En vecka går ibland fort. - Precis så har det varit den sista veckan. Mycket positivt snurr i vardagen och medvind i sinnet. Någonstans tror jag att jag hamnat väldigt rätt i skallen med tankarna på mig själv. Att fullt ut se (och våga se), framtiden som en möjlighet. Sen vågar jag ju inte tro att det håller i sig - men just nu är det så rätt, så hoppas jag kan fortsätta "surfa på vågen". Vad har jag gjort för att hamna här? Jo, först och främst har jag bestämt mig för att inget är tabu. Alla känslor och jobbigheter som man bär med sig i skallen, - drabbar mest mig själv och ingen dömmer mig lika hårt som vad jag själv gör. Jag är min egen bödel. För att komma till rätta med detta så har jag bestämt mig för att vara helt öppen och inte sätta mig själv sist i alla sammanhang. Jag har under MÅNGA år satt mig själv sist i alla sammanhang och nedvärderat min egen insats vad det gäller allt. Så även här har Helenas sjukdom och slutligen död hjälpt mig att se att jag har andra förmågor än att bara vara en utsliten gubbe. Det är väl ganska så typisk Helena att även efter sin död, lär hon oss andra hur man bör leva och hjälper oss att bli "hela". Våga prata känslor!
Jag har gått hos en fantastisk samtalsterpeut i några år. Det hela började på grund av att jag endast ansåg att mitt värde som individ helt berodde på vad jag presterade. Efter 15 år med sjukskrivningar på halv eller heltid konstant, så såg jag mig själv som helt värdelös, i mina egna ögon. - Jag gjorde ju inget vettigt, jag var en belastning för samhället. Jag går ju på samverkan mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen för att hitta en anpassad sysselsättning, det var dom som "tvingade" mig till samtalsterapeuten. Jag tyckte det var lite "waste of time" till en början, - men idag är det något av det bästa jag någonsin gett mig in i. Idag handlar våra samtal om att göra lille Peter hel efter 15 år av sjukdomar, operationer och dödsfall i familjen. Jag tog på mig att vara den som löser allt och ser till att allt flyter på för andra. Att jag däremot sjunker har väl i ärlighetens namn endast Helena försökt att bromsa. Nu har jag ju börjat lyfta istället. Detta är Helenas och samtalsterapeutens förtjänst. Jag flyger inte än, men får jag ett par vingar så...
Igår var det fredagen den trettonde. Jag har inte haft några större besvär med detta någonsin, men så är jag väl inte heller så skrockfull. När jag satt på tåget till Nässjö igår kväll så inser jag att det är exakt 4 månader sedan Helena försvann. Det är ganska så fantastiskt egentligen, redan efter 4 månader som änkling, är jag på gång att skaffa mig ett liv igen. Dessutam är det viktigaste att jag gör det i harmoni med mig själv. Jag är 100% övertygad om att Helena klappar sina vingar i starkt bifall, när hon ser att jag tar steg för steg vidare i livet. Det är precis vad hon ville. Har ju sagt det innan, men hennes ord sitter i pannloben på mig: "- Blir du en surgubbe - så kommer jag och spökar för dig"... Jag trodde inte att jag skulle tänka mer på att gå ut med vänner och äta i Nässjö än på Helenas bortgång - efter bara 4 månader. Förstå mig nu rätt. Jag hade gjort allt (och lite till) för att få ha Helena kvar, men det alternativet finns inte. Hon är ju med hela tiden i mitt huvud, men det är absolut inget som bromsar, - utan lyfter mig vidare och, vid behov, så sparkar hon mig i baken.
Applåder och hejarop!
SvaraRaderaTack, försöker och SKA lyckas.
SvaraRadera