Ett fönster mot himlen: januari 2023

lördag 28 januari 2023

Film, mat och lite mer speed på gubben.

Ett vecka med snurr på allt. Tisdagen var en dag av spänning och fjärilar i magen. En av döttrarna har haft problem på sitt boende och har känt att hon varit tvungen att ta en paus. Jag hade ett möte med personalen - ett möte som jag var mycket mer spänd och uppjagad över, än vad jag ville erkänna - ens för mig själv. Att sitta på ett möte med anställd personal och jag som "närstående" ska tala om hur dom ska jobba. - Det blir lite "over the top"... Nu gick det helt ok med mötet. Dottern flyttade också tillbaka samma dag. Det har även funkat bättre än tidigare för henne - så här långt.

Torsdagsvällen var det dags för pensionärsnöjet - spela på duo-appen denna gång på premiären av årets Antikrunda (svt). Tror jag börjar bli så mycket Svensson att jag snart får byta efternamn. Helena hatade "svensson-mentalitet" och inrutade rutiner. Nu när hon inte längre håller mig i örat, så åldras jag fort, vad gäller rutiner.

Fredagen var en väldigt effektiv dag för mig. Ringde och sa upp tvillingkortet, då jag bara använder en tv, nu. Helena låg ju mesta tiden i sängen och hade en egen tv i sovrummet, där hon kunde streama det hon ville se. Åkte se och fotade mig på transportstyrelsens kontor i Jönköping, för mitt nya körkort. Fortsatte direkt till polisen och hämtade mitt nya pass. Sedan till återvinningen vid Kungsporten i Huskvarna. Pantade för 212:- så det fanns behov av att panta. Sedan ner till Huskvarna centrum och inköp i 2 olika dagligvaruaffärer. Sedan hem och klockan var bara 11. Gjorde en lasagnette på blandfärs (som jag hittat med kort datum - 50%). Liten provsmakning av lasagnetten. Viloläge i 45 min, och läsning av gamla deckare. Sedan fram med mycket olika ingredienser. Lagade både sidfläsk med en smaskig ramen, grillade kyckling och lagade stekfläsk med löksås. Åkte till Helenas mamma med 3 matlådor. Idag blir det en ny matlåda åt henne. Har gjort sås till kycklingen/rostade rotsakerna. Sedan blev det kaffe, lite datasurfande och sen fixade jag till lite fredaxmys: fläskytter med rostade rotsaker (ja, jag stal lite av kycklingens rotsaker) och ett glas druvjuice. Jag vet inte vad det är för vitaminer jag råkat få i mig men det var härligt att få så mycket gjort på en dag. Avslutade fredagen med mer Svensson-rutiner. Återigen Duo-appen, men denna gång var det "på spåret".

Ikväll (lördag) har mina söner Joakim och Johan fixat en kombinerad födelsedags- och julklapps-kväll på stan, för lilla mig. Vi startar med lite fin mat sen blir det den nya Avatarfilmen. Jönköping here we come! Superfin mat, trevligt sällskap (of course) samt en av de bättre filmerna i modern tid. Filmen var på 3 timmar å 12 minuter och vi tittade på en 3D-visning. Trodde min rygg skulle få problem men det funkade. Visst är jag lite mör nu efteråt men att få se en toppenfilm på bio i 3D kan inte bli fel.

"Boys are back in town" sjöng Thin Lizzy. Hur kunde dom

veta att sönerna skulle bjuda ut mig på en mat- å filmrunda?

Johan och Joakim bjöd mig på mongolisk buffé på Soya.

Sedan blev det Avatar "the way of water" i 3D.

Underbar mat på Soya i Jönköping. Man plockar fruset kött och

färska grönheter från ett buffébord, lägger på nudlar och olika wok-

såser. Sen lämnar man tallriken till kocken som lagar maten på stekbord.

Soya har kvar både koifiskar som simmar i golvkanalen

och koifiskar på väggtavlan. Såg nästan likadant ut

sist jag var där och bjöd Helena på mat, våren - 2006.

19 år och 30 kilo mellan de olika

passfotona, - men samma gubbe.

Fredax-mys! Fläskytter och rostade rotsaker.

Fredagens matlådefix. Blev totalt 8 matlådor.

Blandfärs med kortdatum = halva priset - då

smakar det extra gott med en lasagnette.

söndag 22 januari 2023

Hundar, ungar och trasig bil.

Idag blir det bara ett litet inlägg. Dessutom så samsas både "ett fönster mot himlen" och "Geishamors kennel" på samma sida. Så ni som läser den ena av mina bloggar får idag stå ut med att få bägge sammanslagna. Det är bara andra gången någonsin som de samskrivs och ges ut gemensamt.

Jag har lyckats sedan förra bloggen att hålla humöret uppe och hålla mod och positiv känsla, i sinnet. Det är nästan oförskämt att jag kan må så bra trots förutsättningarna. Det är nu över 4 månader sedan Helena somnade in. Så synd att hon inte får vara med längre, men vi som är kvar måste göra det bästa av det vi kan. "- Varför gå i lera och sörja, när man kan gå på is och ha det glatt"...

Jag har haft problem att hinna med mig själv under hela förra veckan. Mycket saker som ska fixas och på tok för lite energi för att hinna med allt. Efter en tuff vecka så borde det ju komma en lugnare vecka, eller? Tveksamt om jag ens vågar hoppas på det. Planerat så här långt är endast ett möte i Nässjö. Sen har jag puttat på flera saker: Förnya körkortet, hämta passet och säga upp tvillingkortet på tv´n. Kommande vecka ska jag försöka lösa åtminstone 2 av dessa saker. Sedan måste jag serva bilen lite. Sedan förra måndagen har det ena efter det andra börjat gå sönder. Så det börjar fylla på i "att-göra-burken".

I torsdags kam Peter A hit med Tikka Masala (från Götene) så hon fick hälsa på mamma Fiorella och syster Vilda. Så härligt när valpar återvänder och man får se hur de utvecklats. Gourmetkullen föddes 4 mars 2022. Så dom är 10 ½ månad nu. Peter A jobbar med gokarts och härliga Tikka är givetvis med och "hjälper till".

Idag (söndag) har en annan valp från Gourmetkullen varit på besök. Det var Raita (kallas idag för Lukas) från Norrköping som var i Jönköping på minisemester. Matte Jolene kom hit och hälsade på. Något som vi gillar. Raita träffade alla hundarna i flocken. Han har precis som Tikka växt till sig riktigt bra. Det är härligt när man som uppfödare får träffa och se att de små 8-veckors valparna man lämnar iväg, har utvecklats så fint och nu är mellan valpstadiet och på väg att bli unghundar.

Idag (söndag) så har jag även varit i Skärstad och firat barnbarn nummer 3 (i åldersordning), Jonatan, som fyller 3 år på onsdag. Det är dinosaurier och bilar som gäller nu. Så morfar köpte ett paket med bilar och ett med kit med arkeologidinosaurier. Efter födelsedagsfesten åkte jag med mina söner, Joakim och Johan samt barnbarnet Thore till Max och åt en söndagsburgare. - Givetvis en "spicy-chicken".

En dinosaurietårta till Jonatan.

Joel (9 månader) gillade också tårta.

Syrran Julia och kusin Thore hjälper

Jonatan att öppna paket.

"Någon" smakade på tårtresterna.

Tikka masala kom på besök.

Joel blev trött av födelsedagsfest för store-

brorsan. Avslappnad så in i!

Min lilla Vilda och brorsan Lukas (Raita)

foto: J. Rosberg.

onsdag 18 januari 2023

Ännu ett år till handlingarna.

Ja, inte nyår - men ytterligare ett år för mig. Idag blir jag 58 år. Det år som gått (mitt 57´de) har varit det absolut tyngsta och jobbigaste hitintills. Givetvis så har Helenas allt större handikapp och sjukdomsprogress varit det värsta. När Helena dog så var det både ett stort avbräck då hon även var min livskamrat, men det fanns också spår av lättnad. Just detta med lättnad när ens fru somnar in måste väl förklaras lite mer. När jag träffade Helena så var hennes inre styrka, beslutsamhet och driv med den fria tanken som ledord, - det som personifierade hennes person. Alltid andra först: - barn, släkt och vänner, sen alla andra och sen hon själv. När hon sista veckorna blev allt sämre och de neurologiska skadorna tog över hennes kropp, allt mer - så var det faktiskt inte Helena längre. Det var en före detta Helena. Hon var klar i skallen så länge hon kunde prata, men spasmer och ryckningar gjorde tillvaron tuff.

Det år jag fyllde 39 dog bägge mina föräldrar med 16 dagars mellanrum. Jag var enda barnet och fick lösa allt. Det var en jobbig tid och mycket krävdes av mig. Jag var ensamstående med barnen, (jag och barnens mamma hade delad vårdnad). Den enda som ställde upp på mig helt och fullt var just mitt ex. Jag lyckades hålla mig på fötter. Så ofrivilligt har jag varit med om en hel del död i min närhet.

Nu har jag klarat av ännu ett tufft år. Nu ska det bara bli bättre! Någonstans så måste jag se det som så att allt jag lärt mig (under dessa sista "hundår" med dödlig cancer som en slöja över vårt liv), måste få komma ut och vidare - på ett positivt sätt. Att vara med om en stor tragedi är ju bara sorgligt. - OM man inte lär sig något. Jag har lärt mig mycket! Jag kommer försöka att stödja och lyfta dom jag stöter på, som har behov av det. Det största problemet, som jag ser, är att alltför många inte är öppna och pratar om sjukdom, sorg eller problem. Om folk i ens omgivning inget vet - hur ska de då kunna stötta, lyfta och hjälpa?

Idag är inte bara en stor dag för att lille Peter fyller år, nä, idag är även dagen då det kändes rätt att ändra status på facebook. Från änkling till singel. Varför är då detta stort? Jo, för mig är en änkling en som tvingas att levas ensam. En singel väljer att leva, eller är ofrivilligt, ensam. Har jag planerat detta med byte av status? - Nope! Idag när jag startade upp datorn (medan kålpuddingen stod i ugnen) så kände jag att jag ser mig själv som singel - inte som en änkling. Saknar jag Helena mindre - nej, absolut inte. Dock omfamnar jag livet, för än har jag chansen att leva.

Budapest-semla som vi fick av en besökare. Foto K Ivarsson.

Kålpuddingen var klar tidigt i morse.

Karin fotar maten - jag fotar Karin (chefen).

Karin bjöd mig på Forserumskrogens lunch-buffé

idag. Stora jag fyller ut vecken. Yummie! Tack å bock!

Foto K Ivarsson.

Tack för alla grattisrop IRL och via sociala medier!

lördag 14 januari 2023

Bambi på hal is? Eller lilla jag på egna ben.

En vecka går ibland fort. - Precis så har det varit den sista veckan. Mycket positivt snurr i vardagen och medvind i sinnet. Någonstans tror jag att jag hamnat väldigt rätt i skallen med tankarna på mig själv. Att fullt ut se (och våga se), framtiden som en möjlighet. Sen vågar jag ju inte tro att det håller i sig - men just nu är det så rätt, så hoppas jag kan fortsätta "surfa på vågen". Vad har jag gjort för att hamna här? Jo, först och främst har jag bestämt mig för att inget är tabu. Alla känslor och jobbigheter som man bär med sig i skallen, - drabbar mest mig själv och ingen dömmer mig lika hårt som vad jag själv gör. Jag är min egen bödel. För att komma till rätta med detta så har jag bestämt mig för att vara helt öppen och inte sätta mig själv sist i alla sammanhang. Jag har under MÅNGA år satt mig själv sist i alla sammanhang och nedvärderat min egen insats vad det gäller allt. Så även här har Helenas sjukdom och slutligen död hjälpt mig att se att jag har andra förmågor än att bara vara en utsliten gubbe. Det är väl ganska så typisk Helena att även efter sin död, lär hon oss andra hur man bör leva och hjälper oss att bli "hela". Våga prata känslor!

Jag har gått hos en fantastisk samtalsterpeut i några år. Det hela började på grund av att jag endast ansåg att mitt värde som individ helt berodde på vad jag presterade. Efter 15 år med sjukskrivningar på halv eller heltid konstant, så såg jag mig själv som helt värdelös, i mina egna ögon. - Jag gjorde ju inget vettigt, jag var en belastning för samhället. Jag går ju på samverkan mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen för att hitta en anpassad sysselsättning, det var dom som "tvingade" mig till samtalsterapeuten. Jag tyckte det var lite "waste of time" till en början, - men idag är det något av det bästa jag någonsin gett mig in i. Idag handlar våra samtal om att göra lille Peter hel efter 15 år av sjukdomar, operationer och dödsfall i familjen. Jag tog på mig att vara den som löser allt och ser till att allt flyter på för andra. Att jag däremot sjunker har väl i ärlighetens namn endast Helena försökt att bromsa. Nu har jag ju börjat lyfta istället. Detta är Helenas och samtalsterapeutens förtjänst. Jag flyger inte än, men får jag ett par vingar så...

Igår var det fredagen den trettonde. Jag har inte haft några större besvär med detta någonsin, men så är jag väl inte heller så skrockfull. När jag satt på tåget till Nässjö igår kväll så inser jag att det är exakt 4 månader sedan Helena försvann. Det är ganska så fantastiskt egentligen, redan efter 4 månader som änkling, är jag på gång att skaffa mig ett liv igen. Dessutam är det viktigaste att jag gör det i harmoni med mig själv. Jag är 100% övertygad om att Helena klappar sina vingar i starkt bifall, när hon ser att jag tar steg för steg vidare i livet. Det är precis vad hon ville. Har ju sagt det innan, men hennes ord sitter i pannloben på mig: "- Blir du en surgubbe - så kommer jag och spökar för dig"... Jag trodde inte att jag skulle tänka mer på att gå ut med vänner och äta i Nässjö än på Helenas bortgång - efter bara 4 månader. Förstå mig nu rätt. Jag hade gjort allt (och lite till) för att få ha Helena kvar, men det alternativet finns inte. Hon är ju med hela tiden i mitt huvud, men det är absolut inget som bromsar, - utan lyfter mig vidare och, vid behov, så sparkar hon mig i baken.

Fredagen den 13. Grekisk mat och lite förädlad druvdryck.

Min chef Karin och hennes "lammkött" Per samt hans

mamma, (min mattelärare på högstadiet) Zaid.

foto: servitören, Per och Zaid.

Som vanligt så lagar jag inte för lite mat...

The hundhög! 6 av de 7 soffhundarna.

I onsdags så fixade jag pass, var hos samtalsterapeuten och

handlade. Som synes så kommer jag INTE att vara hungrig!

Fick ett paket av dottern, Sanna. Man kan aldrig ha

tillräckligt många matlådor! Så bra - Tack Sanna!

Vi som bor i världsmetropolen har det bra.

Åker man till någon av förorterma Nässjö eller

Jönköping så går det minst 2 tåg i timmen (fram

till 22.00), åter till världsmetropolen Forserum.

lördag 7 januari 2023

2023 - och vidare --> mot framtiden!

Nu kommer årets första blogg. Det händer så mycket i mitt liv, och allt snurrar så fort att jag har svårt att hinna med att skriva. Nä, jag klagar definitivt inte! - men se det som en förklaring till varför jag är tyst över en vecka ibland. Det är så att jag i mellandagarna mellan jul och nyår hamnade i ett nytt tankeläge inne i min egna skalle. Jag vill vidare, framtiden ska mötas med optimism, så långt det är möjligt. Jag tror det är som Sanna uttryckte det: "- Den akuta sorgen är på väg att ta slut, nu är det istället saknaden som känns mest". För första gången på LÅÅÅÅNG tid känner jag att jag faktiskt är värd att må bra och få ha lite skoj. Detta låter förstås konstigt, men efter att ha levt ett påtvingat liv med döden som ständig skugga under mer än 4 år, så är det stort att känna sig redo för ett liv utan denna ständiga skugga. Att Helena och jag som "vi" inte fick chansen sista åren, eller i framtiden är sorgligt, men jag måste gå vidare och det känns som om mitt huvud är redo för ännu ett steg. - För att jag vill det. Det som jag gjort så här långt kan tyckas litet eller banalt, om man har "normala" förutsättningar. - Det har inte jag haft på 13½ år!

Det jag hittills gjort är:

att beställa tid för nytt pass.
att ha ett nytt utdrag ur polisregistret (för att ha möjlighet att söka jobb).
att lägga undan en liten pengabunt varje månad "för eget nöjes skull".
att planera arbetet med färdigställa huset så jag kan välja om jag ska stanna här eller sälja.

Jag äter fortfarande för mycket, för ofta och tröstäter godis, - ändå går jag konstant ner lite i vikt. Sedan Helena somnade in 13 september så har jag tappat 6 kilo. - Det känns, då jag redan orkar mer. Nu är det bara 30 kilo kvar tills jag åter vågar säga att jag duger, - i mina egna ögon. Nä, jag bantar inte, - jag försöker må bra genom att äta varierad kost. Sedan är det viktigt att påtala att det inte är vågens resultat som är nummer ett - utan mitt aldeles egna välbefinnande. Så de nämnda 30 kilo jag vill gå ner är för att då hamnar jag på samma vikt som när jag och Helena träffades. - Då mådde min kropp bra, vad gäller omfånget.

Min samtalsterapeut sa åt mig att: "- du ska ut och träffa andra och trivas, minst 2 gånger varje vecka". - Jag köpte hennes förslag men insåg att det skulle bli svårt att fixa 2 saker tillsammans med andra människor i veckan! Jag har ju mest bara suttit och ugglat sedan Helena somnade in. När jag idag sammanställer sista månaden så är det 14 tillfällen där jag gjort annat än isolerat mig i den egna grottan. Så jag har snittat på 3½ social sak i veckan. Det är fika med kompisar, flera träffar med barn och barnbarn, julbord på krogen, mm. Jag är på rätt väg men än hänger alltför mycket på andra - Jag är tacksam när någon vill dra med mig ut ur den isolering jag själv sätter mig i, - men det är ju för satan upp till mig att styra. Så de som vill får gärna sparka mig där bak och lyfta med mig ut i det som kallas livet igen. Dock är det viktigaste att jag själv också tar initiativ till att vara mer social.