Dagens rubrik är ett gammalt uttryck. Tyvärr kan det användas på ganska så många ställen. För att nyttja uttrycket i Ukraina, som just nu blir våldtagna av en rysk härskare som tyvärr blir värre å värre, dag för dag, så har vi nog inte sett slutet på idiotin, ännu. Nä, jag ska definitivt inte diskutera världspolitik, men varför ska det vara så satans svårt för komplexfyllda, små män att visa kärlek istället för maktfullkomlighet. Hade dom trasiga leksaker som barn eller är dom missnöjda med penislängden? Jag är ingen hippie men budskapet: "Make love - not war", borde dammas av. Varför är det så svårt att visa kärlek och låta hjärtat styra istället för att spänna musklerna och sprida hat och skräck, omkring sig?
Nu var jag lite mer självisk än man först kanske kan tro när rubriken på bloggen poppade upp i skallen 04.53 i morse. - Inte kan man då vänta med att skriva, tills klockan är någorlunda civiliserad... Nope, gubben hoppar upp och drar på sig stassen, "vädrar" hundarna, kelar lite med valparna. På med en kanna kaffe och här sitter jag nu vid datamaskineriet. Tanken med rubriken rör i mitt huvud Helenas cancerprogress, först å främst. Tyvärr så ser det inte så bra ut. Det är inte nattsvart men det är ganska så mycket som pekar åt fel håll. Hon har ju steg för steg börjat ha allt svårare att stå/gå, trots hjälpmedel. Hennes ländrygg värker, hon hostar sönder revben alltför ofta, hon har sämre å sämre kraft i armar och ben, hennes hals har varit illa sedan 8 februari, då man strålade hennes nackkotor. Läkaren på SSIH (Specialist-Sjukvård-I-Hemmet) tror att halsproblemen kan bero på strålningen. Halsen har ju varit en följetong i 6 veckor, med olika symtom. (Torrhosta, slemhosta, "som ett öppet sår", skrovlighet, svårt att svälja och "bara" en stor olustkänsla). Jag är tyvärr orolig att det är en progress med metastaser även i halsen. Hon sover allt tyngre och är nästan som medvetslös när man måste väcka henne. Givetvis beror detta också på starka doser morfin och andra smärtstillande mediciner. Men är det "bara" tyngre medicinering, som gör detta? Hon sover så tungt att måltider och medicintider ofta hoppas över. Hon hör inte väckarklockan - trots högsta volym. John Blund har gett madame Helena starkt sömnpulver... Det som blivit mer påtagligt sista veckorna är att hennes slemhinnor är sköra. Hostar hon = blod i saliven. Snyter hon nosen = blod även där. Samma princip efter toabesök, så det verkar vara alla slemhinnor, som är sköra. Frågan är som vanligt vad som är vad. Beror det på cancerprogressen, värkmedicinen eller cellgifterna?
Idag - provtagning, imorgon - vila och sen - sen ska vi förhoppningsvis få besked på fredag, om hur det ser ut. Är det cellgifterna som slår ut Helena så är det mycket tveksamt om det finns någon annan bromsmedicin som funkar. Så om det är så illa som jag befarar, (att cellgifterna gör alltför mycket skada på hennes kropp) kan det gå snabbt utför. Jag vill inte tänka så, men samtidigt så är ju sanningen och hoppet helt beroende av vad som är reéllt, och verkligheten smyger sig faktiskt på. Ska jag vara ärlig så omfamnar jag vilken dag som helst - hellre ett dåligt besked av läkaren än att hänga i ovissheten mellan hopp och förtvivlan. Vi har varit "hängande" i detta mitt-emellan-land alltför ofta sista 1358 dagarna. Det låter lite sjukt men det stämmer faktiskt:
Vi har varit diagnostiserade med cancer i 1358 dagar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar