"- Det händer att Fantomen går på stadens gator som en vanlig man" (gammalt djungelordspråk). Sådana här ordspråk var oerhört väsentliga när jag var en liten parvel. - Givetvis var jag medlem i "Svenska Fantomen-klubben". Varannan vecka kom en ny tidning och man väntade, trånade och såg fram emot att strunta i läxorna och istället dyka ner i den nya tidningen, direkt efter skolan. Dagen efter så hade vi i FFD (Forserums-Fantomen-Diggare) möte. Vi var 5 grabbar i klassen som var helsålda på Fantomen och hade mycket att diskutera.
Nu har ju lille-Peter blivet större och ev lite mer mogen. Så Fantomen är sedan länge utbytt mot familj, spänningsromaner och rallyfilmer. Tyvärr så såg ju följarna av bloggen att jag var lite "dysterkvist" sist jag skrev . Jag bestämde mig för att starta på nytt i måndags morgon. Livet är faktiskt inte bättre än vad vi gör det till. Så jag jobbade på ganska så intensivt i måndags på arbetsträningen på biblioteket/medborgarkontoret. Det kändes riktigt bra. Dock var jag väldigt trött efteråt. MEN som jag brukar säga till dottern Sanna: "- Är man trött när man har gjort något så finns det ju ett skäl till att man är trött". Är man trött för att baken växt fast i soffan så är skälet ofta mindre tydligt".
"- Det händer att fega Peter blir glad och säger JA(!) till något som egentligen är sådant som jag ofta försöker undvika." - Kryptiskt? - Jodå, det är bara början. Jag älskar ju att vara social men har vant mig av med allt utom sociala kontakter med mina barn, barnbarn och arbetsträning. I måndagskväll kom en god vän och pratade lite. Det var som vanligt högt i tak: död, sorg, autism, hundar (hon har köpt 2 st av oss) och psykosociala frågor. Hon avslutar med att "tvinga" med mig ut på hundpromenad. Samt att hon bjuder in mig och Sanna till hennes födelsedagsfest. Jag vet fortfarande inte vad som hände... Jag sa att det skulle bli skoj, och tackade JA. Det är ju helt sant och jag har sett fram mot detta. Det är just detta som är såååååå ovant för mig att vara beredd att vara social när allt är lättare (och mycket tråkigare) att sitta i ensamhet och dunka huvudet i väggen.
Givetvis så låter ju detta på tok för bra för att vara sant. Igår kväll började halsen värka och rossla. När vi adventspyntade på jobbet idag, så har jag varit flera meter från både min handledare och besökare på förmiddagen. Efter lunchen misstänkte jag att det var lite feber som kommit och hälsat på. Jodå: 38.87. Är jag allergisk mot att vara som andra människor i sociala sammanhang, eller är det adventsfix jag är allergisk emot? Är det inte typiskt när jag för första gången på MÅNGA år försöker gå utanför min "komfort-zon", så kommer feber och halsont som ett e-mail (brev på posten kan man ju inte längre säga, då det inte känns speciellt säkert eller snabbt). Nu ska ju inte denna gubbjävel måla med svart färg. Nu är det Mollipekt (hostdämpare), nosdroppar och halstabletter, som gäller. MEN: - Det enkla liv jag suktar efter verkar definitivt inte vara till för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar