Utan kälkbacke på osten...

Ibland när jag kopplar av så far tankarna iväg längre än normalt. Imorse när jag gick och pysslade i köket så var jag åtminstone, halvvägs till Kiruna. - Hur blir det i vardagen den dagen man bara har sig själv att träta med. - Vem orkar stå ut med mitt tjafs när Helena är borta? Plötsligt slår det mig att det är de små sakerna i vardagen, som gör mycket av förhållandet. Vad vore förhållandet utan just det särartade, unika som kommer ur oss bägge som individer.

Helena är ju en stark inspirationsjunkie - hon älskar att jobba dygnet runt på ett och samma projekt tills allt är minutiöst utfört och klart. Frågar man henne vad klockan är under en sådan inlevelse så kan svaret bli " - Erikaviolett över Safirblå". Då vet man bara en sak - Klockan är relativ för henne, så det är jag som måste dra ur sladden till datan när hon måste äta eller sova. Sedan metastasernas invasion så har detta givetvis förändrats. Nu fastnar hon också i ett tema ibland men eftersom orken fattas henne så blir det sällan så über som det ofta blivit innan i hennes liv.

Hur kommer det att bli när jag vaknar ensam i huset? Ska jag säga till mig själv att värma kopparna med skållhett vatten innan kaffet är klart? Ska jag påpeka att vi inte bara kan äta ost på frukostmackorna jämt? - Peter, glöm inte att fylla på nytt vatten i ismaskinen i frysen. Framför allt annat så är den stora frågan: - Vad ska jag reta mig på vid frukostbordet, när det aldrig finns nån kälkbacke på osten längre.

Uppförsbacke i kälkbacken.