbbel" 
En blandning av 50% glögg och 50% skumpa.
foto: A Fele.

Lite halvkaos (som brukligt) vid öppnandet av klapparna.
foto: I Dahlstrand.

Hela gänget från ena hållet.
foto: A Dahlstrand.

Samma gäng från andra hållet.
foto Joakim Dahlstrand.

Det gick ner lite mer när jag kom hem. Tack för snapsen
 Sabina! - Den hade inte dunstat sen förra julen. 
Jag drack hela 4 cl innan flaskan åter ställdes på hyllan.


God Jul!



lördag 17 december 2022

Inför jul.

Snälla rara tv-producenter: - Det räcker mer än väl att ni matar julfilmer i en kanal under senare delen av november och hela december. Av mina 15 kanaler är det nu 3 som spyr ut sliskiga julmelodier, fjolliga handlingar med minst en mistel var tjugonde minut, - dygnet runt! Jag kan berätta vad som kommer att hända i mer än hälften av all sötsliskig julfilmshandling, efter ca 5 minuter av respektive dyngspridning. Förstå mig rätt, jag älskar julen och magin med tomtar, granar, barnens tindrande ögon och goé-maten MEN nu har det väl ändå gått väl mycket inflation i julhetsandet. Att affärer och butiker vill sälja så mycket som möjligt förstår jag, men vem vill se på 3 julfilmer SAMTIDIGT i 3 olika kanaler, med identisk handling? Jag går snart i ide och kommer åter när vardagen (utan julfilmer) återvänder.

Har funderat ganska så mycket sista tiden på varför vissa saker är som dom är. Detta är nog viktigt, för nu har jag börjat hitta vissa ledtrådar till varför en del saker händer mig, andra saker händer andra, osv. Det svåra är när man inser saker om hur man själv agerar och varför man gör det. - Man vet att man kommer att göra om samma sak igen, om och om igen. Jag inser nu att varje gång jag har försökt att vara någon annan än den jag egentligen är, så blir det fel. Däremot så kan man betona olika saker olika starkt hos sig själv.

Nu inför en av årets storhelger så saknar jag Helena, mycket. Hon ville alltid att jag skulle hålla igen och inte laga 38 rätter till julbordet... Att jag "glömde" städa huset när jag prioriterade matlagningen är en sanning som svider, men är sann. Helena var alltid klarsynt med vad som var viktigast. För henne var det att samla nära och kära. - Inte som en klyscha utan i verkligheten. Hon såg hellre att vi i familjen träffades och trivdes tillsammans vid jul, - även om det var på ett stampat jordgolv istället för det jag ofta värderat högt: - För mycket mat, för fet mat och total utmattning hos alla efter att matkoman inträtt. Hur jag ska lyckas balansera något i framtiden vet jag inte. I tanken är jag redan fast i gamla tankar - uteslutande om mat.

I år kommer jag att fira julafton med mina biologiska barn/barnbarn på julafton, hos en av döttrarna. Det blir knytkalas, vilket är både smart och bra. Ändå går mitt huvud igång på vad jag kan fixa utöver det jag blivit tilldelad. Jag ska även fixa en jullunch till svärmor. Sista 2 åren har jag gjort en kall låda med räkprydda ägghalvor skinka, sylta, rödbetssallad, vörtbröd, pastej, sill, lax - och en varm låda (att värma i micron) med köttbullar, potatis, janssons frestelse, revbenspjäll, ugnsomelett och kantarellfyllda tartaletter. Så antagligen kommer jag att laga för mycket mat även detta år.

Några dagar efter julafton kommer Helenas barn hit och firar lite "efter-jul". De långväga resenärerna från Falkenberg, stannar över natt. Skoj att se fram emot! Det är härligt att få ha kvar Helenas barn i närheten, trots att Helena är borta. Det är väl egentligen ganskla så givet att jag har bra kontakt med dom, då jag varit en "stand-in"-pappa åt dom sedan jag och Helena träffades 2006. Samtidigt så vet jag alltför väl att jag inte ska ta något för givet överhuvudtaget, här i livet. Oavsett om det gäller vänner, familj, arbete eller livet i stort. Den enda ledstjärnan att leva efter är: - Gör det bästa av varje stund!

Camilla Bergmans fantastiska texter och 
illustrationer träffar ofta riktigt bra.

Minus 15.6.
Kl 09,00 - 16/12-2022 i byhålan.
Inte konstigt att jag fryser.


söndag 11 december 2022

Tredje advent.

 Nu springer tiden fram mot jul. Det är nästan att man hänger med. Julen vill man ju inte missa men varje år så är det för mycket att fixa innan. Jag vet - Det blir jul i alla fall, men ändå vill man göra allt på rätt sätt. Nä, att sänka lite på måsten och mindre vill, är nog smart om man vill ha en avkopplande jul. 

Idag har jag varit på fika hos dottern i Skärstad. Alla mina 4 biologiska barn var där med alla 4 barnbarn. Jag lyckades stjäla yngsta barnbarnet Joel en stund. - Det är alltid kamp om den yngsta så jag är glad att jag fick en chans. 

Jag fick hemläxa av min samtalsterapeut att vara mer social, för att åter hitta vem Peter är i den STORA världen. Jag har ju levt ett väldigt familjärt liv sista 16 åren. De sista 5 åren har dessutom krävt mycket vårdande av Helena, då hennes sjukdom acclererade. År för år har det blivit allt mer att serva med. Problemet nu, när Helena är borta är, - vem är jag idag? Utan fru och med vuxna barn. Som vanligt tror jag att terapeuten har väldigt rätt. Nu ska jag "bara" försöka hitta MIN väg mot framtiden.

Jag och min handledare på jobbet råkade äta jul-lunch-bord. Skoj
 att den enda restaurangen i byn fixar lite extra. foto: K Ivarsson.

Ledig fredag. - Då lagar jag mat åt svärmor och mig själv.
 Trissan har en låååång hals när det luktar mat...

Chicken tikka masala luktar spännanande 
enligt Trissans barnbarn, Vilda.

Kl 20.45 igår (10/12-2022). Månen lyser mäktigt.

Yngsta barnbarnet Joel är en glad liten kille.

Jonatan är storebror till Joel.

Julia är äldst i barnbarnsskaran
och storasyster till Joel & Jonatan

Thore är nummer 2 i turordning bland 
mina barnbarn. Lego lockar igång fantasin.


söndag 4 december 2022

Andra advent.

 Idag är det julskyltning i byn. Jag ska jobba då vi har extra öppet och säljer utsorterade/gallrade böcker/tidskrifter och ljudböcker för en spottstyver, - 5 böcker för 10 kronor! Det sorgliga är att feltankar hos folk slår sönder mycket av glädjen med en julskyltning i hembyn. Samhällsföreningen (som arrangerar dagens skyltning) har beställt in en bokbuss som ska stå utanför biblioteket. Däremot har man inte frågat oss på biblioteket om vi kan/ska ha öppet. Frågan är om man även har lejt in en varubil som står utanför Coop, en ambulerande blomförsäljare framför blomsteraffären, en foodtruck framför pizzerian, osv. När ett litet samhälle anordnar en julskyltning så är det väl av högsta prioritet att alla samverkar och att så många som möjligt är involverade. Att samhällsföreningen inte kan säga till oss på biblan om denna skyltning är uselt, inte minst då de använder våra lokaler som styrelsens sammanträdesrum. Så vi är inte okända.

Igår skrev vi på bouppteckningen, efter Helena. Det är den sista stora surdegen, juridiskt efter hennes bortgång. Döttrarna Sanna och Sabina var närvarnde. Sonen Stefan skickade en fullmakt så nu är det klart. Jag har valt att spara pengar genom att göra allt själv med bouppteckningen. Rent tekniskt är det inte speciellt svårt men att få fram alla uppgifter innebär en hel del grävande. 

När vi ändå var samlade så firades Sanna på 32-års dagen, i efterhand. Så som vanligt r livet för oss mixat. Reda upp ekonomin efter Helena och fira en dotter samtidigt. Det är så typiskt som det mesta är i mitt liv, lite ADHD-hjärna här och lite där... Som väl är så vet alla inblandade hur jag fungerar så dom vet vad som väntar.

Jag är nästan frisk efter förkylningen - eller vad vi nu ska kalla feber/hosta/snuva och utslagen gubb-syndromet som drabbade mig hårt förra veckan. Toppade på 40.4 i feber, tappade helt smaken. Frågan är om det var en släng av covid-19 eller "bara" en höst-flunsa. Nu börjar jag komma igång igen. Igår kväll var jag sugen på en pizza. - Så gjorde en av det som fanns hemma. - Den smakade precis som önskat - så jag är nog nästan frisk, igen. 

Jag inser mer och mer att mina tankar innan Helena dog, om hur det skulle bli efter henne, inte stämde. Det är så mycket tystare, ensamt och tomt än jag kunde föreställa mig. Givetvis så förändras allt när 50% av en helhet försvinner. Det jag nu inser är att jag har svårt att se vart jag ska styra, resten av livet. Jag gick in 100% i vårt förhållande, när vi träffades och likaså gjorde Helena. Efter 16 år tillsammans där man försökt att driva mot gemensamma mål, så är jag plötsligt ensam. Vart vill jag styra skutan nu? Jag vet idag varken riktning, syfte med resan, eller destination. Är det dags att söka efter nya resmål, eller ska jag sätta mig ner och stanna där jag är? 

40,4 i temp då är man lite suddig...

När Sanna fyller - Klart hon ska få en egen (tyg-)penis.

Min, - bara min! - Sanna var nöjd med presenten.

Jag är lycklig när jag kan vara snäll mot både miljön och 
käka billigt. Endast 20:- för 5 små kålrötter, 1 morot, 2 chili,
broccoli och 2 rättikor. Nu blir det rotmos, broccoligratäng
och vegetarisk lasagne med rättika som bas.

På gång!

Nästan klart...

Klart! 1 låda till svärmor, 1 till Karin (jobbarkompis) och en 
till mig. Morrondagen kan bli bra, eller åtminstone god.

Mina "soffhundar". Äntligen är löpet över för 
denna gång och nu kan alla 6 vara tillsammans igen





torsdag 24 november 2022

Är jag allergisk mot första advent, sociala sammanhang och tomtenissar?

"- Det händer att Fantomen går på stadens gator som en vanlig man" (gammalt djungelordspråk). Sådana här ordspråk var oerhört väsentliga när jag var en liten parvel. - Givetvis var jag medlem i "Svenska Fantomen-klubben". Varannan vecka kom en ny tidning och man väntade, trånade och såg fram emot att strunta i läxorna och istället dyka ner i den nya tidningen, direkt efter skolan. Dagen efter så hade vi  i FFD (Forserums-Fantomen-Diggare) möte.  Vi var 5 grabbar i klassen som var helsålda på Fantomen och hade mycket att diskutera. 

Nu har ju lille-Peter blivet större och ev lite mer mogen. Så Fantomen är sedan länge utbytt mot familj, spänningsromaner och rallyfilmer. Tyvärr så såg ju följarna av bloggen att jag var lite "dysterkvist" sist jag skrev . Jag bestämde mig för att starta på nytt i måndags morgon. Livet är faktiskt inte bättre än vad vi gör det till. Så jag jobbade på ganska så intensivt i måndags på arbetsträningen på biblioteket/medborgarkontoret. Det kändes riktigt bra. Dock var jag väldigt trött efteråt. MEN som jag brukar säga till dottern Sanna: "- Är man trött när man har gjort något så finns det ju ett skäl till att man är trött". Är man trött för att baken växt fast i soffan så är skälet ofta mindre tydligt".

"- Det händer att fega Peter blir glad och säger JA(!) till något som egentligen är sådant som jag ofta försöker undvika."  - Kryptiskt? - Jodå, det är bara början. Jag älskar ju att vara social men har vant mig av med allt utom sociala kontakter med mina barn, barnbarn och arbetsträning. I måndagskväll kom en god vän och pratade lite. Det var som vanligt högt i tak: död, sorg, autism, hundar (hon har köpt 2 st av oss) och psykosociala frågor. Hon avslutar med att "tvinga" med mig ut på hundpromenad. Samt att hon bjuder in mig och Sanna till hennes födelsedagsfest. Jag vet fortfarande inte vad som hände... Jag sa att det skulle bli skoj, och tackade JA. Det är ju helt sant och jag har sett fram mot detta. Det är just detta som är såååååå ovant för mig att vara beredd att vara social när allt är lättare (och mycket tråkigare) att sitta i ensamhet och dunka huvudet i väggen.

Givetvis så låter ju detta på tok för bra för att vara sant. Igår kväll började halsen värka och rossla. När vi adventspyntade på jobbet idag, så har jag varit flera meter från både min handledare och besökare på förmiddagen. Efter lunchen misstänkte jag att det var lite feber som kommit och hälsat på. Jodå: 38.87. Är jag allergisk mot att vara som andra människor i sociala sammanhang, eller är det adventsfix jag är allergisk emot? Är det inte typiskt när jag för första gången på MÅNGA år försöker gå utanför min "komfort-zon", så kommer feber och halsont som ett e-mail (brev på posten kan man ju inte längre säga, då det inte känns speciellt säkert eller snabbt). Nu ska ju inte denna gubbjävel måla med svart färg. Nu är det Mollipekt (hostdämpare), nosdroppar och halstabletter, som gäller. MEN: - Det enkla liv jag suktar efter verkar definitivt inte vara till för mig. 

Våra reserverade böcker fick lite adventsfint.

Glasmontern med säsongens böcker, pyntades lite.

Jag lekte lite och slog in lite böcker. Det är gallrade/
utsorterade böcker som vi säljer för 5:- st, eller 3 st för 10:-

Då elpriserna är väldigt o-låga så har vi bara 1 adventsstake tänd.
Vi ska snart få led-lampor istället, så då kan vi lysa upp lite mer.

Varde ljus, - å det lös så vackert!

Barn och ungdomsböcker för utlån, fick också plats.

28 november 2021, julskyltning i Nässjö.