lördag 10 april 2021

Milstolpar på gott och ont.

 Vissa händelser i livet blir som gamla tiders milstolpar. För mig så blev min första hjärtinfarkt en riktig käftsmäll. Den 9 april 2009 så skrev jag på facebook: "- Laddar inför första Agility-race´et med Atreyu på måndag i Nässjö!!! Måste träna ordentligt i helgen! Vov!". Föga visste jag då att jag istället för ett agilityrace i Nässjö skulle ligga på HIva (hjärtintensivvårdsavdelningen), Ryhov i Jönköping. Jag hade satsat en del på agility med främst Atreyu men även med Apachie och Geisha (Portugisiska vattenhundar). Forserums Brukshundsklubb hade många aktiva i agility på den tiden. Jag satt med i agilitysektorn i klubben och vi hade många projekt på gång och en härlig stämning på våra möten. När jag på långfredagen känner trycket över bröstet så tror jag först att det är slut direkt. Efter någon minut kommer jag på hur jag kan andas - trots trycket. När jag låg i ambulansen på väg in så bestämde jag mig för att springa agility inom ett halvår. - På klubbmästerskapet i oktober - 2009, sprang jag agility med 3 olika hundar (Atreyu, Apachie och Geisha). För att göra en lång historia ovanligt kort så gör dom (som vanligt) ett suveränt jobb på Ryhov, och lappar ihop gubben igen. Det har hållit ihop i 12 år nu...

Apachie och jag tränar. - Det är jag med vita sockor.

1á John & Dixi, 2á Peter & Atreyu, 3á Lina & Walter.
Forserums BK, Km-agility 2009. foto: Eleonor Edberg.

Så att den 10´e april är ett speciellt datum för mig, är kanske inte så konstigt. Jag är ju som de som kännt mig länge vet - en total bil- och matnörd. Inte för att jag kan mycket - utan för att jag hänger upp olika livshändelser, platser, osv på just vad vi ätit eller vilken bil vi hade. Så låt mig leka kåsör och hävda att jag som ung fjunis var som en rapp sportbil. - Hade dels tråkiga volvos i mängd, jänkebilar men även en rapp, snabb Toyota Celica. När det blev många barn i familjen, så hamnade man ju i volvokombi-träsket, enda sättet ur detta träsk var ju minivan-gänget. När barnen sen flög ut från hemmet så var det volvo, vw´s och diverse gammalt, billigt skrot. När infarkten slog till så gick jag från en självbild där jag var en mullrande v8á till att bli en rykande, knackande skitslö mercedez 220 diesel från 77. Nu är livet slut skrek just livet åt mig. - Som väl är så lyckades jag hitta motivation och ta steg för steg i rätt riktning. Jag blev en mer "vanlig" bil igen - en volvo 850. Nu har ju åren sprungit på. Inte alltid glidet fram på räkmackan men ändå. Idag identifierar jag mig ganska så mycket med den bil vi har. En chrysler PT cruiser. En udda skapelse i bilvärlden men en pärla i våra ögon. 

Tyvärr så ringde dom återbud från käkkirurgen i tisdags, så Helena får vänta lite till på att få nya tänder. Vi gjorde äntligen det som vi väntat såååååå länge på - tog covid-vaccin. Vi har ju haft ett problem då Helenas cellgifter eventuellt krockar med vaccinet. Nu hade H uppehåll på cellgifteriet och vi hade en chans att få vaccin. Så nu är det "bara" att vänta på vaccindos 2 - sen ska jag lägga mig i gruset/sanden på baksidan och gräva med hink och spade med barnbarnen. Som jag saknat detta!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar