Precis som att stå på tomgång med ett fordon - så känns det att vänta på läkarutlåtande och undersökningar eller provsvar. Man går runt och gör endast det mest nödvändiga. Nu är väl det några snäpp bättre än inget alls, men... Jag upplever att jag fastnar i detta läge ibland, inte minst när Helena inte är i det skick hon borde vara. När partnerns tid är uträknad och man dag för dag närmar sig det oundvikliga så analyserar (åtminstone jag) man allt. Just nu är det en del konstigheter som pågår i Helenas kropp. Hennes midjemått har sista veckorna löpt amok. Hon har trots 6 extra doser vätskedrivande (via venporten) inte fått ur nämnvärt mycket mer vätska. Dessutom tar hon dagligen vätskedrivande tabletter. Hela hennes kropp har sjunkit samman och skakningar samt slagsida åt höger med huvudet, är numer konstanta företeelser. Ibland träffar man på handikappade som varit rullstolsburna i många år. Då brukar vissa vara ganska så "krumma" och ihoptryckta i överkroppen (antagligen pga muskelavsaknad/kompression). Precis detta utseende har Helenas kropp börjat anta.
Att leva länge med cancer som bryter ner är ibland en förbannelse. Jag har upplevt både det ena och det andra i cancerlandet: Min mamma tog cancern snabbt, det gick 6 dagar efter diagnos - sen var det slut. Med extrasonen i huset var det mer fram och tillbaka: nybehandlad var han pigg för att några månader senare vara risig igen. Efter några sådana kast, hit och dit - gick allt utför alltför snabbt. Totalt var det ca 1½ år som han brottades med cancern. Med Helena har vi nu passerat 4 år. Som väl är så har vi hunnit med mycket. Nu börjar det bli svårt att bara göra det minsta då hennes värk är hög. Hon får ont av att skaka i rullstolen och titta på blommor och växter i trädgården. Att åka bil kostar så mycket energi att hon helst avstår allt utom väldigt nödvändiga resor. Sen kommer den som få tänker på - Hon tycker det är jobbigt att visa sig för folk, med tanke på hur hennes kropp förändras/förvanskas. Då ska ni, alla läsare av denna blogg, veta att Helena är en av de minst fåfängda kvinnor jag nånsinn mött! Det ju totalt skit-samma vad folk tänker och tycker, men har det satt sig hos den "drabbade" så har det.
På onsdag ska Helena undersökas på öron/näsa/hals i Eksjö. Vi hoppas få svar på vad som gör att hon har svårt att svälja. Minsta lilla maten är sträv så har hon problem. Vi har ju redan från dag 1 velat veta allt om hur prognoser och allt ser ut. Så nu vill vi veta om det är en metastas/dottertumör som bråkar i halsen eller om det "bara" är hennes böjda kroppsvinkel som orsakar svaljproblemet.
Tack. När livet är motigt så får man fixa lite extra bra mat och odla lite lyx för att få jämvikt i livet.
SvaraRadera