Utdrag från manus: När tumören flyttade in. Nr 107.

107 - Att ersätta något förlorat med något helt annat och försöka lura sig själv.

Som vanligt så försöker jag sätta en rubrik först - innan jag skriver texten. - Tyvärr så styr min ADHD-hjärna mig ifrån ämnet ganska så ofta men tro mig: - Jag försöker hålla mig till det som var orsaken/meningen att skriva om idag. Idag är det dag 909 sedan vi fick cancerbeskedet. Fortfarande här och tillsammans.

Våra planer när barnen blev flygfärdiga och äntrade vuxenvärlden, var att resa. Både någon tripp ut i Europa, men främst inom landet. Tanken var att omstrukturera boende så vi kunde investera i en begagnad husbil. Tyvärr har vi fortfarande inte kommit dit. Nu har det i ärlighetens namn “bara” blivit 2 resor, värda att nämna. Den första blev till Varberg och hotell Gästis augusti 2016. Den andra blev i augusti i år (2020) och det var en tripp till Hooks Herrgård & spa. Det dråpliga i dessa resor är att Helenas barn gav oss en ordentlig “slabba” med pengar att resa för, när Helena fyllde 50 år. Tyvärr försenade jag denna resa med 2 år då mitt hjärta var o-flygvilligt då. 2016 fick jag en hjärtinfarkt i januari och efter den omgången så blev mitt hjärta mindre problematiskt. Så “redan” augusti 2016 tog vi ut resecheckarna från augusti 2014… Vi höll oss dock till bil och styrde mot Halland. Årets tripp till Hooks Herrgård och Spa, var vi snabbare med. Helenas barn samlade ihop pengar till en Spa-weekend som vi fick i julklapp. Helenas kropp var inte riktigt med på noterna i början av året, så vi avvaktade lite. Tyvärr kom ju Coronan med all oro och försiktighet för oss risk-zonare. Men vi vågade resa till Hok som nästan ligger nästgårds (3.5 mil). Vi satsade även på att anlända en söndag - Då det ofta är färre hotellgäster. Så med ärlighet i blicken kan vi väl lugnt påstå att våra planer grusats kraftigt. Samt att: ska vi komma någonstans så krävs det att vi får en spark i baken och en resecheck i näven…

Dag 909 med bekräftad, spridd cancer. I början, då det gick upp för mig att min partner gick på palliativ vård, alltså, att all behandling var obotningsbar cancervård. Då visste jag inte hur jag skulle förhålla mig till att hon skulle försvinna i förtid. Nu vet jag väl i ärlighetens namn inte det än, men med tid så har ett lugn infunnit sig. De panikkänslor som första veckorna hotade att ta över allt sunt tänkande, fick dämpa sig till förmån för kunskap och inläsning om just spridd bröstcancer. Det är fortfarande surrealistiskt att vi skulle hamna i denna sits. Egentligen är det skrattretande. Nästan alla val och händelser som skett i vårt gemensamma liv, har gjort att vi hamnat i ett läge som knappt går att beskriva - utan att folk tror att man ljuger. Våra sjukdomslistor är långa. Vår möjlighet att påverka något är nästan obefintlig. Vår ekonomi och vårt dagliga liv handlar om att leta efter alternativ istället för att bara leva.

                                   

Spagetti med köttfärssås och nyttiga tillbehör.

Jag ersätter mycket av det liv vi ville leva med att se på reseprogram på Tv´n. Sen har jag även fastnat för att laga lite extra fin och speciell mat. Dels så skingrar man ju tankarna på skitläget vi fastnat i, dels så lyckas jag då oftare att få Helena att äta lite mer, (hon behöver få i sig energi för att orka med). Problemet med att gilla mat är ju att man blir ganska så omfångsrik. - Eller äckligt fet om man uttrycker sig så. Jag kämpade för att äta mer förnuftigt i september, men då blev jag ju sjuk på riktigt. - Inte av att jag åt vettigt utan jag fick akut bronkit. En luftrörsinflammation som varade i 9 veckor, med lite tempökning, vätskeansamling och andningsbesvär samt en jobbig hosta. Jag är fortfarande inte helt tillbaka men är nu betydligt bättre. Det är oerhört lätt att fastna i ett läge där man blir sittandes och tröstäter. Detta beror på flera saker. Dels det liv man ville leva, dels sjukdomsläget, dels att ekonomin inte låter oss göra några val. Moment 22. - Jag är oerhört duktig på att stoppa i mig ostbågar, salt godis i överflöd, matrester, främst mellan kl 19 - midnatt. Den absolut sämsta tiden att äta. Så, det räcker inte med att jag äter för fet mat, för stora portioner, för sent - jag rör mig åt h-e för lite. Nu finns det skäl för det men tyvärr har jag fler ursäkter än motivation att resa på arslet och ta tag i livet. Då både min rygg (stelopererad ländrygg) och mina knän (artros) skulle må bättre av lagom motion, så borde jag ut och gå. Tyvärr blir det alltför ofta istället- Aj, jag har så ont i knäna, - jag vill inte fresta dom mer. - Återigen ett moment 22. Hur man än vänder sig så har man baken, där bak...

Dagens goding - Köttsoppa, hemgjord med högrev.

Världen, Sweden, Forserum, Plaza del Dahlstrand: 29/12-2020.

När jag var liten...

Som barn hade jag en mycket livlig fantasi. Jag hittade på låtsasvärldar och antog  alla möjliga, olika karaktärer i scenarier som jag mycket detaljerat byggde upp i min fantasi. En dag var jag en arabisk prinsessa reste runt på en flygande matta. En annan dag en detektiv som utredde ett förfärligt brott som (troligtvis) någon av våra grannar hade gjort sig skyldig till. Jag involverade hela kvarterets barn i mitt fantasiscenario och vi tillbringade minst en vecka på sommarlovet till att smyga runt bakom grannarnas buskar för att hitta "bevis". På kvällarna berättade jag läskiga sagor för lillebror så att varken han eller jag kunde somna på ett bra tag. Men jag var alltid noga med att tala om att min docka Anna minsann inte var någon vanlig docka. Nej, för hon kunde spruta eld ur naveln och skulle beskydda oss från allt ont. Om min bror trodde mig eller ej, ska jag låta vara osagt. Jag lyckades oftast övertyga mig själv. I alla fall nästan...

Att ha en livlig fantasi kan tyckas vara en gåva. Och visst är det det - oftast. Men det finns även gånger då det inte är så rolig. För när man kan föreställa sig det absolut värsta som kan hända, då är det lätt att bli rädd och ångestfylld inför saker som ett litet barn inte borde behöva bekymra sig över. T.ex. så var jag övertygad om att mamma och pappa skulle skiljas varje gång de hade ett litet gräl. Hörde jag ett flygplan långt uppe i skyn som lät lite annorlunda, var jag helt övertygad om att planet skulle störta i vår trädgård vilken sekund som helst. Med andra ord var jag precis lika bra på att bygga upp katastrofscenarier i mitt huvud som jag var att hitta på spännande och roliga historier. Värst var det när jag var i 8-12-årsåldern då jag ofta drömde riktigt levande mardrömmar och vaknade i panik.

En ofta återkommande mardröm var att kriget kom. Utan förvarning dök en myriad av bombplan upp och släppte en massa bomber över vårt lilla samhälle. Lika snabbt som de kom, drog de sedan vidare men lämnade efter sig ett inferno av brinnande och raserade hus. Jag sprang bland skadade, skrikande människor i de brinnande ruinerna och letade förtvivlad efter min familj. Ungefär där brukade jag vakna i fullständig panik. Ofta stod jag på vingliga ben bredvid sängkanten - beredd att springa vidare. Tårarna sprutande, hjärtat höll på att bulta sig ur min bröstkorg och jag kunde knappt andas. Känslan var så stark att det tog en bra stund att övertyga mig själv om att allt bara var en dröm. När jag väl tagit in att jag faktiskt befann mig i mitt trygga flickrum och att natten utanför var lugn och tyst, så kunde jag lägga mig i sängen igen. Men att skaka av sig känslan var inte lätt. Då kom jag på en metod där jag använde min livliga fantasi till att bygga vidare på drömmen för att vända känslan till något bättre.

Min fortsättning på historien var nästan alltid något i stil med detta: Mitt i kaoset träffar jag någon som känner till en säker plats. Med nytt mod letar jag reda på min familj och mina närmaste vänner och leder dem i säkerhet. Som en riktig hjältinna, förstås. Det trygga platsen var nästan alltid en underjordisk grotta där allt fanns för att vi skulle kunna leva i trygghet, trots att kriget härjade utanför. När jag blev lite äldre så placerade jag ofta någon kille jag var lite intresserad av, i grottan också. I min vakendröm var alla mina nära och kära i säkerhet. Efter någon timmes fantasibyggande kunde jag oftast somna om med en stark trygghetskänsla och kanske t.o.m. en liten förhoppning om romantik, eftersom den där söte killen också fanns i grottan...

Och varför berättar jag allt detta? Jo, för det är egentligen precis samma metod jag använder mig av idag. Självklart kan jag inte samla alla mina nära och kära i en underjordisk grotta. Men jag har samlat dem i mitt hjärta och håller dem nära, nära. Och jag hoppas de känner sig trygga i min kärlek till dem. Kriget härjar i min kropp, och förr eller senare kommer jag att förlora kampen mot cancern. Men tills dess njuter jag av varje sekund jag får ha min familj och mina vänner nära. Min egen underjordiska grotta finns i min man. Hos honom kan jag känna mig trygg vad som än händer. Jag vet att han kommer försöka beskydda mig och finnas vid min sida genom allt - både gott och ont. Är faktiskt nästan säker på att han också kan spruta eld ur naveln...

Sv Ps 256: Ylva Eggehorn - Illustration Folkelind Form