Idag är det julskyltning i byn. Jag ska jobba då vi har extra öppet och säljer utsorterade/gallrade böcker/tidskrifter och ljudböcker för en spottstyver, - 5 böcker för 10 kronor! Det sorgliga är att feltankar hos folk slår sönder mycket av glädjen med en julskyltning i hembyn. Samhällsföreningen (som arrangerar dagens skyltning) har beställt in en bokbuss som ska stå utanför biblioteket. Däremot har man inte frågat oss på biblioteket om vi kan/ska ha öppet. Frågan är om man även har lejt in en varubil som står utanför Coop, en ambulerande blomförsäljare framför blomsteraffären, en foodtruck framför pizzerian, osv. När ett litet samhälle anordnar en julskyltning så är det väl av högsta prioritet att alla samverkar och att så många som möjligt är involverade. Att samhällsföreningen inte kan säga till oss på biblan om denna skyltning är uselt, inte minst då de använder våra lokaler som styrelsens sammanträdesrum. Så vi är inte okända.
Igår skrev vi på bouppteckningen, efter Helena. Det är den sista stora surdegen, juridiskt efter hennes bortgång. Döttrarna Sanna och Sabina var närvarnde. Sonen Stefan skickade en fullmakt så nu är det klart. Jag har valt att spara pengar genom att göra allt själv med bouppteckningen. Rent tekniskt är det inte speciellt svårt men att få fram alla uppgifter innebär en hel del grävande.
När vi ändå var samlade så firades Sanna på 32-års dagen, i efterhand. Så som vanligt r livet för oss mixat. Reda upp ekonomin efter Helena och fira en dotter samtidigt. Det är så typiskt som det mesta är i mitt liv, lite ADHD-hjärna här och lite där... Som väl är så vet alla inblandade hur jag fungerar så dom vet vad som väntar.
Jag är nästan frisk efter förkylningen - eller vad vi nu ska kalla feber/hosta/snuva och utslagen gubb-syndromet som drabbade mig hårt förra veckan. Toppade på 40.4 i feber, tappade helt smaken. Frågan är om det var en släng av covid-19 eller "bara" en höst-flunsa. Nu börjar jag komma igång igen. Igår kväll var jag sugen på en pizza. - Så gjorde en av det som fanns hemma. - Den smakade precis som önskat - så jag är nog nästan frisk, igen.
Jag inser mer och mer att mina tankar innan Helena dog, om hur det skulle bli efter henne, inte stämde. Det är så mycket tystare, ensamt och tomt än jag kunde föreställa mig. Givetvis så förändras allt när 50% av en helhet försvinner. Det jag nu inser är att jag har svårt att se vart jag ska styra, resten av livet. Jag gick in 100% i vårt förhållande, när vi träffades och likaså gjorde Helena. Efter 16 år tillsammans där man försökt att driva mot gemensamma mål, så är jag plötsligt ensam. Vart vill jag styra skutan nu? Jag vet idag varken riktning, syfte med resan, eller destination. Är det dags att söka efter nya resmål, eller ska jag sätta mig ner och stanna där jag är?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar