Ett fönster mot himlen: 2023 - och vidare --> mot framtiden!

Nu kommer årets första blogg. Det händer så mycket i mitt liv, och allt snurrar så fort att jag har svårt att hinna med att skriva. Nä, jag klagar definitivt inte! - men se det som en förklaring till varför jag är tyst över en vecka ibland. Det är så att jag i mellandagarna mellan jul och nyår hamnade i ett nytt tankeläge inne i min egna skalle. Jag vill vidare, framtiden ska mötas med optimism, så långt det är möjligt. Jag tror det är som Sanna uttryckte det: "- Den akuta sorgen är på väg att ta slut, nu är det istället saknaden som känns mest". För första gången på LÅÅÅÅNG tid känner jag att jag faktiskt är värd att må bra och få ha lite skoj. Detta låter förstås konstigt, men efter att ha levt ett påtvingat liv med döden som ständig skugga under mer än 4 år, så är det stort att känna sig redo för ett liv utan denna ständiga skugga. Att Helena och jag som "vi" inte fick chansen sista åren, eller i framtiden är sorgligt, men jag måste gå vidare och det känns som om mitt huvud är redo för ännu ett steg. - För att jag vill det. Det som jag gjort så här långt kan tyckas litet eller banalt, om man har "normala" förutsättningar. - Det har inte jag haft på 13½ år!

Det jag hittills gjort är:

att beställa tid för nytt pass.
att ha ett nytt utdrag ur polisregistret (för att ha möjlighet att söka jobb).
att lägga undan en liten pengabunt varje månad "för eget nöjes skull".
att planera arbetet med färdigställa huset så jag kan välja om jag ska stanna här eller sälja.

Jag äter fortfarande för mycket, för ofta och tröstäter godis, - ändå går jag konstant ner lite i vikt. Sedan Helena somnade in 13 september så har jag tappat 6 kilo. - Det känns, då jag redan orkar mer. Nu är det bara 30 kilo kvar tills jag åter vågar säga att jag duger, - i mina egna ögon. Nä, jag bantar inte, - jag försöker må bra genom att äta varierad kost. Sedan är det viktigt att påtala att det inte är vågens resultat som är nummer ett - utan mitt aldeles egna välbefinnande. Så de nämnda 30 kilo jag vill gå ner är för att då hamnar jag på samma vikt som när jag och Helena träffades. - Då mådde min kropp bra, vad gäller omfånget.

Min samtalsterapeut sa åt mig att: "- du ska ut och träffa andra och trivas, minst 2 gånger varje vecka". - Jag köpte hennes förslag men insåg att det skulle bli svårt att fixa 2 saker tillsammans med andra människor i veckan! Jag har ju mest bara suttit och ugglat sedan Helena somnade in. När jag idag sammanställer sista månaden så är det 14 tillfällen där jag gjort annat än isolerat mig i den egna grottan. Så jag har snittat på 3½ social sak i veckan. Det är fika med kompisar, flera träffar med barn och barnbarn, julbord på krogen, mm. Jag är på rätt väg men än hänger alltför mycket på andra - Jag är tacksam när någon vill dra med mig ut ur den isolering jag själv sätter mig i, - men det är ju för satan upp till mig att styra. Så de som vill får gärna sparka mig där bak och lyfta med mig ut i det som kallas livet igen. Dock är det viktigaste att jag själv också tar initiativ till att vara mer social.