Ett fönster mot himlen: Vilket jävla år!

Idag tar jag en tillbakablick på allt som skett sista året. Det är inte lite! Givetvis är Helenas död det absolut största, men resan vi gjort tillsammans för att leva så bra som möjligt - innan cancern tog henne bort - är faktiskt i mångt och mycket ljus. Vi startade året i hyfsat läge. Bromsmedicinerna funkade ganska så ok. Tyvärr så brakade det ihop redan i februari, där tillväxten ökade och blodvärden rasade. Sedan blev det en kamp mot det oundvikliga. Tyvärr så hade jag invaggat mig i någon form av "skyddat läge". Har man varit intill en underbar kvinna med spridd cancer i 3½ år, så tror man ju att hon klarar även nästa steg. Precis som det varit för mig vid de 2 tidigare gångerna jag levt nära dödlig cancer, så är det oerhört svårt att se hur länge det är kvar. Med mamma var jag tveksam till sjukhuspersonalen, när de sa att det var "nära". - Hon dog 1½ timme senare... Med extrasonen Robin vägrade jag fatta att han var döende hela helgen han bara låg på vår kökssoffa. Han dog på måndagseftermiddagen... Just att se klart hos en närstående att det är nära eller om det finns dagar, veckor eller månader kvar är fortfarande ett oklart kunnande, hos mig.

Hur Helena orkade att lyfta släkten, trots sin sjukdom är fortfarande en gåta för mig. När vi pratar om de första - 3½ åren så må det vara att hon fortsatte i samma bana hon följt sen unga tonåren, att vara den som samlar, lyfter och stöttar hela släkten. Däremot så är det ofattbart var hon hittade kraft under sista halvåret - inte bara att leva utan att leva med hög svansföring och stötta andra... Hon visade hela tiden (innan hon blev medvetslös) att hon var en kvinna med extra allt! Bara 4 dagar innan hon dog så beställde hon kaffe på uteplatsen av mig och sen ville hon ha "en riktigt flottig köpepizza". Att värk och handikapp allt mer övertog hennes liv, det blundade hon för - så mycket som möjligt. Jag fick mata henne sista tiden, likaså hjälpa henne med toabesök. Att hon sista 3 veckorna inte kunde hålla i ett glas eller en kaffemugg pga svåra neurologiska skakningar, det var inget hinder. " - Det finns ju sugrör..."

---...---...---

Jag har här (olovandes) klistrat in en text som nunnan syster Birgitta hos Birgittasystrarna i Vadstena skrivit, som en julhälsning och årsavslutning till familjen. Jag känner att hon lyckats beskriva Helena - precis som hon var. Hon är ju även Helenas faster.

Året som gått – 2022. Kära släktingar – kära vänner!

Helenas död tog hårdast, trots att tidpunkten var förberedd sedan flera år i och med
konstaterandet av hennes då redan spridda cancer och sedan ett i
början tämligen långsamt sjukdomsförlopp som onkologen kunde
bromsa tills bara slutsträckan blev kvar. Jag fick förmånen att åka en
extra gång till Forserum för att träffa henne och hennes man Peter (och hundarna). Jag var
tämligen nyutskriven och oövad efter operationen och satt sedan parkerad på kökssoffan och
Helena och jag pratade – och pratade – och pratade. Det var bra för oss båda.

Läkaren som kom på hembesök skakade på huvudet då hon sade att hon ville
uppleva midsommar med familjen, räknade på fingrarna och sa ́: ”Ja-a, kanske det finns en
möjlighet. ”- Helena: ”Fast det vore ju fint att få uppleva en sommar till! ” Tystnad. En talande tystnad.
Senare sade Helena att hon ville fylla år också – 16 augusti. Det gjorde hon. (Hon
tillhör de mer envisa i familjen.) 13 september gick hon ur vår tid in i evigheten. Dagen
innan kunde jag tala med henne på telefon en liten stund. Hur sjukvården – och PETER –
tog hand om henne var helt beundransvärt. Och jag beundrar henne; hur hon under så
många år sammanlagt har kunnat bära sjukdom och därmed
tilltagande handikapp och dessutom alltid kunna vara intresserad
av familjen, lyssnande och oftast glad.
14 oktober skedde begravningen i Forserums kyrka med
familjen och ett par nära vänner. Återigen fick jag en extra
förmån: att åka dit och Moder Karin följde med. Urnan var
cirkelrund – som evigheten – med texten ”En regnbåge finns i var
tår.” En sångtext hon skrev till sin farfars begravning med tröst för
hennes älskade farmor. Jag hade skrivit en travesti på
skapelseberättelsen, att Gud skapade människan för att han ville
det och ville älska en fri varelse, och skulle framföra den, men
rösten räckte inte till då jag trodde att mitt hjärta skulle brista.
Även nu gör det ont.

Den nära familjen hade sjungit och spelat in flera sånger och den sista sången sjöng Helena
solo (!).

---...---...---

Nu är ju inte bara motgångar av ondo. Det är faktiskt som man säger, att en drake lyfter i motvind. Nu är ju inte jag nån drake - men alla motgångar, sjukdomar och elände som drabbat oss sedan vi träffades, våren 2006, har ju också gett mig oerhört mycket lärdom. Om man aldrig har upplevt något jobbigt - kan man då fullt ut uppskatta det fina? Jag tror att jag har växt mycket som person, under Helenas canceresa. Nu känner jag mig väl rustad att komma vidare på min livsresa. Som Helenas mellandotter sa igår: " - Den akuta sorgen börjar lägga sig. Det är mer saknad och tomhet som finns nu".

Igår kom prästen som begravde Helena på besök. Han var sugen på "Peters kanelbullar", sa han. Jag tror väl mer på att han besöker folk som fått sorg, som en avslutning några månader efter begravningen. Nåväl jag gav honom både hemknåpad kanelbulle och kaffe. Det är väldigt skönt för mig som inte är så starkt troende att det kommer en präst som snusar, svär och mer känns som en "vanlig" människa än en präst enligt gamla schabloner. Folklig skulle jag nog kalla honom. Oortodox funkar också som beskrivning på denna präst. Han berättade en hemlighet för mig: - Hans kall att bli präst fick han genom en uppenbarelse av jungfru Maria. Jag är ju ganska så insnöad på tempelriddare som också tillbad jungfru Maria, så vi fick en trevlig samtalsstund tillsammans. Då han även är frimurare så har han ju lite mer insyn i vissa historiska händelser än vi "vanliga" dödliga har, så fick jag känslan av att han hade mycket mer kunskap och vetande av mycket - som han inte sa.

Målsättningen med denna blogg har varit: - dels att jag ska "skriva av mig", - dels att visa att det går att göra mycket trevligt, och våga leva, trots en dödsdom som partnern bär på. Vi sa att vi skulle försöka lägga ut minst ett inlägg i veckan. Detta är inlägg nummer 61 under 2022, så jag har skött mig, vad gäller antal inlägg iaf... Jag har funderat en hel del, på om jag ska fortsätta skriva i bloggen efter Helena. Jag har fortfarande inte bestämt mig för hur framtiden kommer att bli men just nu känner jag att jag behöver skriva av mig än, så ni får stå ut med mig ännu ett tag. Sen kan det faktiskt vara så att någon annan i en liknande situation kan ha hjälp genom att se hur jag och Helena angripet vår tid med sjukdomen och hur jag jobbat vidare, - på egen hand, efter Helenas frånfälle. Blir jag alltför tjatig så kan man ju strunta i att läsa mina inlägg...