Hopp-förtvivlan-hopp.

Helenas resa med MS, som varit en följeslagare under alltför många år började närma sig ett möjligt hopp 2018. Hon hade utretts för misstänkt MS-sjukdom, med förhoppning om en diagnos för att kunna börja med bromsmedicin. Tyvärr gav denna utredning som resultat, förtvivlan istället för hopp. Man hittade dels multipla metastaser på hennes skelett men även ett 40-tal plack i hjärnan som tyder på MS. Man har nu kommit fram till att hennes MS inte är lämplig att använda bromsmedicin mot då den krockar med cancerbromsen. Givetvis så måste vi i detta läget prioritera cancerbromsmedicinen. Så när Helena efter flera decennium med MS-liknande symtom och återkommande skov får diagnosen och möjligheten att behandla med bromsmedicin så kan hon inte pga medicinkrock...

Även situationen att behöva vänta 1 - 2 veckor för att få beskedet efter röntgen, innan avstämningsmötet med läkaren var tredje månad, vad gäller cancerns spridning/broms och framtid är just en liknande dans. Ofta på slak lina. Eftersom minsta lilla försämring eller sidosjukdom kan få oerhört stora konsekvenser. Blir Helena t ex förkyld så är risken överhängande att hon hostar sönder revben då de är oerhört sköra.

Hoppas på hopp - Var medveten om att förtvivlan kan slå till - Förlora inte hoppet.

Lev på hoppet!

Igår utspelade sig ett annat äventyr i våra liv. Vi väntade valpar på vår kennel. Tiken, (Trissan), började få täta värkar vid 5 tiden på morgonen. Vid 8 gick stora vattenblåsan. Vid 9.00 - 9.30 så lyckades vi trots dåliga krystvärkar från tiken, hjälpa henne med att få fram 2 döda valpar och 2 tomma fostersäckar. Så oddsen för de kvarvarande i hennes mage var oerhört dåliga då hennes värkarbete avstannade liksom krystvärkarna. Vi tog då beslutet att söka hjälp på ett närliggande djursjukhus. På ultrajud syntes 3 små hjärtan som slog sakta men stabilt. Det beslutades att ett kejsarsnitt var enda vettiga lösningen. Jag fick sagt till mig av veterinären att chansen att klara valparna var oerhört liten men kanske att man kan rädda nån, och åtminstone tiken. Slutligen lyckades man få ut alla 3 levande men väldigt små. Trissan har tagit till sig valparna och sköter dom optimalt. Även om vi förlorade 3 - 4 valpar så fick vi också 3 fina, små valpar. Givetvis så leker ju jag och Helena med namnen på kullen och valparna. Hon har bestämt att kullen heter: Livskraftskullen med underrubrik: "Mot alla odds". Namnen på de små individerna får jag ta på mig, då jag stridit hetast för att ha dom: Geishamors Unike Unikum, Geishamors Starke Styrke och Geishamors Livliga LIVia. Så kasten mellan hopp och förtvivlan som vi så ofta upplevt med Helenas sjukdom kom till mig, även när det gällde hundarna. Nu hoppas vi att vi lyckas få i dom mat och hålla dom varma så kommer de att bli perfekta nya sällskapshundar.

Denna resa avslutades iaf, så här långt, i dur och hopp.

 Geishamors Livliga LIVia. / Geishamors Starke Styrke.

Geishamors Unike Unikum. / Livskraftskullens 1´a måltid.