"- Det som göms i snö - kommer upp i tö..."

Snö-påsklilja. En ny art som finns (men inte trivs) på Höglandet.

En av vår tids största ordtrollare var Robert Broberg. Oavsett vad man tyckte om hans ideér och upptåg så måste man erkänna hans ordkunskap. Han lekte han med orden så man blev helt utmattad av att hänga med. Jag inser att jag själv är en ordlekare - inte ens i samma härad som herr Broberg - men jag tycker det är roligt att vrida och vända på ord. Om mina läsare tycker det samma är en annan sak, men jag sitter inte så sällan själv flinande framför tangenterna. Kanske inte när jag skriver om döden, cancer osv, men som väl är finns ju olika forum för olika ämnen.

Jag planterade ut några tet-a-tet igår, istället för den halvvissna 

ljungen som kämpat mot vintern sedan nov - 19.    För tidigt?

Just nu så är så mycket i stora delar av världen inriktat på Coronavirus att resten får stå åt sidan. Givetvis så påverkas ju även vi som sitter i vår egna lilla bunker också. Helena satt igår och surfade på datan och snöade in totalt på olika epedimier / pandemier som drabbat världen tidigare. Vi som lever i våra ekorrhjul glömmer så lätt vår egen historia. För bara 100 år sedan, samtidigt som första världskriget rasade, så dog 37 573 stycken svenskar av spanska sjukan (1918 - 1920). Man anser dessutom att det finns ett mörkertal så antagligen dog ytterligare några tusen i sviterna av "spanskan". På den tiden hade Sverige ca 6 miljoner i folkmängd. Spanska sjukan var ett dödligt influensavirus som slog över stora delar av världen.

Helena har bestämt sig för att vara ganska så restriktiv med möten med folk. Vilket givetvis är klokt då hon redan är nedsatt i motståndskraft. Vi måste ju dock fortsätta åka på vissa undersökningar, behandlingar osv, men vi försöker att använda telefon och data istället för onödiga möten/träffar. I torsdags var vi och röntgade hennes kotpelare och bäcken i Eksjö. Så nu är det en ny väntan på besked om progressen.  Jag fortsätter tills vidare med arbetsträningen på Coop i byn. Som jag tidigare sagt så är det superskönt med de sociala kontakterna - både med jobbarkompisar och kunder. Sen skriker min rygg x antal gånger varje dag att gubbfan borde ligga på sofflocket istället. Så länge det ger så mycket socialt och jag härdar ut värken är det värt det. Nu är väl istället frågan hur länge jag kan fortsätta pga covid-19. Det är ju faktiskt inte bara Helena som är i riskgruppen. Det vore väl själva f-n om jag kommer hem med en smitta i onödan...

Jag vill ha vår! - Inte snö och 6 minus! Dagens foto

Medan Helena söker uppgifter om än det ena än det andra på internet, så fortsätter jag leka med vardagsgöromålen. Nä, jag städar inte så ofta, inte heller har jag kraft att laga lyxmiddagar så ofta som jag borde. Nu har det istället övats på att stående på en slak lina ha en överkåt hanhund i köket, tillsammans med en kastrerad gamm-tik. 3 villiga löptikar och två ytterligare tikar samt 2 - 3 valpar i levnadsrummet. Varför göra livet enkelt för sig??? Dessutom så fylls min lista på med "måste-åtgärdas-saker" i en betydligt snabbare takt än gubben hinner åtgärda något alls. Jag har en del förslag som skulle hjälpa - 20 dagars vecka (bara för mig). En bamsestor energiinjektion så gubben får lite mer ur händerna. Eller kanske en dos "nervocalm" så jag är nöjd med att göra inget och kanske lite sarkastiskt kunna säga "- Allt finns kvar imorgon också"...

Livet vi lever.

Vad är ett liv? Är det något som givet oss som en gåva att vårda och vara rädd om? Eller är det något som vi förtjänat i ett tidigare liv? Det kanske bara är en slump som gjort att just du, vi och dom existerar. Hur lång tid har du rätt att leva? Vems liv är viktigast att rädda? Hur som haver så tror jag att det är här och nu, som vi måste börja diskutera vad våra liv är. Om vi inte vågar leva vad är då livet värt?

Coronaviruset har väckt upp många frågor. Plötsligt så står många av oss svenskar med rumpan mer eller mindre bar. Vi har ju i mångt och mycket varit förskonade från krig och större katastrofer under många decennier. Jo, jag minns både Estoniakatastrofen och Tzunamin i Asien, men det var händelser som slog mot svenskar lite på distans. Givetvis så var det en stor tragedi för de närstående, men Sverige som nation försökte som vanligt lösa problemet/katastrofen med organisation. Det jag tänker är att vi som land/landsmän varit förskonade från svält, stora naturkatastrofer, krig och lidande på en generell nivå. Sen finns det ju alltid, tyvärr, människor som ramlar mellan organisation-Sveriges, standardmaskor i fångstnätet. Som nation så visar vi nu mer än vad vi gjort på länge.

Min far var född 1932. Han fick agera "man i huset" när farfar var inkallad, under beredskapsåren 1939-1945. Det värsta han visste var att avliva kaninerna han fött upp och hönsen han skött om. De hade dock alltid mat på bordet - om än lite skralt emellanåt, men de behövde inte gå och lägga sig hungriga. Min tes är att vi idag har kommit så långt ifrån tanken att inte kunna äta oss mätta, att vi får lite panik när en farsot som Covid-19 anfaller oss. T ex så undrar jag hur den streberaktige kille på några och de 20, skulle hinna baka klart allt bröd han hamstrade färsk jäst till. Han köpte 50 st färska jästpaket (som hade bäst före datum 12 dagar senare), så många andra kunder blev utan. (Han jobbar som planeringsingenjör så han är inte bagare). Vi ser också att en betydande mängd folk bunkrar upp med alkohol, - för tänk om man både måste vara isolerad och nykter - Vilket elände. Toapappershysterin är ju inte bara sjuk utan har nu också satt mer än en rörmokare i arbete. Det visar sig att folk som missat att få tag på toapapper nu köper hushållspapper och sågar /delar rullarna i två. Det är ju bara det problemet att hushållspapper inte sönderfaller lika lätt som toapper, utan det fastnar i avloppsledningen och man får ringa rörmokaren som får rensa. Samhällsepidemi 2020...

Jag är själv kluven inför hur man ska ställa sig till allt med Corona (Covid-19). I Italien har många isolerat sig och dödstalen är höga. I Sverige så har hitintills främst personer som haft andra allvarliga åkommor utöver Covid-19, avlidet som följd av helheten. Då både jag och Helena är i riskgruppen så är vi lite extra försiktiga. Vi avstår från att träffa personer med hosta, snuva, förkylning osv i vanliga fall pga Helenas ökade känslighet. Nu med Covid-19 flåsande i nacken på oss, så har vi dragit åt skyddsnivån runt Helena ett snäpp ytterligare. Det vi gjort är att hålla lite extra avstånd till folk i allmänhet, att tvätta av händerna riktigt noga, - OFTA! Att ta en snabbtvätt av händerna med lite handsprit, osv. Sen så vägrar jag att isolera mig helt. Livet är för viktigt för att inte våga leva. Samtidigt så vore det ju tidernas flopp om man skulle dö i onödan av ett virus. - Om det blir att man dör i nödan så är det ok, men jag vägrar dö i onödan.

Vår härliga vän i Göteborg, Johanna Bratthammar, 

använde lite restgarner och fick till flera fina nät-

kassar. Dom är helt perfekta att ha bak på "Rulle".

Nu har jag i dagarna grattat mina stora barn. 3 av mina biologiska 4, fyller 10´e, 19´e och 20´e mars. Igår så var det med pompa och ståt som vi firade av den äldsta (Jocke 30 år). Jag såg direkt en stor skillnad i Jönköping en lördagskväll, mot vanligt, på att det var oerhört lite folk ute på stan. Nu kan jag inte veta om det är Covid-19 som gör att folk håller sig hemma/inne eller om det bara är tillfälligheter, men det ekade förvånansvärt tomt på stadens gator. Dock så firades sonen av både vänner, familj och annat löst folk. Handsprit användes frekvent, få kramar och några goa öl, så får covid-19 förhoppningsvis svårt att bita sig fast på oss, - även att vi samlades på lokal.

En av mina döttrar är sjuksköterska. Hon sa det bästa jag hört på länge: "- Om en person hostar - Så skiter 50 på sig". Det är säkert en förklaring till att så många behöver bunkra toapapper... 

Utdrag från Peters bokmanus: "När tumören flyttade in".

Idag så fuskar jag med ett utdrag ur kapitel 85 i mitt bokmanus "När tumören flyttade in". Det har blivit många sidor skrivna och väldigt lite redigerat. Det första halvåret var jag väldigt snabb med att skriva och vrida/vända på frågeställningar angående min frus cancer. Nu har jag förlikat mig så mycket mer med att situationen är som den är. Så det blir mer sällan som jag skriver. 

---...---...---

85 Vår i luften - Kraft i sinne?

Snö på marken, snödroppar i rabatten, 2 minusgrader ute, tvätt av sommardäcken. Det känns som att våren är på gång. Vi fick ett hårt snöfall över oss i fredags. Lastbilar halkade omkring och blockerade vägarna både mot Jönköping och Nässjö. Det kom 12 - 15 cm tung, blöt snö på 3 timmar. Där man har skottat vägarna, är idag barmark medan där snön fått vara orörd ligger det 7 - 10 cm kvar. Samtidigt så skiner solen, så till och med våra nakna tikar vill gå ut och insupa lite livsgivande solstrålar. Jag hoppas att vi kan ta tillvara på lite ljus och livskraft som våren för med sig - och sätta in det i våra liv. 

Årets sista snö?

Jag har svårt att hitta förklaringar på hur vi hamnat där vi hamnat. Även att jag varit med på resan så känns målet tveksamt. Körde vi fel nånstans på vägen eller har målet förändrats? Jag är oerhört tacksam för att jag inte i förväg, visste vad min livsresa skulle ge mig. Då hade jag nog tvekat och varit beredd att fega ur. Hur skulle jag ha vågat bygga till huset, startat företag, gift mig och tagit på mig ytterligare 3 barn (utöver mina egna 4) som stand-in-pappa, om jag vetat om sjukdomar, mm. Nä, det är inte ånger, det handlar mer om att när jag idag känner mig kraftlös, så inser jag att jag då, kalkylerade med att alltid ha en enorm ork, kraft och energi. Om jag hade lyckats bevara min energi från tiden före sjukdomarna sköt mig i sank, så…


Helena hankar sig fram med hjälp av sina mediciner och sin starka livskraft. Hennes diabetesvärden är bättre än på väldigt länge. Hennes blodvärden och röntgen, visar att hormonbromsen mot hennes spridda cancer, fortfarande funkar och att hennes kropp fortsatt tål den starka medicindosen. Hennes MS däremot är lurig. Då hon nu har haft MS´en i över 20 år så verkar det som att läkaren på Ryhov, tyvärr har rätt. Den har nu ombildats vidare till att bli konstant förstörande. Man pratar om olika faser och nu är det inte längre så att hon får ett skov som sänker henne några månader. Utan när hon nu får MS”anfall” så förstörs den delen av kroppen och det återgår inte tillbaka efteråt. Man pratar om en “sekundärprogressiv” fas. Så istället för att ge inflammationer, (som tidigare långsamt gått tillbaka) så blir alla skador och påverkan som blir, - att stanna kvar och för alltid fortsätta motverka livet i hennes kropp. För att använda lite mer läkarspråk så blir det en degenerativ process där hennes skador hjälps åt i all framtid med att motarbeta hennes kropp.

Madam Helena, hatar när jag fotar henne.

I dessa coronatider så är det inte helt smidigt att sätta sig in i vilken nivå man själv ska ha. Både Helena och jag är ju i riskgrupperna. Nu är jag ganska så stabil i hjärtat för tillfället så jag är inte speciellt orolig. Det som är värst är väl att Helena är ganska så känslig pga all medicinering. Hon är inte direkt vek men med burkvis med medicin varje vecka, så finns ju en ökad risk för lägre motståndskraft. Så vi är lite mer restriktiva med besök än vi vanligtvis är. Våra närmsta vänner vet varför så det är inga problem. Däremot har vi 3 valpar kvar till försäljning - då är det inte lätt att säga nej till besök.

Fikakullen: Mazarin, Maräng, Muffins och Marsipan.

Jag har ju börjat arbetsträna. Jag har redan varit 2 månader på Coop i byn och mestadels plockat fram varor. Jag trivs betydligt bättre än jag först hade förväntat mig. Trevliga jobbarkompisar, trevliga kunder och trevliga arbetsuppgifter. Vore lönen lika trevlig så… Framför allt så är det de sociala kontakterna med kunder och personal som är ett lyft för mig. Jag är på tok för social som människa för att gå hemma och vänta på framtiden.       To be continued...