Ja, inte nyår - men ytterligare ett år för mig. Idag blir jag 58 år. Det år som gått (mitt 57´de) har varit det absolut tyngsta och jobbigaste hitintills. Givetvis så har Helenas allt större handikapp och sjukdomsprogress varit det värsta. När Helena dog så var det både ett stort avbräck då hon även var min livskamrat, men det fanns också spår av lättnad. Just detta med lättnad när ens fru somnar in måste väl förklaras lite mer. När jag träffade Helena så var hennes inre styrka, beslutsamhet och driv med den fria tanken som ledord, - det som personifierade hennes person. Alltid andra först: - barn, släkt och vänner, sen alla andra och sen hon själv. När hon sista veckorna blev allt sämre och de neurologiska skadorna tog över hennes kropp, allt mer - så var det faktiskt inte Helena längre. Det var en före detta Helena. Hon var klar i skallen så länge hon kunde prata, men spasmer och ryckningar gjorde tillvaron tuff.
Det år jag fyllde 39 dog bägge mina föräldrar med 16 dagars mellanrum. Jag var enda barnet och fick lösa allt. Det var en jobbig tid och mycket krävdes av mig. Jag var ensamstående med barnen, (jag och barnens mamma hade delad vårdnad). Den enda som ställde upp på mig helt och fullt var just mitt ex. Jag lyckades hålla mig på fötter. Så ofrivilligt har jag varit med om en hel del död i min närhet.
Nu har jag klarat av ännu ett tufft år. Nu ska det bara bli bättre! Någonstans så måste jag se det som så att allt jag lärt mig (under dessa sista "hundår" med dödlig cancer som en slöja över vårt liv), måste få komma ut och vidare - på ett positivt sätt. Att vara med om en stor tragedi är ju bara sorgligt. - OM man inte lär sig något. Jag har lärt mig mycket! Jag kommer försöka att stödja och lyfta dom jag stöter på, som har behov av det. Det största problemet, som jag ser, är att alltför många inte är öppna och pratar om sjukdom, sorg eller problem. Om folk i ens omgivning inget vet - hur ska de då kunna stötta, lyfta och hjälpa?
Idag är inte bara en stor dag för att lille Peter fyller år, nä, idag är även dagen då det kändes rätt att ändra status på facebook. Från änkling till singel. Varför är då detta stort? Jo, för mig är en änkling en som tvingas att levas ensam. En singel väljer att leva, eller är ofrivilligt, ensam. Har jag planerat detta med byte av status? - Nope! Idag när jag startade upp datorn (medan kålpuddingen stod i ugnen) så kände jag att jag ser mig själv som singel - inte som en änkling. Saknar jag Helena mindre - nej, absolut inte. Dock omfamnar jag livet, för än har jag chansen att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar