Det är konstigt med vissa dagar som man har knutit upp minnen på. Inte för att de kanske är så speciella men det man gjort eller brutit av vardagen med, gör att det finns nära i minnet. De där dagarna som är helt vanliga: "-Gick upp, kaffe och macka, hundpromenad, - åkte till jobbet - jobbade - lunch - jobbade - åkte hem - lite datasurf och hundpromenad - kvällsmat - tv - sängläge, fastnar ju inte speciellt mycket i minnesbanken. Nu närmar vi ju oss, alla hjärtans dag. En dag som kan vara allt mellan fantastisk eller bara vara full av tomhet. Egentligen har jag ju lite problem med kapitalismens gnuggande händer, inför massor av hjärtformade godisaskar, miljontals röda rosor och alla superfjolliga små kort. Sen är ju sanningen den att jag tror att just visa uppskattning för folk man tycker om, - det är något man bör göra ofta. Dock tror jag mer på ett handritat kort, en speciell måltid i lugn och ro eller ett mysigt biobesök. Allt som bryter av vardagens hamsterhjul, kan ju bli minnesvärt.
Jag har tidigare inte varit speciellt duktig på att visa uppskattning, med blommor och ord i de förhållanden jag varit i. Det finns dock några undantag där jag varit en "uppvaktande gubbjävel". När jag och barnens mamma levde samman så var jag föräldraledig med något av barnen. Jag satt då och sydde nya gardiner, medan barnet sov lunch. Då passade jag på att sy ett litet stoppat rött hjärta, på just alla hjärtans dag. Trots att det är 30 år sedan kommer jag ihåg att hon inte väntat sig något och att jag gjort något själv till henne, blev väldigt rätt. Kan väl säga att det var en av få gånger jag visade traditionell uppskattning i vårt 13 år långa förhållande. I ett annat förhållande lyckades jag spåra upp min särbo när hon var på konferans i Norrköping och skickade en chokladask till henne. Jag har oftast andra sätt att visa uppskattning än med blommor och traditionell uppvaktning/uppskattning. Jag ser ju gärna till att alla har det bra, känner trygghet, får god mat med det lilla extra, mm. Helena var lite "pissed" på mig i början av vårt förhållande, - att jag alltför sällan sa "de där orden". - Jag visade dom på mitt sätt. - När vi sen lärde oss att läsa varandra mer så hittade vi varandra i detta. Sista halvåret som Helena fick så var hon ofta på mig om just detta, att jag MÅSTE visa känslor mer traditionellt i mitt framtida liv - efter henne. "- Bli för fan inte en tråkig och förutsägbar gubbe, visa uppskattning och använd känslo-ord oftare".
Min rygg har bestämt sig för att testa min uthållighet, på allvar. Jag fick ett kraftigt diskbråck 2006. Kläm på ischiasnerven, komprimerde ländkotor och buktande diskar i ländryggen gjorde att jag fick steloperera 4 kotor. Nu får jag max 3 - 4 timmars sammanhängande sömn, innan jag måste upp och vandra runt lite i huset eller sitta och se något döfött på tv´n, på nätterna. Jag vägrar dock ge upp helt för denna smärta, som jag haft sedan 2006, mer eller mindre hela tiden. Just nu ligger värken på en nia, på den tiogradiga skalan. Smärtan kommer att följa mig tills hjärtat stannar, så det är bara att acceptera denna objudna följeslagare. Oftast ligger värken på 6 - 7 på skalan, men nu kommer den inte under 8 vid någon tid på dygnet. Det är svårt när man inte får vila ut ordentligt. Så, nu har jag gnällt klart! Jag har faktiskt ingen värk i höger stortå, - det är ju underbart att slippa det. Tror inte det finns så många stortår på höger fot, i Sverige, idag, som mår bättre. Inte för att jag haft problem med någon stortå, men ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar