Inbillningsfrisk.

 Tänk vad en bra bild med en träffande text kan ge för vågor på vattnet. Idag fick jag i flödet på sociala medier syn på denna bild:

Camilla Bergmans underbara teckningar

 och texter träffar ofta väldigt rätt.

---...---...---

Jag har försökt många gånger att få min kropp att lyda min vilja. Tyvärr så lyssnar kroppen men då blir det problem när orken inte finns. Resultatet är ännu fler förslitningsskador och utmattning. Helena har kämpat hårt för att försöka få mig att vara lite mer inkännande på vad min kropp faktiskt klarar av. - Inte vad jag anser att den bör klara. Nu när jag arbetstränar på medborgarkontoret/biblioteket i byn så funkar min kropp ganska så hyfsat för första gången på MÅNGA år. Jag jobbar ju halvtid nu, och är ärligt sagt trött och sliten efteråt, varje dag, - men samtidigt väldigt tillfreds med att jag faktiskt klarar av ett halvtidsarbete - om det är anpassat.

Helena har ju varit i precis samma sits (längre än mig), med att ha en kropp som inte lyder eller håller för det man anser att den borde klara. Först med MS och autoimmun sjukdom i många år, sen med cancern nu de sista åren. Hon får fortfarande ta striden med sig själv, att acceptera situationen med sjukdomarnas följder. Detta är något som dagligen är en strid, för henne. 

När jag såg bilden så kände jag att den förklarade precis den känsla jag har i min kropp många dagar efter arbetsträningen. Därför är dagens text tillkommen pga bildens överensstämmelse med kroppens känsla.

I övrigt så är det lite vågskålsbedömning, just nu. Beror Helenas illamående på cellgifterna, fortsatt spridning, slemlösande medicinen eller är det den inflamationshämmande medicinen som ger dessa problem? Det är 9 jobbiga dagar att vänta på avstämningen hos onkologen i Jönköping nästa fredag. Innan dess är det provtagningar, mm. Sista tiden så har det blivit kaskadkräkningar - utan förvarning för Helena. Så nu är det en spypåse (i stand-by-läge), som följer Helena hela tiden. 3 - 4 gånger/vecka så kommer mat och vätska ut på fel ställe. Problemet är när hennes livsviktiga mediciner kommer med, upp. - Hur mycket har de lösts upp? - Kan vi ta nya? - Ska vi ringa efter hemsjukvården för att ge henne en morfinspruta? Så precis som vanligt är frågorna betydligt fler än givna svar. Helena är tröttare och sover allt tyngre. Detta kan ju bero på ökad medicinmängd men även på progress på spridningen av cancerceller. Så även här är det "pest eller kolera" att välja mellan. Inte förvånande men väldigt typiskt...

Våra 5 underverk. 12 dagar unga idag.