Peter morrar - men bits inte

Jag önskar att orättvisor och felfördelningar skulle kunna avvecklas om vi bara låter förnuftet råda. Tyvärr är det alltför ofta de högljudda som hörs. Inte de tänkande, analytiska, idebärande personerna. Utan ofta de som hör något och sen rapar fram samma sak men lite mer övertydligt via munnen - UTAN att det de hört lyckats passera hjärnan. Detta fenomen är skrämmande. Tyvärr så finns idag dessa otänkare med även i de styrande församlingarna. Att man i sociala medier översköljs av hatande, skrikande icketänkare har jag tyvärr varit tvungen att lära mig inse. Alla ska tycka lika, eller?

Allt ifrån bostadspolitik till cancerbehandlingar borde år 2019 ha kunnat vara åtminstone rättvisa. Tyvärr är det stor skillnad mellan olika landsting, inte minst inom den palliativa cancervården. I vissa landsting tycks man resonera som så att "de är ju ändå döende, så vad hjälper medicinen annat än att förlänga pinan". Nu är det ju så att man kan leva länge och framförallt bra även med palliativ vård. Bara för att man bär runt på några tusen metastaser, behöver inte livskvaliteten vara dålig. Hade hjärtvården varit likadan så hade jag dött för 10 år sedan i min första stora infarkt. Min son hade varit kraftigt handikappad, eller död efter sin stroke som han fick vid endast 25 års ålder. Helena hade knappast varit vid liv idag om hon inte fått den dyra - men effektiva hormonbromsmedicinen, (som flera landsting inte subventionerar). Nu lever vi alla 3 bra liv. Vad är ett liv värt?

Livskvalitet och välfärd är begrepp som vi måste värna om. Alla är inte fullt friska. När man inte längre anser att sjuka människor har rätt att leva så hör jag stöveltrampet strax bakom åsikten.

Låt ej kugghjulen rosta bort - oanvända!

När jag var inne på http://www.cancerkompisar.se/ så fanns det en vacker dikt delad, som jag fastnade för. Till och med så mycket att jag sökte lite mer på författaren. Jag är definitivt ingen diktperson men ibland så finns så stark igenkänning i en dikt så man bara måste smaka på den om och om igen.

"Det är ett privilegium att känna saknad
Smärtsamt förstås och tungt
Men det berättar om en närhet som fanns
Om värme, ljus och skratt
Att sakna är den andra sidan av att ha fått
Att inte känna saknad är som att aldrig ha älskat"

Bente Bratlund Maeland.