Lördagsäventyr!

Det är lite konstigt, men kan det vara så att ju äldre man blir, desto mindre krävs det för att bli glad för det lilla. Eller är det så att det är begränsad ekonomi under lång tid som gör att man blommar ut när man plötsligt får lite extra slantar, som kan läggas på det man länge saknat, men inte kunnat prioritera. Jag fick min efterlevandepension, efter Helena i måndags. Jag fick min rehabpenning igår (fredag). Sedan inser jag att även elstödet hittat in på kontot. Dessutom så vann jag för första gången, på länge, på Eurojackpot. - 25 kronor satsade - vinst (hela) 134:-  Det går bra nu! 

Idag har jag återfört lite av pengarna till marknaden. Lyckades dra sönder dragkedjan i min jacka, när jag skulle ut med hundarna. Minus 5 grader och lite kastvindar - utan knäppt jacka, det funkar inte. Så ny jacka skrevs upp på inköpslistan. Efter hundfix, dusch och frukost styrdes bilen mot Jönköping. Första stopp på Hemmahallen, på Ekhagen. Har inte varit där på länge, så fick leta lite extra för att hitta det jag ville ha. Skälet till att åka hit var att handla nya grytlappar. Dom hade grytlappar och kökshanddukar av återvunnet material, för 10:- / styck. - Billigt, snygga och bra för både miljö och samvetet. Det blev lite annat också men blev förvånad att de hade så mycket fina mattor, lampor och husgeråd i allmänhet. Kommer att åka hit fler gånger.

Fortsatte till A6 (vet att det heter Asecs, men livet är för kort för fjollerier, så i min värld heter A6 alltid A6). Klockan var bara 09.45, så det blev lite matvaror på Willy´s innan grannen Intersport öppnade. Intersport intogs, så fort dörrarna öppnades. Hittade flera jackor som passade! - Trots min ganska så framträdande rondör. Jag bestämde mig för att hitta en jacka jag trivdes i, oavsett pris. När jag stod med 4 jackor och hade bestämt mig för den "ocean greyfärgade". Så kollade jag priset på alla 4. Den första 999:-.  Nr 2, - 2999:-.  Nr 3, 1499:-.  Den det blev - nr 4, - 399:-.  Fortsatte att handla träningströjor, träningsshorts, träningsstrumpor och en standardtröja. Vad är det som har hänt? utropar givetvis den som känner mig, det minsta. Jo, jag måste börja träna så min kropp orkar hålla igång lika länge som mitt huvud orkar med. Kolla in "Hotell Romantik" i svt-play. - Jag vill också njuta av livet när jag är pensionär.

Flyttade mig några hundra meter till Ikea. Den enda saken som fanns på inköpslistan var nya grytunderlägg och tavelramar till foton på Annas barn, (mina barnbarn). Fick några stora foton av alla tre barnen, tagna tidigt i deras liv. Äntligen kom jag ihåg att köpa ramar. Jag var ganska så duktig och lyckades hålla mig borta från att köpa nya soffor, bokhyllor och korv med bröd. Så jag lyckades även här. 

Jag fick nästan aldrig äta ute på korvkiosker, restauranger eller matvagnar när jag var liten. Pappa tyckte alltid att det var bättre att åka hem och låta mamma göra nåt gott. Gott var det också! MEN frågan är om det beror på det här, från barndomen, att jag gärna smyger in och testar lite snabbmat, här och där. Ser jag en Max-restaurang så vill bilen nästan svänga in - utan min påverkan... 

KFC (Kentucky Fried Chicken) har ju öppnat i Jönköping, vid det som förr hette Eurostop. Nu skulle jag testa detta. Jag tog en "crispy strips" med pommes, (innerfilé från kylling, panerad och sen friterad), Barbeque-sås och en cola zero till detta. Helt ok, men inte så enormt gott som jag förväntat mig. Nästa gång det blir mat i Jönköping, så kommer jag att gå till grannen: - Jureskogs, som gör "lite finare burgare" och schysst snabbmat.

Efter denna shoppingtur till Jönköping så snurrar givetvis olika saker i skallen på mig. Dels så njuter jag av att ha möjlighet att både köpa lite små grejer till huset/hemmet och unna mig nya kläder. Inte minst är det ju ekonomin som är avgörande. Det är även det rent praktiska att kunna åka, - utan att tänka på mediciner, rullstolar och oro för smittor av andra människor. Helena var ju ganska så nedsatt i imunförsvaret, så vi fick ju välja att handla på "udda tider", när det var mindre kund-beslastning. Dessutom så får man hjälpa många som inte själva tänker på att hålla lite avstånd, när de hostar och sprider sina baciller. Ofta åkte jag själv och handlade, men hade då ett negativt stresspåslag (skapat av mig själv). Hur är det med henne när hon är ensam hemma? Tar jag med någon smitta hem? Osv, osv... Det är så sanslöst sjukt att när jag och Helena levde ihop så skulle vi klara oss på 6500 mindre i månaden, än vad jag nu har att leva på, som ensamstående. Rättvist: - Nope! inte det minsta - men sant: - JA!

Vilda luktar på den goda panerade sejen.

1 jacka, 4 träningströjor, 2 par träningsstrumpor.

1 par träningsshorts och en "vanlig" tröja blev det.

Hundgodis, hundmat, sättpotatis (tidig), lite godis

hudsalva för hundar samt grytlappar och hand-

dukar av återvunnit material från Hemmahallen.

1050 kronor - minus presentkort på 1000:- -->  Ta-da: 

50 kronor för en jacka och många träningsprylar.

Smart att ha hårdplastmuggar som diskas efter varje kund.

Första KFC för mig, men det blir nog fler. Kyckling är gott!

Fick i uppgift av min samtalsterapeut att "ta för mig" 

mer än jag normalt gör. Jag gör gärna PR - för andra, 

organisationer, föreningar, osv. - Däremot mig själv, nope....

Beviset - uppsatt på jobbet: - Reklam för bloggen.

Älskar svinnsmarta lådor. En med frukt och en med grönsaker.

20 kronor styck. Värde i dessa ca 160:-

Nya ramar till foton på 3 av barnbarnen. 

Tänk om man får vara så frisläppt och härlig i sinnet, som 

de flesta deltagarna är i Hotell Romantik, när man blir 65 +.

Har ni missat - så streama på svt-play.

Så är det!

Dra i sprattelgubbens snöre.

Livet är en berg-och-dalbana för vissa, andra seglar fram på en räkmacka. Enligt facebook är det många som gått i LHS (Livets Hårda Skola). Jag vill egentligen lida med er, och beklaga alla er som behövt gå i livets hårda skola. Det är bara det att ju fler jag blir vän på facebook, så ser jag att de gått i samma skola. Så nu kommer frågan: - Fanns det ingen kurator, skolsköterska eller elevvårdsteam för alla er stackare? Vad värre är, måste väl vara att de flesta kan jobba till pensionen. Att många av er som gått på LHS bara kan ha 3 motorcyklar, 2 båtar och 4 veteranbilar i er villa är ju en skam för detta land. Vinterveckan i fjällen och försemestern på Kanarieholmarna samt hösttrippen till Turkiet måste man ju bara göra. Att ni dessutom fick flunsan förra året och var tvingade att vara sjukskrivna i 3 dagar är ju helt förfärligt.

Det är faktiskt skamligt att så många tycker sig behöva påtala hur hårt de haft det i livet - som inte haft det speciellt tufft. De som verkligen har haft det tufft med sjukdomar, arbetsliv, mobbing eller handikapp sätter väldigt sällan ut att de gått på Livets Hårda Skola. Jag själv har fått smaka på att både ha det oförskämt bra med massor av statusprylar och lite "glidarliv". Jag har även alltför mycket fått smaka på den mörka baksidan. Därför så har jag underskriften på min facebooksida "Glider på en räkmacka genom livet". Det mest dråpliga av allt är att exakt noll personer reagerat på detta efter att jag haft statusen i snart ett år.

När jag var liten hade jag ett oerhört stort behov av att bli sedd. Inte för att jag inte blev sedd hemma, (det blev jag mer än vad som var hälsosamt), - utan för att i min värld fanns bara jag som centrum i allt. När jag inte blev sedd så tyckte jag att alla andra var konstiga. - Hej, hallå - här är jag! - Vilken tur ni har som får leka med mig, (stulet av Bina). Jag var oerhört bortskämd, främst med uppmärksamhet. Detta i kombo med en AdHd-personlighet - That´s me! När jag inte blev sedd för den jag var så blev jag istället en pajas. Egentligen ville jag inte vara det men vad gör man inte för att bli sedd av allt och alla? Så just en sprattelgubbe är nog ganska så rätt visningsbild för mina tidiga skolår.

Dra i snöret så gör jag vad du vill.

I vuxen ålder har jag tyvärr fortfarande ett behov att bli sedd och jagar beröm från allt och alla. Från att vara snabbast iväg från trafikljuset till att föda upp fina valpar. Vara supercool på scenen när jag står å gungar som en gammal gungstol. Frågan är om inte även mitt skrivande blir en form av tävling där jag ska vinna över mig själv, åtminstone. Jag kämpar ju hårt med att försöka hålla en "hoppfull ton" och inte sänka ner mig i depp-skrivningar om hur jobbigt det är med cancer. (Nu är det jobbigt big-time med cancer - MEN det blir inte lättare för att man svärtar ner det ytterligare). Så, nu är dagens rannsakan klar - nu återvänder vi till verkligheten i Livets smidiga skola.

Allan Beddo Band: Tommy, Hasse å lilla jag. Doctor Brown.

Jag har börjat vara mig själv igen efter operationen i början på månaden. Helena är fortfarande kvar i sin "dvala-period". Efter 3 veckor med hormonbroms så kommer en vecka utan som sänker henne. Sen vänder det och hon börjar sakta klättra upp igen på "humör och orkestegen". Vi har gjort MR efter 3 månaders etappen i lördags, och nu kommer väntan på läkarbesöket att som vanligt kännas långt bort. Det är den 7 oktober, men när man väntar på besked om ytterligare spridning eller om man fortfarande lyckas bromsa spridningen - då är väntan lång. Jag upplever att det inte är nån större fara för spridning. - Helena är inte alls så övertygad. Jag har tidigare skrivit om hur vår resa får oss att leva i etapper. Även om det som nu, är ganska så stabilt, så finns alltid en liten oro som gnager.

Jag är glad över saker också. Vi har (mot alla odds) lyckats att hålla våra små valpar vid liv och de har utvecklats till härliga individer. Den 22 juli fick vi valpar som var tvugna att födas med kejsarsnitt. Mamma Trissan blev dålig några dagar senare och fick operera bort livmodern och äggstockarna. Så valparna fick inte dia då hon åt både smärtstillande och antibiotika. Så vi fick handmata de små liven med mjölkersättning i en 1-millilitersspruta. Detta gjorde vi varannan timme dygnet runt. Som väl var så hade vi Helenas faster (Sr Birgitta) här som kunde hjälpa till. Titta gärna in i hundbloggen: http://geishamor.blogspot.com/search?q=Livskraftskullen

Livliga Livia (nakentik) och  Unike Unikum (puffkille).

Geishamors Unike Unikum t.v. och Geishamors Livliga Livia t.h.

Vi fick leka och njuta lite av vårt yngsta barnbarn, (Thore) i tisdags. Igår onsdag, var det dags för vårt yngsta barn att fylla 24 år. Tiden är helt klart relativ. När man ser tillbaka var det ju nyss som han for runt oss på sin cykel - mer vild än tam... Tänk ändå att vårt yngsta barn (av 7) redan är pappa och inte bara till en liten underbar parvel utan även bonuspappa till 3 stora kidz också. Att fixa det vid 24 års ålder på ett så bra sätt det är hedrande. Johan for president! (Åtminstone över Äng).

Barnbarnet Thore med några av våra Chinese Crested Dogs.

När jag var liten...

Som barn hade jag en mycket livlig fantasi. Jag hittade på låtsasvärldar och antog  alla möjliga, olika karaktärer i scenarier som jag mycket detaljerat byggde upp i min fantasi. En dag var jag en arabisk prinsessa reste runt på en flygande matta. En annan dag en detektiv som utredde ett förfärligt brott som (troligtvis) någon av våra grannar hade gjort sig skyldig till. Jag involverade hela kvarterets barn i mitt fantasiscenario och vi tillbringade minst en vecka på sommarlovet till att smyga runt bakom grannarnas buskar för att hitta "bevis". På kvällarna berättade jag läskiga sagor för lillebror så att varken han eller jag kunde somna på ett bra tag. Men jag var alltid noga med att tala om att min docka Anna minsann inte var någon vanlig docka. Nej, för hon kunde spruta eld ur naveln och skulle beskydda oss från allt ont. Om min bror trodde mig eller ej, ska jag låta vara osagt. Jag lyckades oftast övertyga mig själv. I alla fall nästan...

Att ha en livlig fantasi kan tyckas vara en gåva. Och visst är det det - oftast. Men det finns även gånger då det inte är så rolig. För när man kan föreställa sig det absolut värsta som kan hända, då är det lätt att bli rädd och ångestfylld inför saker som ett litet barn inte borde behöva bekymra sig över. T.ex. så var jag övertygad om att mamma och pappa skulle skiljas varje gång de hade ett litet gräl. Hörde jag ett flygplan långt uppe i skyn som lät lite annorlunda, var jag helt övertygad om att planet skulle störta i vår trädgård vilken sekund som helst. Med andra ord var jag precis lika bra på att bygga upp katastrofscenarier i mitt huvud som jag var att hitta på spännande och roliga historier. Värst var det när jag var i 8-12-årsåldern då jag ofta drömde riktigt levande mardrömmar och vaknade i panik.

En ofta återkommande mardröm var att kriget kom. Utan förvarning dök en myriad av bombplan upp och släppte en massa bomber över vårt lilla samhälle. Lika snabbt som de kom, drog de sedan vidare men lämnade efter sig ett inferno av brinnande och raserade hus. Jag sprang bland skadade, skrikande människor i de brinnande ruinerna och letade förtvivlad efter min familj. Ungefär där brukade jag vakna i fullständig panik. Ofta stod jag på vingliga ben bredvid sängkanten - beredd att springa vidare. Tårarna sprutande, hjärtat höll på att bulta sig ur min bröstkorg och jag kunde knappt andas. Känslan var så stark att det tog en bra stund att övertyga mig själv om att allt bara var en dröm. När jag väl tagit in att jag faktiskt befann mig i mitt trygga flickrum och att natten utanför var lugn och tyst, så kunde jag lägga mig i sängen igen. Men att skaka av sig känslan var inte lätt. Då kom jag på en metod där jag använde min livliga fantasi till att bygga vidare på drömmen för att vända känslan till något bättre.

Min fortsättning på historien var nästan alltid något i stil med detta: Mitt i kaoset träffar jag någon som känner till en säker plats. Med nytt mod letar jag reda på min familj och mina närmaste vänner och leder dem i säkerhet. Som en riktig hjältinna, förstås. Det trygga platsen var nästan alltid en underjordisk grotta där allt fanns för att vi skulle kunna leva i trygghet, trots att kriget härjade utanför. När jag blev lite äldre så placerade jag ofta någon kille jag var lite intresserad av, i grottan också. I min vakendröm var alla mina nära och kära i säkerhet. Efter någon timmes fantasibyggande kunde jag oftast somna om med en stark trygghetskänsla och kanske t.o.m. en liten förhoppning om romantik, eftersom den där söte killen också fanns i grottan...

Och varför berättar jag allt detta? Jo, för det är egentligen precis samma metod jag använder mig av idag. Självklart kan jag inte samla alla mina nära och kära i en underjordisk grotta. Men jag har samlat dem i mitt hjärta och håller dem nära, nära. Och jag hoppas de känner sig trygga i min kärlek till dem. Kriget härjar i min kropp, och förr eller senare kommer jag att förlora kampen mot cancern. Men tills dess njuter jag av varje sekund jag får ha min familj och mina vänner nära. Min egen underjordiska grotta finns i min man. Hos honom kan jag känna mig trygg vad som än händer. Jag vet att han kommer försöka beskydda mig och finnas vid min sida genom allt - både gott och ont. Är faktiskt nästan säker på att han också kan spruta eld ur naveln...

Sv Ps 256: Ylva Eggehorn - Illustration Folkelind Form