Denna veckan har det varit så många måsten på schemat, att jag helt förbluffad att jag kommit igenom allt - och dessutom fortfarande är stående. Tydligen hade gubben mer kräm i kroppen än väntat. Valparna är nu besiktade och redo för utflytt. Så i helgen flyttar 3 av de 5 vildarna, till sina nya hem. Det är en ynnest att få följa de små valparnas resa från hjälplösa, blinda små "fågelungar" till interagerande, busiga och lekfulla valpar. Varje kull man föder upp så slås man av att en valp man tycker är väldigt busig - veckan efter kan vara den lugnaste i flocken. Det är vanligt att de små byter uppgifter för några dagar. I min värld så planerar de nog sina äventyr så här: "- Rune, nu är det din tur att bita i husses strumpa och du Hjördis ska jaga pappa och försöka bita honom i snoppen, så han blir helt tokig, Göran du tränar på att yla och Stina du glömmer bort att kissa på tidningen - bara gör dina behov på så många ställen som möjligt, slutligen Elin, - du ska vara superkelig och mysa med alla tvåbenta denna veckan". Vet inte om detta beskriver hundflocken vettigt eller om jag återigen avslöjar vilken sjuk hjärna jag har. - Man har dock inte tråkigt i mitt sällskap, oavsett om man själv är tvåbent eller fyrbent...
Jag har varit hos min samtalsterapeut i veckan. Det var första besöket på ett halvår, så det var behövligt. Hon är så "in-your-face" med mig, och det är precis det jag behöver. Hon bryter ner de murar man bygger, t o m de man inte själv vet om att man byggt/bygger. T ex så har jag gått och varit orolig för att jag ska missa när Helenas hälsa kraftigt försämras. "- För att inte hinna med att säga det viktiga", helt enkelt. Då säger samtalsterapeuten: "- Vad är det du ska säga eller göra då, som du inte kan göra idag?" Plötsligt sitter jag där och inser att jag återigen byggt ett hinder som inte behövs eller gör minsta nytta.
Helena tuffar på som en gammal ångmaskin, (nä, det ryker inte om henne å inte fräser det om henne så ofta heller - nu för tiden). När hennes slitna kropp fått upp farten så tuffar hon nästan på av gammal god vilja. Det blir nästan som en form av evighetsmaskin, som kommer in i en bekant egensvängning. Hon är trött och det dyker upp små saker mer eller mindre hela tiden, men med tanke på att vi redan fått en månad sedan läkaren tog bort medicinerna, så är hennes mående långt över vad jag vågat hoppas på. Förra veckan hade hon en grym klåda. Speciellt på de ställen där hon har mest värk. Efter en kortizonkur så har nu klådan avtagit lite. Hon har även bytt till mer effektivt antihistamin, för att slippa rasa utför, pga allergikänning. Sista dagarna har hon börjat ha svårare att svälja igen - så vi får se vart detta tar vägen. MEN har man spridd cancer med STOR metastasering i skelettet, inne på fjärde året, och ändå är igång som Helena fortfarande är, så ska vi inte gnälla. Från början så fick vi "några månader" (ca 3), som planering. Sen träffade man rätt på onkologen i Jönköping och lyckades bromsa förloppet. Att nu vara inne på upploppet där Helena går obehandlad, är väntat, men ganska så otäckt. Vi är förberedda men ändå så är det väldigt svårt att ta in att hon sitter vid bordet med mig och äter och diskuterar världspolitik eller valpar, som vanligt . Inte känns det som att hon snart kommer att vara borta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar