Det är ganska så hemskt vad tiden springer på snabbt ibland. Har man semester så rusar ofta dagarna iväg och alldeles för snart ska man åter till jobb och vardag. Nu behöver ju inte vardag och jobb vara negativt. Ju äldre jag blir och funderar på mina livsval, så ser jag alternativ där man både kan trivas och ha det bra i vardag, likväl som jobb. Frågan är om det är det som är hemligheten med att få ha ett bra liv? - Att gå med glada steg till dagens förvärv och att njuta av vardagen i hemmet. Nä, allt blir nog inte ljusblått och gulligt bara för det, men man kanske kommer en bit på vägen.
Min mamma skulle ha fyllt 83 år igår, om hon hade fått vara med lite längre. Nu blev det ju inte så utan cancern stal henne redan 2004. Jag kan tänka mig att om hon levt idag, skulle hon ha försökt övertala mig att klippa mig, ansa skägget, köpa nya kläder, osv. Med andra ord: - en typisk mamma som bryr sig - grejer. När jag ser tillbaka på dessa 18 år sedan mamma (och pappa) försvann, så har det givetvis hunnit hända väldigt mycket. I mitt liv så har ju inte minst Helena kommit in (16 år sedan). Det är lite konstigt att mina föräldrar aldrig fick träffa Helena, medan jag fortfarande kan träffa hennes föräldrar. I den stora världen, utanför mitt snäva synfält så har ju allt hänt! Jag vet att jag ofta fastnar i tidsaspekter och hur tid kan upplevas så väsenskilt. Det är väl därför jag, ju äldre och förståndigare(?) jag blir, anser att man ska fylla sin tid med positiva upplevelser.
Sjukläget är som förväntat. - Tyvärr ganska så illa, - men lever man på övertid så gör man. Idag är det 35 dagar längre livslängd på Helena än längsta prognosen. Nu är det inte utan jobbiga biverkningar och ordentliga sjukdomsskov. Vi funderar som vanligt på vad som är vad: MS? - Cancern? - Biverkan? Hennes svullnader i hals och ansikte vill inte ge sig. Hennes ihopböjda, komprimerade kroppsform gör det jobbigt att andas, - speciellt när hon ligger i sängen. Det är en hel vissel- och blåssymfoni som framförs när hon ligger. Det är uppenbart att hennes kropp bryts ner succesivt, men det verkar som att Helenas envishet och henne kropps kämpaglöd tillsammans gör att tiden blir längre än väntat. Nu kan ju detta vara både himmel och helvete. Vi har superbra stöttning och uppföljning via SSIH-gruppen i Eksjö, (Specialist Sjukvård I Hemmet). Dom jobbar med patienter i livets slutskede. Givetvis vill vi ha kvar Helena så länge som möjligt men hur mycket ska hon behöva kämpa för att ändå, slutligen hamna på samma ställe? När kämpaglöd övergår i lidande så är gränsen nära. Frågan är dock var gränsen går?
Imorgon är det dock en stor dag. - Då har Helena varit rökfri i 1 år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar