Hemmablind i sjukstugan?

 Blir man allt för hemmablind när man går och ser samma sak varje dag? Jag tror att jag själv missat en hel del av försämringarna som händer med Helenas kropp, över tid. Vi har nu passerat 49 månader sedan beskedet om att hennes kropp var nerlusad med metastaser. Givetvis är det viktigaste att vi fått mycket mer tid än man vågade ge oss hopp om, från början. Nu är vi dock inne på det sista upploppet. Det är tydligt att sak för sak blir allt svårare för Helena att göra. Det hon klarade för 14 dagar sedan kan idag vara nästintill omöjligt. Vi är inte överraskade för vi har vetat och haft öppna ögon under hela resan. Ändå så blir det nu mer och mer påtagligt att slutet är alltför nära. Helena kämpar ännu och använder sin envishet för att göra det bästa av varje dag, men det börjar minst sagt gå tungt för henne.

 Under sista veckan har SSIH och hemsjukvårdare pratat med oss om att det snart är dags att se till att nästa steg är förberett. Igår 8/8 så var det dags för ett stort steg. Då beställde jag en ny rullstol åt Helena. Nu funkar inte en vanlig rullstol längre. Som väl är så är arbetsterapeuterna i kommunen supersnabba och service-minded så redan idag kom den nya högre och mer avlastande stolen. Denna kommer att användas intensivt, den sista tiden. Det var även dags att beställa trygghetslarm så Helena kan få hjälp om jag smitit iväg till affären, kantarellskogen eller arbetsträningen. Vi har även pratat både själva och med myndigheter om att det ev snart är dags för Helena att kunna komma in på kommunens kortidshem (Solbacken) i Nässjö. Där finns en speciell avdelning som är inriktad mot "sista boendet". Det ligger jättefint vid Handskerydssjön i utkanten  av stadskärnan (Åker). När det är dags beror givetvis helt på sjukdomsförloppet.  

 Idag är jag glad för flera olika saker: 

• Att andningen är bättre än den var igår. 
• Helena njuter av sin nya stol. Samtidigt så har hon ätit bra, vilket alltid gör mig glad. 
• Att hennes värknivå har varit ok (med hjälp av stark medicin). 
• Att vi har ett fantastiskt team som skyddnät.
• Att vi lyckats fokusera på det positiva med att vi fått tid (över 4 år).

Augusti 2016 åkte vi till Varberg - på försenad 50-års resa. 

Helena och jag hade strulig hälsa tidigare, så hennes 50-årsresa 

blev en 52-årsresa., men här fick vi njuta lite av hav å vind.

En stilstudie av en havsjunkie! Slottet Varberg 2016.

Från andra hållet blev det nästan en siluettbild på havsälskaren.

I Apelviken, där surfare slåss om utrymmet, älskade Helena vinden.

7´de vik Getterön, Varberg, 7 aug 2016.

Det är Helena i vit jacka.

Fotat idag - Helena i nya rullstolen.

Den nya rullen är stabilare, högre och bredare.

Tyvärr så bred att jag imorgon måste börja avverka

 lite dörrkarmar i huset, för framkomlighet.