Helenas kropp är som en gammal ångmaskin...

 Denna veckan har det varit så många måsten på schemat, att jag helt förbluffad att jag kommit igenom allt - och dessutom fortfarande är stående. Tydligen hade gubben mer kräm i kroppen än väntat. Valparna är nu besiktade och redo för utflytt. Så i helgen flyttar 3 av de 5 vildarna, till sina nya hem. Det är en ynnest att få följa de små valparnas resa från hjälplösa, blinda små "fågelungar" till interagerande, busiga och lekfulla valpar. Varje kull man föder upp så slås man av att en valp man tycker är väldigt busig - veckan efter kan vara den lugnaste i flocken. Det är vanligt att de små byter uppgifter för några dagar. I min värld så planerar de nog sina äventyr så här: "- Rune, nu är det din tur att bita i husses strumpa och du Hjördis ska jaga pappa och försöka bita honom i snoppen, så han blir helt tokig, Göran du tränar på att yla och Stina du glömmer bort att kissa på tidningen - bara gör dina behov på så många ställen som möjligt, slutligen Elin, - du ska vara superkelig och mysa med alla tvåbenta denna veckan".  Vet inte om detta beskriver hundflocken vettigt eller om jag återigen avslöjar vilken sjuk hjärna jag har. - Man har dock inte tråkigt i mitt sällskap, oavsett om man själv är tvåbent eller fyrbent...

Jag har varit hos min samtalsterapeut i veckan. Det var första besöket på ett halvår, så det var behövligt. Hon är så "in-your-face" med mig, och det är precis det jag behöver. Hon bryter ner de murar man bygger, t o m de man inte själv vet om att man byggt/bygger. T ex så har jag gått och varit orolig för att jag ska missa när Helenas hälsa kraftigt försämras. "- För att inte hinna med att säga det viktiga", helt enkelt. Då säger samtalsterapeuten: "- Vad är det du ska säga eller göra då, som du inte kan göra idag?" Plötsligt sitter jag där och inser att jag återigen byggt ett hinder som inte behövs eller gör minsta nytta. 

Helena tuffar på som en gammal ångmaskin, (nä, det ryker inte om henne å inte fräser det om henne så ofta heller - nu för tiden). När hennes slitna kropp fått upp farten så tuffar hon nästan på av gammal god vilja. Det blir nästan som en form av evighetsmaskin, som kommer in i en bekant egensvängning. Hon är trött och det dyker upp små saker mer eller mindre hela tiden, men med tanke på att vi redan fått en månad sedan läkaren tog bort medicinerna, så är hennes mående långt över vad jag vågat hoppas på. Förra veckan hade hon en grym klåda. Speciellt på de ställen där hon har mest värk. Efter en kortizonkur så har nu klådan avtagit lite. Hon har även bytt till mer effektivt antihistamin, för att slippa rasa utför, pga allergikänning. Sista dagarna har hon börjat ha svårare att svälja igen - så vi får se vart detta tar vägen. MEN har man spridd cancer med STOR metastasering i skelettet, inne på fjärde året, och ändå är igång som Helena fortfarande är, så ska vi inte gnälla. Från början så fick vi "några månader" (ca 3), som planering. Sen träffade man rätt på onkologen i Jönköping och lyckades bromsa förloppet. Att nu vara inne på upploppet där Helena går obehandlad, är väntat, men ganska så otäckt. Vi är förberedda men ändå så är det väldigt svårt att ta in att hon sitter vid bordet med mig och äter och diskuterar världspolitik eller valpar, som vanligt . Inte känns det som att hon snart kommer att vara borta...

Helena får agera "valphållare".

Tandoori med finkjolen på.

Raita piggar upp Helena.

Liv i motvind.

 Som alla vi med cancersjuka partners vet, så är det mycket som sker i motvind. Det är allt från långa väntetider på röntgen till orolig väntan på besked av sista provtagningen. Utöver detta så är ju tyvärr stora delar av samhället ganska så motvindsblåsande också. Utan att säga för mycket så genomsyras ju inte vår gemensamma, offentliga sektor av snabbhet, effektivitet och proffsighet, alltid. Ändå så är jag oerhört tacksam för alla härliga människor vi har mött inom sjukvård, rehab och sociala insatser under vår cancerresa. För vi ska vara tydliga: - Det är oftast inte hos personalen det brister - det är fortfarande regler, begränsningar och politiska beslut som begränsar. Tyvärr så är inte alternativet med privata aktörer heller så lyckat. Alltför många lycksökare som ser pengarna först och människorna sen, har ju anmält intresse i privatiseringarnas tidevarv. Oavsett vem som driver verksamhet för människor som behöver stöd, så måste alltid följande turordning följas: 1 - Människan behov, - sedan allt annat.

Nu har vi ganska så fullt upp med valpar, möten och just livet, kommande vecka. De första valparna är klara för utflytt på fredag. Dom har alla blivit reserverade och bokade. Så deras nya hem väntar bara på att dom ska få in åldern och bli vaccinerade, chippade och veterinärbesiktade innan leverans. Se mer på:   Geishamors kennel   

Pollen! - Vem f-n kom på detta otyg? Helena och hennes sida av familjen har ju varit känsliga för allergier och inte minst pollen sedan många år tillbaka. Jag har varit ganska så förskonad av detsamma fram till de sista åren. - Nu slår pollensäsongen mig med full kraft. Jag snörvlar, nyser och har bara små ögonspringor. Jag har ju tagit antihistamin men än verkar det inte bita. 

Idag har vi haft 80-års fest för svärmor. - Ja, vi smygstartar, hon fyller först på tisdag, men då blir vi ju inte så många. Stefan och Linda bor ju utanför Falkenberg, Sanna i Nässjö å Bina&Albin jobbar skift i byn, så mycket lättare att fixa ihop "the Simonsson" på helgen. Jag är väldigt glad över att alla Helenas barn kommer på besök allt oftare. Än är Helena ganska så pigg, emellan vilostunderna, men vi vet ju inte hur länge detta håller i sig. Imorgon kommer läkaren från SSIH, så får vi se vad som blir nästa steg.

Helena och jag har pratat en hel del om framtidsplaner. Just nu är planen att få ännu en midsommarhelg för Helena. Hon säger att hon också vill ha en sista sommar innan tiden är all. Jag vågar inte riktigt ta den önskan i min mun än. Då vi vet att obehandlad, långt framskriden cancer kan förändras väldigt snabbt, så väntar jag med att hoppas på sommaren. Däremot så ska vi försöka få en trevlig midsommar. Blir det mer - så är vi ju givetvis glada. I dagsläget är hon oförskämt pigg med tanke på förutsättningarna. Så hon kan säkert lura cancern ännu ett bra tag.

Helena med mamma Kerstin (80 år på tisdag). Bakre raden: 

Stefan m fru Linda, Sanna, Bina m sambo Albin.

Svärmors favvomat - Smörgåstårta! 

#%&½  -  POLLEN!!!

Oj, vad omvärlden snurrar fort...

Ibland blir man nästan lite yr av allt som händer runt omkring familj, bekanta och omvärlden. Denna helg har det så här långt varit mycket positivt som hänt i familjen. Även i bekantskapskretsen verkar det varit en ganska så fridfull och trevlig påskhelg, Däremot så blir jag så ledsen när jag läser och ser om dessa kravaller och upplopp som en följd på den Danska högerextremistens brännande av koranen runt om i Sverige. Främst i invandrartäta områden. Hur kan man ge tillstånd till en uppviglare som endast har för avsikt att hetsa folkgrupper mot varandra? Att sen motdemonstranterna gör fel som angriper polisen är givet. Men varför tillåta en folkgruppshetsare att tända gnistan så att dom som blir kränkta, på sin egen bakgård, går till angrepp mot barriären (poliserna)? Min kloka förebild - Nils Wengelin (min morfar), brukade säga "-Tänk efter före". Jag behövde den devisen av honom, då jag var ung, hetsig och en aning vild, som liten. Tänk om tillståndsgivarna till koranbrännarna resonerat så. - Då hade man istället för en våldsam konfrontation kunnat starta upp en dialog om hur vi alla ska kunna leva tillsammans i detta fina land. Att söndra och splittra är aldrig nåt annat än en ren penisförlängning för människor som inte är tillfreds med sig själva. Nog om dumheter, onödigt våld och trångsynthet, nu fokuserar vi på familjen. 

Så mycket härligt och positivt har hänt inom familjen denna helg så jag är överväldigad av att få vara en del av vår härliga familj. I lördags morse föddes barnbarn nummer 4. Det blev en fin liten kille. Så nu blev jag morfar till 3 härliga kids. Vi firade barnbarnet Thore som fyllde 4 år. Där är jag ju farfar, då det är min yngsta son som är pappa till bus-Thore. Efter 4-årskalas i Nässjö, hämtade jag Sanna, som ska vara hos oss några nätter, nu i påsk. På eftermiddagen kom barnbarnen Julia och Jonatan på besök för att se våra valpar. Så om jag tänker mig in i barnbarnen, Julia och Jonatans dag, så måste det ha varit en grymt stor dag. - Först bli storasyskon till en nyfödd kille (Joel), sen åka och fira kusin Thore, för att sen på hemvägen stanna hos morfar och kela med valparna. Sedan hem med morbror Jocke och mormor Kerstin.

Helena mår hyfsat bra men tyvärr så går det sakta utför. Det springer inte på utan smyger sig snarare mot sämre läge över tid. Jag har tidigare bedömt hennes mående, smärtnivå och allmäntillstånd dagligen. Nu får jag tänka om och bedöma henne dagligen men göra alla jämförelser vecka för vecka. Typ idag (söndag) jämförs primärt med förra söndagen och så vidare. Ser man det på det sättet så märks försämringen tydligt.

Idag har delar av familjen Simonsson varit här. Vi hade ett knytkalas. Det var Helenas döttrar Sanna och Sabina som fixade med det mesta. Dom bestämde vad som skulle prioriteras och fördelade därefter vad dom eller jag skulle bidra med. Sanna överraskade bl a med en skagentoast, som fick STORA lovord (Albin: "-Jag giller egentligen inte skagen - men denna var ju jättegod"). Sedan chockade Sanna oss även med hemgjord glass med lemoncurd till - Så smaskigt! Sabina och Albin hade för första gången gjort egna köttbullar. - Nu har dom satt ribban inför framtiden... Nu ligger madame Helena utslagen, efteråt och znarkar efter allför stort energiuttag - Men det var det värt! Minnen består!

Imorgon så börjar valpintressenter återigen komma på besök. Valparna har hunnit fylla 6 veckor och alla 5 utvecklas perfekt. Jag är så glad att vi vågade ta en valpkull trots allt jobbigt med Helenas sjukdom. Det behövs motpoler! Har man det jobbigt och tungt så måste man våga släppa in något som kan glädja också. Nu ska gubben (jag) pusta ut med en kall pilsner.

Julia och lillebror i påskskrud, på långfredagen.

foto stulit från dotterns instagramsida.

Nyfödd Joel, påskafton. foto stulit

 från dotterns instagramsida.

Barnbarnet Thores 4-års kalas var trevligt.

Korv med bröd och sen godistårta.

Dottern Ida & Alex gjorde slag i saken. Grattis!

Morbror Joakim kom förbi med mina barnbarn,

Julia och Jonatan. Valparna var spännande.

Julia gillade Tiramisu och vice versa.

Joakim och Jonatan höll med - 

Vi har valt rätt valp att ha kvar i kenneln.

 Helenas döttrar hade styrt upp en trevlig 

påskdags-lunch. Helenas mamma å pappa njöt.

Jag lyckades fånga både Albin och Sabina - utan miner!

God fortsättning på påsken önskar

vi och hundarna.

Har vi höjt ribban orimligt högt?

Vi har ju varit tvugna att släpa på en objuden gäst, som varit som en pinne i ögat, i snart 4 år. Jag pratar givetvis om cancern som invaderade min frus kropp. Både hon och jag har fått bära den i själ och i det dagliga livet. Nu är det inte mig det är synd om, men resan när ens partner steg för steg blir en blek skugga av sig själv, den har vi upplevt tillsammans. Nu är inte Helena borta (varken fysiskt eller psykiskt), utan fortfarande väldigt närvarande men i ärlighetens namn så höjer vi ribban steg för steg. När man lever flera år med spridd cancer och går på palliativ vård, så tror jag man ofta höjer acceptansen för vad som är "normalt" - in absurdum. Att jag blir jätteglad när Helena ringer mig på jobbet för att fråga om det finns snäll-senap till dagens matlåda (rotmos och fläskkorv), då blir jag glad bara för att hon vill äta. Nu ikväll frågade hon om vi hade några pengar kvar. - "- Ja, lite extra finns det", sa jag. "- Kan vi inte köpa hamburgertallrik på pizzerian då?" - Klart vi kan. Just sådana småsaker som att hon vill äta, vill köpa nya kläder, engagerar sig i våra hundar/valpar. Det gör att jag ofta inte tycker att det är så farligt med det liv vi faktiskt lever. På något konstigt sätt så har cancer-skiten fått oss att leva i det lilla. Vardagens små frågor är nu mer eller mindre nästan hela livet. Vad vi ska ha till middag eller vad hon vill plantera för blommor är större än frågorna om hälsan. Visst vet vi och vi stoppar definitivt inte huvudet i sanden, men ändå så är "det lilla livet" det som är viktigt, när hotet mot livet är som en stor skugga över allt annat.

Att hon idag fick beskedet från onkologläkaren att det inte funkar att behandla hennes cancer längre, var tyvärr allt för väntat. Hennes värden har återhämtat sig lite efter avslutet med cellgifter och blodtransfusionen den 25 mars. Dock är värdena fortfarande för dåliga. Det är inte försvarbart att starta upp någon ny bromsmedicin som kan bita på cancern. Biverkningarna av medicinerna blir större än vinsten på cancerbromsen och då är det ju givet att det är dags att säga adjö till cellgifterna. Så nu är det permanent slut på all broms av Helenas cancer. Hon slutade redan den 25 mars med cellgifterna, men man ville kolla av hur hennes värden reagerade efter 2 veckor, utan bromsmedicin. Hon kan fortfarande få strålning mot värk om det blir aktuellt, men annars är tiden på onkologen, Ryhov i Jönköping nu slut. Jag bara måste lovorda denna avdelning. Vi har alltid blivit bra behandlade, fått kvalificerad vård och känt oss välkomna. Nu kommer nästan all vård att skötas av SSIH (Specialist-Sjukvård-I-Hemmet) i Eksjö. Dom samarbetar med hemsjukvården och fixar allt från medicin, till prover och smärtlindring. Jag har fått chans att ta "närståendepenning" så jag arbetstränar nu 25%, har närståendepenning på 25% och är sjukskriven på 50 % - Just nu känns det bra. Längre fram i Helenas sjukdom så kommer jag att ta ledigt helt från arbetsträningen, tills denna resan är över. Skyddsnätet som vi har byggt upp innebär även att vi har morfin som jag kan ge i sprutor, ifall Helena får kraftiga smärtgenombrott. Så trots att det nu endast är ett upplopp kvar, så hoppas Helena få fira midsommar en gång till. Har vi tur och kan hålla henne frisk (hennes imunförsvar är ju inte på topp), så kan det kanske till och med bli lite sommar tillsammans. 

Helenas lillebror Bosse kom på besök, (det är Helena i vitt).

Vi har senaste tiden haft många släktbesök. Detta är ju så bra, att släkten passar på att komma och vara tillsammans med Helena, medan tid är. Som syns på bilden ovan var bror Bosse här i byn några dagar i förra veckan. Barnen Stefan och Sanna har varit här sedan onsdags/torsdags till i söndags. Helenas pappa är nu hos Helenas mamma. Dom kom på ett kvällsbesök igår kväll. Helenas andra dotter (*Sabina) var här i lördags kväll, (då de tre vuxna barnen hade "syskonkväll"), men hon bor ju i byn och kan "ramla in" lite när som. 

Aprilväder i hjärta, sinne och själ.

 Förbannade jä-la cancer! 

Du var inte välkommen - men kom ändå.

Du förstör och skändar kroppar.

Du stjäler våra närstående från oss i förtid. 

Du ska veta att jag skulle gärna ge dig på käften, 

men du är en feg skit, som gömmer dig.

Du siktar in dig på dom som är bäst.

Du dyker upp i många olika skepnader.

Jag hatar dig mest av allt!

                                            Peter Dahlstrand 2022.

Just så här känns det idag. Jag är definitivt ingen diktare eller prosa-person. Jag är bara så satans trött på denna förbenade sjukdom. Idag när jag som vanligt kollar nyheter i världen och väderprognosen för byhålan, snubblar jag in på facebook. Där kommer en uppdatering från en kille jag känner via motorklubben. Han drabbades av cancer för några månader sedan. - Nu växer cancern och man kan inte bromsa den. Denna piss-sjukdom finns tyvärr i många skepnader. 

Helena har mått hyfsat sedan blodtransfusionen 25/3. - Nu har hon, sista dagarna, börjat tappa igen. Hon blöder lite för lätt och ibland för mycket ur olika kroppsöppningar. Hon fick påbörja en penicillinkur mot urinvägsinfektion, igår. Nu hoppas vi att den inte sitter för högt upp, då hennes njurar redan är ansträngda. Helenas bror kom på oplanerat besök igår, tillsammans med Helenas mamma. Dom ska dyka upp här snart - idag igen. Så nu är det färdigskrivit för idag.

Salong "rubb och stubb" har varit igång. 

Vissa kunder är inte så vuxna...

Igår kom snön som en pungspark för snö-

dropparna vid tomtgränsen. Idag är snön 

borta och blommorna får en ny chans.

Dagarna går men vi består, - än så länge.

Det är konstigt att vissa delar av vardagen kan kännas så "normal" när ens partners tid är utmätt. Vi äter, pratar, har besök av släktingar, sover, osv. - Ganska så vanligt och ordinärt liv, med andra ord. Jag vet inte om det beror på att vi har haft så många samtal om sista tiden, innan bromsmedicinerna slutade att fungera, att vi är ganska så färdiga med pratet om avslut och död. Trots allt så känns vardagen overkligt normal. Jag är bara rädd för att vi missar något viktigt på sista resan. Jag vill ju att allt ska vara genompratat, solklart för alla släktingar, osv. Det bästa beslutet jag och Helena har tagit var just detta att vara öppna med hennes cancer och hur resan ser ut. Att tiden springer på är ju givetvis jobbigt att veta. Det som gör allt än jobbigare är att det är svårbedömt vad som händer i hennes kropp. Hon sover allt tyngre, hennes hals är fortsatt jobbig (sedan 8 februari) och hon är ofta illamående. Trots detta så är hon hyfsat pigg och all känns som normalt, stundtals. Så för mig som närstående är dilemmat vilken sida av myntet som visar sig vara rätt. Är hon sämre än hon visar - eller är hon piggare och bättre än hon borde vara?

Planen är just nu är provtagning för Helena den 8´de, (i hemmet av hemsjukvården). Telefon med onkologläkaren den 11 april. Spännande att se hur mycket hennes kropp har hämtat sig efter cellgifterna som avslutades den 25 mars. Om hennes återhämtning varit rekordstor så finns en microchans att hon kan få någon annan bromsmedicin. Denna chans är dock så liten att varken jag eller Helena tror på den. Vi vet ju att hon har vandrat genom nästan alla bromsmetoder som finns vid spridd, metastaserad cancer. Så att det efter denna brokiga resa skulle stå en fe och vifta med ett trollspö och meddela att det finns hopp, vore nästan lite magstarkt. Visst vill man hoppas och tro, dock så finns det en ände och det är uppenbart att vi närmar oss den.

Idag ska den första spekulanten på våra valpar komma och kika. Det är en tidigare valpköpare som återvänder för att stilla sin nyfikenhet, även på denna kullen. Det är fantastiskt vad mycket energi dom små valparna ger. Visst tar dom lite tid och energi - men sen betalar dom tillbaka mångfalt. För att följa våra fyrfotade följeslagare kolla in: Hundblogg

Ann-Britt, som köpte valp av oss 2016,

tyckte att Helena behövde lite blommar.

Albin (Binas kille) är godkänd av hundarna. Mamma 

Fiorella i knät och valpen Raita i handen. När våra barn

 var tonåringar - testade vi presumtiva partners genom 

att se hundarnas reaktion, (Albin har varit godkänd länge).

Mattes dotter Sabina frossar i valpar.

Här är det Tzatziki.

Barnbarnet Thore kollar in valparna. 

Johan hjälpte mig att sprida avjämningsmassan i

 badrummet. Nu är det "bara"  lite små märken

 kvar som ska fixas - sen tar vi nästa steg.

Stulen från internet. Så många frågor: 

- Måste vi åka på försämringsvägen nu? 

- När kommer allt att bli bättre, igen? 

- Ska bättringsvägen förbättras?

När Helena vilar - leker gubben i köket. Jag såg en repris på 

Masterchef Australia. Där gjorde dom citronris. - Jag satsade

på citronnudlar istället. Yummie! Helena åt 1½ portion!