Ännu ett datum har blivit stort.

Helena å jag gifte oss 3 november 2006, givetvis så fastnar det datumet i skallen. Helena fick cancerbeskedet 3 juli 2018, det datumet fastnade också, av förståliga skäl. Den 25 mars 2022 kommer antagligen också att bli ett datum som fastnar. Det är datumet där vi får besked att cellgifterna gör mer skada än nytta. Läkarna på onkologen har inga mer vapen att ta till mot angriparen (vid namn Cancer), som flyttat in i min frus kropp. Att inse att man startar på det sista gemensamma upploppet, känns givetvis för djä-ligt. Orättvisan att man aldrig får bli gamla tillsammans. 

Här kommer ett utdrag från mitt bokmanus som heter: "När tumören flyttade in". 211 tätskrivna sidor, så här långt. Om jag någonsin kommer att publicera hela manuset eller ej. - Det får tiden utvisa. Primärt skriver jag för att bearbeta alla tankar och funderingar, som kommer i kylvattnet av cancer i familjen.

124 - Bara upploppsrakan kvar?

 

Plötsligt så inser man att det man laddat för i 1360 dagar, plötsligt är här. Idag 2022-03-25, kom beskedet att Helenas kropp inte orkar med cellgifterna. Hon har varit ganska så medtagen sista veckorna med mer och mer biverkningar. Så vi var förberedda men samtidigt så blir det lite som att “bli tagen på sängen”, ändå. Nu ska vi inte måla hin-håle på väggen än, då det finns en mikroskopisk chans att hennes värden stabiliserar sig när hon går utan cancermediciner. Om ca 14 dagar ska det tas nya prover och sen blir det ett telefonsamtal med onkologläkaren om provsvar. Chansen är minimal att hon på nytt skulle klara bromsmediciner, då den hon haft i en månad nu, trasar sönder hennes kropp, trots att den tillhör de “snällare”.

 

Sanningen är att Helenas värden dippat väldigt kraftigt, sista tiden. Något som inte vi hade fattat innan, visade sig vara betydligt viktigare än vi uppfattat. Benmärgen är det illa med. För oss så har ju teoretiskt, många metastaser i skelettet varit jobbigt då de värker och ibland måste strålas för att få dom att bli sklerotiska (förbenade). Idag kom lärdomen att benmärgen urlakas av många metastaser å det är det som hänt hos Helena. Så att “bara” bromsa metastasernas spridning i inre organ, löser inte allt. 

 

Hoppas nu att sista tiden innehåller lite minnesvärda dagar utan alltför mycket illamående och värk. Att jag och Helena fixar denna resan tillsammans - tror jag bestämt att vi klarar. Däremot så är det många runt omkring som vi är rädda, att dom inte bearbetar allt lika vaket som man behöver göra. Jag har fått erbjudande om att ta “närståendepenning” för att hjälpa Helena sista tiden. Det går att få 100 dagar på sjukpenningnivå.

Behandlingsrummet jämte Helenas 

hade "ett fönster mot himlen".

2 påsar blod behövdes för att bryta

 anemin (blodbristen), denna gång.