Som barn hade jag en mycket livlig fantasi. Jag hittade på låtsasvärldar och antog alla möjliga, olika karaktärer i scenarier som jag mycket detaljerat byggde upp i min fantasi. En dag var jag en arabisk prinsessa reste runt på en flygande matta. En annan dag en detektiv som utredde ett förfärligt brott som (troligtvis) någon av våra grannar hade gjort sig skyldig till. Jag involverade hela kvarterets barn i mitt fantasiscenario och vi tillbringade minst en vecka på sommarlovet till att smyga runt bakom grannarnas buskar för att hitta "bevis". På kvällarna berättade jag läskiga sagor för lillebror så att varken han eller jag kunde somna på ett bra tag. Men jag var alltid noga med att tala om att min docka Anna minsann inte var någon vanlig docka. Nej, för hon kunde spruta eld ur naveln och skulle beskydda oss från allt ont. Om min bror trodde mig eller ej, ska jag låta vara osagt. Jag lyckades oftast övertyga mig själv. I alla fall nästan...
Att ha en livlig fantasi kan tyckas vara en gåva. Och visst är det det - oftast. Men det finns även gånger då det inte är så rolig. För när man kan föreställa sig det absolut värsta som kan hända, då är det lätt att bli rädd och ångestfylld inför saker som ett litet barn inte borde behöva bekymra sig över. T.ex. så var jag övertygad om att mamma och pappa skulle skiljas varje gång de hade ett litet gräl. Hörde jag ett flygplan långt uppe i skyn som lät lite annorlunda, var jag helt övertygad om att planet skulle störta i vår trädgård vilken sekund som helst. Med andra ord var jag precis lika bra på att bygga upp katastrofscenarier i mitt huvud som jag var att hitta på spännande och roliga historier. Värst var det när jag var i 8-12-årsåldern då jag ofta drömde riktigt levande mardrömmar och vaknade i panik.
En ofta återkommande mardröm var att kriget kom. Utan förvarning dök en myriad av bombplan upp och släppte en massa bomber över vårt lilla samhälle. Lika snabbt som de kom, drog de sedan vidare men lämnade efter sig ett inferno av brinnande och raserade hus. Jag sprang bland skadade, skrikande människor i de brinnande ruinerna och letade förtvivlad efter min familj. Ungefär där brukade jag vakna i fullständig panik. Ofta stod jag på vingliga ben bredvid sängkanten - beredd att springa vidare. Tårarna sprutande, hjärtat höll på att bulta sig ur min bröstkorg och jag kunde knappt andas. Känslan var så stark att det tog en bra stund att övertyga mig själv om att allt bara var en dröm. När jag väl tagit in att jag faktiskt befann mig i mitt trygga flickrum och att natten utanför var lugn och tyst, så kunde jag lägga mig i sängen igen. Men att skaka av sig känslan var inte lätt. Då kom jag på en metod där jag använde min livliga fantasi till att bygga vidare på drömmen för att vända känslan till något bättre.
Min fortsättning på historien var nästan alltid något i stil med detta: Mitt i kaoset träffar jag någon som känner till en säker plats. Med nytt mod letar jag reda på min familj och mina närmaste vänner och leder dem i säkerhet. Som en riktig hjältinna, förstås. Det trygga platsen var nästan alltid en underjordisk grotta där
allt fanns för att vi skulle kunna leva i trygghet, trots att kriget härjade utanför. När jag blev lite äldre så placerade jag ofta någon kille jag var lite intresserad av, i grottan också. I min vakendröm var alla mina nära och kära i säkerhet. Efter någon timmes fantasibyggande kunde jag oftast somna om med en stark trygghetskänsla och kanske t.o.m. en liten förhoppning om romantik, eftersom den där söte killen också fanns i grottan...
Och varför berättar jag allt detta? Jo, för det är egentligen precis samma metod jag använder mig av idag. Självklart kan jag inte samla alla mina nära och kära i en underjordisk grotta. Men jag har samlat dem i mitt hjärta och håller dem nära, nära. Och jag hoppas de känner sig trygga i min kärlek till dem. Kriget härjar i min kropp, och förr eller senare kommer jag att förlora kampen mot cancern. Men tills dess njuter jag av varje sekund jag får ha min familj och mina vänner nära. Min egen underjordiska grotta finns i min man. Hos honom kan jag känna mig trygg vad som än händer. Jag vet att han kommer försöka beskydda mig och finnas vid min sida genom allt - både gott och ont. Är faktiskt nästan säker på att han också kan spruta eld ur naveln...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar