Min mamma fick stora problem vintern 2003/2004 och fick slutligen söka akut i mars 2004. Efter 6 dagar på intagsavdelningen fick vi beskedet att det var långt framskriden livmodercancer. Hon blev förflyttad till kvinnokliniken. 6 dagar senare så somnade hon in när jag och pappa satt jämte hennes säng. Skälet att hon väntade med att söka, var att min pappa hade haft sin 15´de hjärtinfarkt i januari 2004. " - Bara han blir lite starkare så ska vi kolla upp mig..." Nu dog min mamma den 30 mars och som ett ödets ironi dog min pappa av sin 16´de hjärtinfarkt den 15´de april. Så för mig som var enda barnet blev det mycket tankar och mycket att ta tag i - då de båda som betytt mest för mig, försvann med bara 16 dagars mellanrum. Min metod för att klara av allt, som arbetande 1´a man, ensamstående småbarnsförälder och tävlande i motorsport var att stoppa huvudet i sanden. Just i stormens öga var det kanske nödvändigt - men fy för det burdusa uppvaknandet efteråt. Jag fick bearbeta olika saker efteråt under flera år för att hitta rätt på mig själv igen.
Denna cancerresa som jag nu har med min fru är annorlunda. Visst jag kommer helt klart att rasa den dag då jag står ensam kvar. MEN jag har inte struntat i verkligheten, utan bearbetat steg för steg i vår resa. Så om det blir som jag tror så borde jag inte rasa så djupt utan kunna komma igång hyfsat snabbt igen och fortsätta leva.
Hanging on a cliff.
... då jag borde agerat annorlunda. Vår extrason Robin fick en aggressiv form av barncancer när han var 18 år. Det var flera rundor med cellgifter och olika försök. Tyvärr så hjälpte inte ens amputation av hans ena ben. Jag vägrade ta in hur illa det verkligen var. Det var mycket lättare att flamsa och fjolla än att ta in att det var allvar. Sista helgen han levde så låg han på vår kökssoffa och vägrade åka hem. På söndagseftermiddagen körde vi hem honom - på måndagen blev vi kallade till sjukhuset att det var illa. På tisdagen var det slut. Han blev bara 19 år.
Det fina med minnet efter Robin är dock inte hans kamp mot cancern - utan att hans underbara personlighet som fortfarande lyser upp hans minne. När han kom och hade fått cellgifter och var trött och sliten så var ändå hans första fråga: " - Hur är det med hjärtat Peter, ska jag hjälpa till med nåt?" Det finns få människor som har så stora hjärtan som just Robin hade.
... när jag önskar att det vore jag som istället vore drabbad. Jag har en ganska så hårt sargad kropp med diverse defekter och skador. På något sätt så hade det varit mer rättvist att jag fått vara den som ska lämna först. Samtidigt så behöver jag bara se våra underbara barnbarn eller hundarna leka - så vill jag vara med länge än, sliten men ändå med.
Jag läser det ni skriver med oerhört stor respekt. Igenkänningsfaktorn är hög. Jag och min sambo har de senaste åren lärt oss att ribban för det omöjliga kan flyttas hur många gånger som helst, bit för bit, och oändligt mycket längre än vi någonsin trodde var möjligt. Och vi lär oss hela tiden att leva med nya förutsättningar. Tror det är en del av själva bearbetningsprocessen.
SvaraRaderaJag fick själv diagnosen kronisk bröstcancer för ganska exakt ett år sedan. Just nu är jag full av tillförsikt om att jag har gott liv och god tid kvar, men det kan vända tvärt, jag vet det.
Tack för era ord, det är fint att läsa om er kärlek, era förmågor att se det som är bra, friskt & gott. Men också er förmåga att klä det svåra i ord. Fortsätt så, så länge ni vara kan. /Kicki
Tack Kicki. Det viktigaste vi har är ju VI. Just VI som valt att leva tillsammans. Då måste VI också rida ut de svåra stormarna tillsammans. Hoppas ni får ytterligare en lång och bra tid!
Radera❤️
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera