Grattis Helena! - Tro det eller ej men Helena fyller år detta året också. Nu är hon 58 och betydligt äldre än sin lammköttsgubbe (som "bara" är 57½). År och ålder är ju bara siffror, ändå fixerar vi ofta mycket vid just dessa siffror. När man lever som vi gör, med döden som nära följeslagare, så blir ålder och årtal mindre väsentliga.
Idag har Helenas mamma och pappa varit här på fika. Helena har nu landat i sänghalmen, då många telesamtal tagit på orken. Jag började dagen med att fixa till en riktig "Helena-omelett" till frukost. Bacon, färska champinjoner och lite cheddarost, så brukar madame njuta av omeletten. Förmiddagen handlade jag, Helena vilade. Till lunch gjorde jag en av Helenas favoriträtter: Falukorv med makaroner. Idag blev det stuvade makaroner. I eftermiddags kom mamman å pappan och fikade på "franska-choklad-wienerbröd". Nu ikväll fick madame en ciao-ciao från Forserumskrogen - Nu var hon nöjd och somnade ovaggad. Som vanligt blir det för mig stort fokus på mat, då Helenas ork inte räcker till för utflykter. Bättre lite presenter på köksbordet och favoritmat än inget alls.
Vi har nu fått trygghetslarm. Nu kan jag åka och jobba några timmar utan att behöva oroa mig för Helena. Hon kan få hjälp dygnet runt via knappen på handleden. Hennes svullnad i mage, ben och hals är fortsatt påtaglig. Hon har nu fått intravenös furix (vätskedrivande) i 2 veckor x 2 ggr/dag. Fortfarande trycker magsvullnaden hårt mot diafragman vilket stör andningen för henne när hon ligger ner. Vi väntar på en ct-scan av övre buk för att få veta vad det är som pressar på. Vi vet ju att Helena har metastaser i överflöd i levern och även bunden vätska i lymfknutor och körtlar samt vätska i vävnader i magen. Vid senaste provtagning visade både levervärden och njurar, samt blodvärden på betydligt bättre värden än förväntat.
Min ciao-ciao - bara min! Fyller man år så
får man njuta ordentligt av en pizza.
Madame Helenas födelsedagstorn.
Första gladiolen på gång.
Det blommar ganska så fint och rikligt här.
Smultronen verkar trivas i smultronkrukan.
Tomater och gurkor slåss om utrymmet i växthuset.
Genom odlingsnätet syns lite pak choy och
spenat, bägge är sådd nummer 2 för säsongen.
Purjo, sallad, morot, persiljerot och lök.
---...---...---
Ett utdrag av mitt bokmanus: När tumören flyttade in - skrivet för exakt 4 år sedan (2018-08-16):
21 Födelsedag hos onkologen, 16 aug 2018
Helenas 54´de födelsedag tillbringades hos onkologen. Första besöket på denna avdelning, innehöll
mycket information med ömsom vin och ömsom nykterist-dricka.Vi har ju försökt att se nyktert och klart på hälsohotet sedan första cancerbeskedet. Vi resonerade som
så, - att om vi utgår från värsta tänkbara scenarie så kan det bara bli bättre vilka besked vi än får.
Nu har vi på Helenas födelsedag, fått trevliga presenter, Det kan fungera att behandla med hormon-
blockad. Vi vet inte om det kommer att fungera men om det gör det, så kan vi få lite extra tid innan
cellerna delar sig och börjar sprida sig helt okontrollerat. Så vi hoppas att denna östrogenblockad kan
ge oss just tid. Det tråkiga och jobbiga beskedet vi fick var att det inte går att operera. Det har redan
spridit sig för mycket. Så nu vet vi att Helenas tid är utmätt. Om hon klarar sig ett eller två år vet vi inte,
men vi hoppas på att det kan få bli så smärtfritt som möjligt den tid som återstår. Jag som kämpat med
att vara lite hoppfull i tonen och komma med underfundiga kommentarer och försöka se ljuset trots
alla moln, - känner plötsligt bara en enorm tyngd och trötthet. - Nästan allt hopp och driv försvann
när vi fick det beskedet vi delvis väntat och delvis vetat om. Att verkligen förstå att det är utmätt tid -
varje dag vi får tillsammans är en dag mindre, är en jobbig tanke. Ändock så måste vi kämpa för att få
varje stund att bli betydelsefull. Teoretiskt är det lättare än det är i verkligheten. Känslorna bubblar inom
mig och jag känner en klump i halsen hela tiden.
Det är inte förvånande att vi skulle hamna i denna sits då vi haft ett motstånd av stor omfattning sedan vi gifte oss. Det var dock ganska så uppenbart att det va mig det skulle drabba. Med sköldkörtelsjukdom och hjärt-dilemma samt andra skador så var vi ganska så säkra på att jag inte skulle vara med så länge. Återigen har vi blivit lurade av “ödet” eller vad det nu kallas. Varje gång vi planerar något större så bryts det ner av något oförutsett och har så varit sedan vi gifte oss 2006.
Vet fortfarande inte vad som hände men hela min kraft och framförhållning dränerades oerhört snabbt efter läkarens besked. Inga oväntade besked men ändå oerhört konkret. Jag tror att jag varit så mitt i smeten att jag glömt att tänka på vilken sorts smet det gäller. Hur som haver, så slog det mig starkt, att nu är all tid mer viktig än den varit någonsin tidigare. Att leva på helt utmätt tid förändrar allt. Vi vet att utan medicin så pratar vi månader. Med mediciner, om de fungerar som tänkt, kanske 2 år. Hur lever man då med sin partner, barn och allt annat i livet som skriker på uppmärksamhet. Tror inte det finns någon handbok - och väl är väl det. Tillsammans är väl ordet som känns mest rätt för att beskriva tankarna som far runt i huvudet. Tyvärr så använder många språket lite slarvigt och urvattnar orden. Vissa strör med starka ord omkring sig som “Jag älskar dig”, i tid och otid. Tyvärr upplever jag att det då kan gå inflation i innebörden, vilket försvagar ordet. När man hamnar i en situation där man lever i “dödsskuggans dal”, så är hur man använder: tid, känsla, närhet - tillsammans viktigare än någonsin tidigare. Även ordet är av högsta betydelse.
Utan att veta varför så har jag börjat stressa upp mig mycket mer än någonsin tidigare. Efter beskedet för 2 dagar sedan så har mina tankebanor förändrats. Jag har ett oerhört negativt stresspåslag. Flera personer i min närhet har påpekat detta så det lyser nog omkring mig. Så mycket som måste göras - så lite tid. Jag önskar att jag hade en lika stark Gudstro som min fru har. Hon är tillfreds med livet, givetvis fortsätter hon försöka stötta alla i sin omgivning. Nä, Helena är för bra för att vara sann. Hur hon trots metastaser som smaskar i sig hennes skelett i rask takt, orkar tänka så mycket på sin omgivning övergår mitt förstånd. Tro för den delen inte att hon gömmer sig och inte vågar konfrontera sin sjukdom. Hon är oerhört klarsynt. Jag önskar att jag kan vara lika cool om jag hamnar i samma sits.
Födelsedagssurprice: Grattis - du har obotlig cancer!
