Tiden räcker inte till för mig! Nu är inte detta något ovanligt då jag före all sjukdom flyttade in, var igång 15-16 timmar/dygn - i räserfart. Efter att hjärtinfarkter, cellförändringar, struma, förslitningsskador, mm bestämde sig för att dämpa mitt tempo, så är jag idag betydligt mer "normal". I huvudet är jag ju fortfarande "Peter som fixar allt". Nu fixas inte speciellt mycket längre... Som Helena brukar säga till mig: "- Se det som en ödmjukhetsträning". Just nu är det badrumsrenovering, valpar och den ökade arbetsträningstiden som tar mycket av min energi. Detta är ju trots allt positiva saker men, - oj vad det tar emot i gubbakroppen. Omsorgen av Helena är ju inget som stjäler tid utan alltid det som är nummer ett.
Tid för Helena är inte samma som för de flesta andra. Både hon och jag ser ju tydligt tecknen på att det inte går åt rätt håll. Vår förhoppning står nu till att hennes kropp accepterar cellgifterna och att dom gör nytta. Man gjorde en avstämning efter 1 vecka där man kontrollerade blodvärden, mm. Det var vissa värden som hade sprungit iväg lite men inget hysteriskt än. Jämför vi Helenas värden med en fullt frisk människa så är hennes värden "något spretiga". Nu kan vi ju bara jämföra hennes värden med hennes egna tidigare värden då en kropp som är invaderad av cancer, inte är riktigt jämförbar med en osjuk kropp. Att få tid är ju, som jag många gånger tidigare skrivit, det som är viktigast. Sen måste man ju också bedöma om kampen för att få mer tid är värd att kämpa. Jag tror att just detta kommer att bli den stora frågan, som är svårast av alla, att svara på. När är det dags att säga stopp till kampen för mer tid, för att kampen kostar för mycket i smärta och lidande? Vi är inte där än men varje gång vi har bytt medicin eller det har blivit tillväxt eller starka biverkningar, så bubblar frågan upp.
Just nu har vi skaffat oss lite glädjeämnen i huset - 5 bedårande valpar. Vi har ju kennel som hobbyverksamhet och föder upp en eller två kullar/år. Nu var det dags för en kull mellan Fiorella och Skittles. Att vakna och höra pipen från små valpar jämte sängen är bara så mysigt. De små och mamma Fiorella, bor första veckan i vårt sovrum. Sen blir det flytt till angränsande rum så husse och matte får sin skönhetssömn.
Helena är ju inskriven på SSIH (Specialist-Sjukvård-I-Hemmet). Detta känns bra. Trevliga, kunniga och alerta läkare, sjuksköterskor och det finns även kurator, mm. Dom svarar direkt i telefon, kommer på besök och skriver ut medicin, mm. Jag visste inte ens att detta fanns. Så positiv upplevelse.
Tack. Små valpar glädjer mycket!
SvaraRadera