Anhörigtankar i ottan

Sista 8 dagarna har varit tuffa. Jag hade inte i min vildaste fantasi trott att det kunde bli så här jobbigt, efter en enkel operation. I stort sätt är det ju en omskärelse som jag varit tvungen att göra. - Vilket inte borde vara något stort med tanke på hur det utförs på småpojkar. Ok, - jag hade ju dessutom cellförändringar som förstörde huden, så det kanske är lite annorlunda. Nu börjar iaf gubben kunna gå igen. Svullnaden har snart försvunnit. Lite blod och var kommer fortfarande men perfektion på en i övrigt halvtrasig gubbe hade väl varit lite "over-the-top"...

Helena är inne i sin "Znarka-lätt-vecka". Den inträffar när hon gör uppehåll med hormonbromsmedicinen, (Ibrance). Redan från första rundan med hormonmedicinen så har hon varit betydligt tröttare vid uppehållet mellan kurerna. - Nu är detta ett litet problem jämfört med att cancern blommar och sprider sig ohämmat.

Nästa vecka är det dags för ny magnetröntgen efter sista 3 månadernas behandling. Sista avstämningen, (för 3 månader sedan) hade inget ökat - vare sig antal metastaser eller storlek på de små elakingarna. Snarare minskar många metastaser i omfattning och blir sklerotiska. I detta skede är det att föredra precis detta. Då Helena aldrig kan bli fri från cancern så handlar ju allt om att bromsa förloppet och försöka att leva ett schysst liv MED cancern i hennes kropp.

Idag är hon helt utslagen av värk. Igår var hon för trött och missade sista dosen med medicin. Så både panodil och morfindoserna i hennes kropp var på noll i morse när hon vaknade efter ca 9 timmars dvala. Då har hon ONT! Så nu blev det frukost och medicin och sen återigen sängläge. Om det inte gett med sig inom 2 timmar blir det en extrados med morfin. Det visar på vilken värknivå hon egentligen har. Utan morfin och panodil i samarbete, är hon helt utslagen efter bara 2 timmar utan. Tack å lov att vi har medicinerna som dämpar värken.

Som avslutning kan jag inte låta bli att känna min egen otillräcklighet. Att ha ont själv är lugnt, även om det är jobbigt. Att ha ont själv med en partner som har en dödsdom gör att hur ont jag än har själv så har partnern det värre. Egentligen vill jag ju vara "man" och gnälla över min enorma värk, som kanske egentligen inte är så hemsk. När man ser sin dödsdömda partner fightas med värken från helvetet, - så lyckas man hålla käften stängd. Det värsta är att man inte orkar finnas till hands när man själv är nedsatt i allmäntillståndet. Så en liten dos med dåligt samvete knackar mig på axeln, på tok för ofta. Vi har redan allt klart med hemsjukvård, färdtjänst osv. Ett samtal - så är allt igång. Dock vill ju både jag och Helena klara oss själva så långt som möjligt. Det viktigaste jag lärt så här långt på cancerresan, är nog att man inte behöver kunna eller klara allt, men man ska alltid göra sitt bästa. Det krävs mycket ödmjukhet för att erkänna sina egna begränsningar. Jag har blivit bättre på detta efter alla sjukresor och elände med våra trasiga kroppar, sen har jag fortfarande långt kvar att gå.