Dagarna går men vi består, - än så länge.

Det är konstigt att vissa delar av vardagen kan kännas så "normal" när ens partners tid är utmätt. Vi äter, pratar, har besök av släktingar, sover, osv. - Ganska så vanligt och ordinärt liv, med andra ord. Jag vet inte om det beror på att vi har haft så många samtal om sista tiden, innan bromsmedicinerna slutade att fungera, att vi är ganska så färdiga med pratet om avslut och död. Trots allt så känns vardagen overkligt normal. Jag är bara rädd för att vi missar något viktigt på sista resan. Jag vill ju att allt ska vara genompratat, solklart för alla släktingar, osv. Det bästa beslutet jag och Helena har tagit var just detta att vara öppna med hennes cancer och hur resan ser ut. Att tiden springer på är ju givetvis jobbigt att veta. Det som gör allt än jobbigare är att det är svårbedömt vad som händer i hennes kropp. Hon sover allt tyngre, hennes hals är fortsatt jobbig (sedan 8 februari) och hon är ofta illamående. Trots detta så är hon hyfsat pigg och all känns som normalt, stundtals. Så för mig som närstående är dilemmat vilken sida av myntet som visar sig vara rätt. Är hon sämre än hon visar - eller är hon piggare och bättre än hon borde vara?

Planen är just nu är provtagning för Helena den 8´de, (i hemmet av hemsjukvården). Telefon med onkologläkaren den 11 april. Spännande att se hur mycket hennes kropp har hämtat sig efter cellgifterna som avslutades den 25 mars. Om hennes återhämtning varit rekordstor så finns en microchans att hon kan få någon annan bromsmedicin. Denna chans är dock så liten att varken jag eller Helena tror på den. Vi vet ju att hon har vandrat genom nästan alla bromsmetoder som finns vid spridd, metastaserad cancer. Så att det efter denna brokiga resa skulle stå en fe och vifta med ett trollspö och meddela att det finns hopp, vore nästan lite magstarkt. Visst vill man hoppas och tro, dock så finns det en ände och det är uppenbart att vi närmar oss den.

Idag ska den första spekulanten på våra valpar komma och kika. Det är en tidigare valpköpare som återvänder för att stilla sin nyfikenhet, även på denna kullen. Det är fantastiskt vad mycket energi dom små valparna ger. Visst tar dom lite tid och energi - men sen betalar dom tillbaka mångfalt. För att följa våra fyrfotade följeslagare kolla in: Hundblogg

Ann-Britt, som köpte valp av oss 2016,

tyckte att Helena behövde lite blommar.

Albin (Binas kille) är godkänd av hundarna. Mamma 

Fiorella i knät och valpen Raita i handen. När våra barn

 var tonåringar - testade vi presumtiva partners genom 

att se hundarnas reaktion, (Albin har varit godkänd länge).

Mattes dotter Sabina frossar i valpar.

Här är det Tzatziki.

Barnbarnet Thore kollar in valparna. 

Johan hjälpte mig att sprida avjämningsmassan i

 badrummet. Nu är det "bara"  lite små märken

 kvar som ska fixas - sen tar vi nästa steg.

Stulen från internet. Så många frågor: 

- Måste vi åka på försämringsvägen nu? 

- När kommer allt att bli bättre, igen? 

- Ska bättringsvägen förbättras?

När Helena vilar - leker gubben i köket. Jag såg en repris på 

Masterchef Australia. Där gjorde dom citronris. - Jag satsade

på citronnudlar istället. Yummie! Helena åt 1½ portion!