Som vanligt så får jag kämpa extra hårt för att hålla näsan över ytan när mörker, regn och dysterhet tränger på. Det kallas ju ofta i folkmun för höst. Jag tycker alltid att senhösten är tung och på tok för lång. Allt som växt upp under vår och sommar ska nu komposteras, destrueras och dö. Vintern är ju nödvändig, men ofta längre än önskvärt. Vår så spirar det och livet återvänder. Sommar då man kan njuta av väder, solsken och varma vindar. Första delen av hösten är ju också härlig på sitt sätt med att man får skörda frukterna av vårens och sommarens mödor. Svampen i skogen och de små egna odlingarna får mig att njuta av överflödet. Sen har vi då min stötesten: - senhösten. Kan vi inte bara bestämma att denna blöta, mörka och dystra sak kan säljas till högstbjudande. --> Långt härifrån!
Detta året är givetvis senhösten extra jobbig, då 50% av oss är borta. Som väl är så har jag mitt "skyddsnät". Min starka vilja att komma vidare, en meningsfull sysselsättning, hundarna och familjen. Sen tar det emot, men utan motstånd - vad är då något man uppnår, värt? Så för att samla tankarna lånar jag en gammal floskel: - Lär av historien, lev i nu´et och omfamna framtiden.
Igår var jag i Nässjö och hämtade minnesalbumet efter Helenas begravning. Genast är jag tillbaks vid hennes sjukbädd, begravning och sorgen anfaller. Det är konstigt att man kan distansera sig i vissa ögonblick och i andra är man mitt i den djupa och tunga smärtan och bedrövelsen igen. Nu vet jag mycket väl att tiden inte läker ett enda sår men man får mer och mer distans och genom detta kan man hantera livet och sorgen på ett mer nyanserat sätt. Jag vet inte vad jag ska göra i framtiden men en sak vet jag väldigt tydligt. När jag har gjort denna resan så kommer det ut en ändå starkare Peters-gubbe efteråt.
Tack. Jag försöker skriva om det som dyker upp i huvudet. - Helt utan skyddsnät.
SvaraRadera