Dra i sprattelgubbens snöre.

Livet är en berg-och-dalbana för vissa, andra seglar fram på en räkmacka. Enligt facebook är det många som gått i LHS (Livets Hårda Skola). Jag vill egentligen lida med er, och beklaga alla er som behövt gå i livets hårda skola. Det är bara det att ju fler jag blir vän på facebook, så ser jag att de gått i samma skola. Så nu kommer frågan: - Fanns det ingen kurator, skolsköterska eller elevvårdsteam för alla er stackare? Vad värre är, måste väl vara att de flesta kan jobba till pensionen. Att många av er som gått på LHS bara kan ha 3 motorcyklar, 2 båtar och 4 veteranbilar i er villa är ju en skam för detta land. Vinterveckan i fjällen och försemestern på Kanarieholmarna samt hösttrippen till Turkiet måste man ju bara göra. Att ni dessutom fick flunsan förra året och var tvingade att vara sjukskrivna i 3 dagar är ju helt förfärligt.

Det är faktiskt skamligt att så många tycker sig behöva påtala hur hårt de haft det i livet - som inte haft det speciellt tufft. De som verkligen har haft det tufft med sjukdomar, arbetsliv, mobbing eller handikapp sätter väldigt sällan ut att de gått på Livets Hårda Skola. Jag själv har fått smaka på att både ha det oförskämt bra med massor av statusprylar och lite "glidarliv". Jag har även alltför mycket fått smaka på den mörka baksidan. Därför så har jag underskriften på min facebooksida "Glider på en räkmacka genom livet". Det mest dråpliga av allt är att exakt noll personer reagerat på detta efter att jag haft statusen i snart ett år.

När jag var liten hade jag ett oerhört stort behov av att bli sedd. Inte för att jag inte blev sedd hemma, (det blev jag mer än vad som var hälsosamt), - utan för att i min värld fanns bara jag som centrum i allt. När jag inte blev sedd så tyckte jag att alla andra var konstiga. - Hej, hallå - här är jag! - Vilken tur ni har som får leka med mig, (stulet av Bina). Jag var oerhört bortskämd, främst med uppmärksamhet. Detta i kombo med en AdHd-personlighet - That´s me! När jag inte blev sedd för den jag var så blev jag istället en pajas. Egentligen ville jag inte vara det men vad gör man inte för att bli sedd av allt och alla? Så just en sprattelgubbe är nog ganska så rätt visningsbild för mina tidiga skolår.

Dra i snöret så gör jag vad du vill.

I vuxen ålder har jag tyvärr fortfarande ett behov att bli sedd och jagar beröm från allt och alla. Från att vara snabbast iväg från trafikljuset till att föda upp fina valpar. Vara supercool på scenen när jag står å gungar som en gammal gungstol. Frågan är om inte även mitt skrivande blir en form av tävling där jag ska vinna över mig själv, åtminstone. Jag kämpar ju hårt med att försöka hålla en "hoppfull ton" och inte sänka ner mig i depp-skrivningar om hur jobbigt det är med cancer. (Nu är det jobbigt big-time med cancer - MEN det blir inte lättare för att man svärtar ner det ytterligare). Så, nu är dagens rannsakan klar - nu återvänder vi till verkligheten i Livets smidiga skola.

Allan Beddo Band: Tommy, Hasse å lilla jag. Doctor Brown.

Jag har börjat vara mig själv igen efter operationen i början på månaden. Helena är fortfarande kvar i sin "dvala-period". Efter 3 veckor med hormonbroms så kommer en vecka utan som sänker henne. Sen vänder det och hon börjar sakta klättra upp igen på "humör och orkestegen". Vi har gjort MR efter 3 månaders etappen i lördags, och nu kommer väntan på läkarbesöket att som vanligt kännas långt bort. Det är den 7 oktober, men när man väntar på besked om ytterligare spridning eller om man fortfarande lyckas bromsa spridningen - då är väntan lång. Jag upplever att det inte är nån större fara för spridning. - Helena är inte alls så övertygad. Jag har tidigare skrivit om hur vår resa får oss att leva i etapper. Även om det som nu, är ganska så stabilt, så finns alltid en liten oro som gnager.

Jag är glad över saker också. Vi har (mot alla odds) lyckats att hålla våra små valpar vid liv och de har utvecklats till härliga individer. Den 22 juli fick vi valpar som var tvugna att födas med kejsarsnitt. Mamma Trissan blev dålig några dagar senare och fick operera bort livmodern och äggstockarna. Så valparna fick inte dia då hon åt både smärtstillande och antibiotika. Så vi fick handmata de små liven med mjölkersättning i en 1-millilitersspruta. Detta gjorde vi varannan timme dygnet runt. Som väl var så hade vi Helenas faster (Sr Birgitta) här som kunde hjälpa till. Titta gärna in i hundbloggen: http://geishamor.blogspot.com/search?q=Livskraftskullen

Livliga Livia (nakentik) och  Unike Unikum (puffkille).

Geishamors Unike Unikum t.v. och Geishamors Livliga Livia t.h.

Vi fick leka och njuta lite av vårt yngsta barnbarn, (Thore) i tisdags. Igår onsdag, var det dags för vårt yngsta barn att fylla 24 år. Tiden är helt klart relativ. När man ser tillbaka var det ju nyss som han for runt oss på sin cykel - mer vild än tam... Tänk ändå att vårt yngsta barn (av 7) redan är pappa och inte bara till en liten underbar parvel utan även bonuspappa till 3 stora kidz också. Att fixa det vid 24 års ålder på ett så bra sätt det är hedrande. Johan for president! (Åtminstone över Äng).

Barnbarnet Thore med några av våra Chinese Crested Dogs.