Förra veckan var jag ganska så "på". Jag kände att energi och vilja att komma vidare flödade. Tyvärr så började jag redan i måndags eftermiddag (denna veckan) tappa mycket av energin. Jag har fortfarande kvar viljan och den positiva inställningen mot framtiden, men orken försvann. Varför jag nu pustar, sitter och vilar och inte hittar "drivet", - ja det får jag överlåta åt andra att fundera på. Jag har iofs väldigt hög värknivå. Den har ökat succesivt under veckan. Det är främst övre ryggen som är värst. Jag har ju "myofasciellt smärtsyndrom" i övre rygg. Det innebär att jag nästan jämt har anspända muskler och värk ut i nervändar. Läkarna tror att mycket av detta beror på min stelopererade ländrygg. - De tror att jag "kämpar emot" och spänner kroppen mer och mer för att kompensera det skadade i ländryggen. Jag vet att jag nu måste ta till mer och mer "akutmedicin". Jag går redan på fulldos med smärtplåster och paracetamol sedan 14 år tillbaka, så när det blir extra stark värk, utöver den "basvärk" jag har, finns endast morfin. Så nu ska jag in i dimman. Jag vill inte ta morfin men vad kan man göra???
Vad gör gubben när kroppen sviker --> lagar mat såklart! Idag (lördag) har jag använt ett rådjursinnanlår som jag fått av dottern Ida. TACK BUSAN! Egentligen vet jag ju att jag bara lurar mig själv när jag står å lagar finmat i min ensamhet. Visst får Helenas mamma en matlåda men ändå. Det är nog bara att inse att jag urar mig själv med matlagning. Jag älskar ju mat - både att äta och att laga. Tyvärr är det nog så att mycket av detta engagemang grundar det sig i en ersättning för det man egentligen skulle vilja ha i livet. Jag skulle istället kunna dricka sprit eller knapra "nervokalm" piller och trösta mig med liknande "nöjen" Istället så köper jag för mycket råvaror, lagar för mycket mat och äter på tok för mycket mat, istället för att sänka mig med andra saker. Resultatet är ett väldigt uttänjt skinn, många timmar vid spisen. - Men nu är jag iaf en man av tyngd!
Jag har dock gjort något bra för framtiden. Jag har anmält 2 av mina hundar till kurser i brukshundsklubben i byn. Så då måste ju jag orka med att springa med mina fina små "pälsklingar". Hur jag ska orka detta med dagens matchvikt är väl skrivet i stjärnorna, men kurs gånger 2, ska det bli!
Nu har det blivit söndag (5/2). Idag kommer en intressent för att titta på Fiorella. Deras dotter m familj har köpt Geishamors Marsipan (heter idag Ebbot), som är Fiorellas valp från januari 2020. Tycke uppstod så Fiorella ville följa med till Bankeryd. Lycka till - allihop!
Saknaden efter Helena är faktiskt stor. Ändå känner jag inte att det är det som tynger mig. Hennes starka psyke och visdomsord gör att det är ganska så lätt att titta framåt. Hon ville att vi alla i släkten skulle gå vidare. Detta är givetvis inte helt smidigt när den givna centralfiguren är borta. Hennes klarsynthet och engagemang i alla, runt omkring, är svårt att hålla igång utan henne. Allt snurrar inte runt mig. Däremot snurrade mycket runt Helena. - Inte för att hon såg sig själv som en centralfigur, utan helt beroende på hennes starka integritet, visdom och varma hjärta. Att förlora en närstående "vanlig" människa är stort. Att förlora en centralgestalt som Helena - är Enormt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar