Ett fönster mot himlen: Påskhelgen i backspegeln.

Vissa storhelger är jobbiga. Vi har bl a haft många jobbiga påskhelger. Det värsta för mig personligen var långfredagen 2009. Jag hade varit sjukskriven i 2 år för att få mitt diskbråck i ländryggen att läka ihop. Plötsligt så bestämmer Reinfeldt-regeringen att man inte längre får låta folk med t ex biskbråck, läka ihop det. Max 60 dagars sjukskrivning beviljas, i fortsättningen = att man måste steloperera ländryggen, istället för att konservativt låta den läka. När man beslutar om denna reform för försäkringskassan, så nickar även S, så det var inte endast Reinfeldts gäng som var med på detta tåget, mot nya regler. Så jag var tvungen att säga upp mig från mitt arbete eller börja jobba heltid. Säga upp mig från min tills vidare anställning när jag är skadad i ryggen och får bära max 2 kilo. - Nä, det var inget alternativ - så jag försökte jobba 100%. Jag jobbade med blodsmak i munnen, morfinet höll mig hyfsat igång, men ganska så dåsig och livsfarlig med fingrar när sågklingor och fräsar. Att låta mig jobba med just höga doser morfin i systemet, är inte bara sjukt utan riktigt dumt. Måndag till torsdag lyckades jag vara på jobbet heltid. På förmiddagen, långfredagen, hade jag så ont i ryggen, att jag efter frukosten gick och la mig igen. Plötslig så hugger det till i bröstet. Andningen vill inte funka. Försöker ställa mig upp - ramlar. Jag försöker ropa på Helena, men kan inte. Då kommer jag på en lösning. Jag har tränat min äldste hund, Atreyu - att komma när jag klappar 2 gånger i händerna. Så han kommer och slickar mig i ansiktet. Jag ger kommando: sök matte! Han springer då till matte och lever tokig så att hon inser att hon ska följa med. Hon hittar mej 4 meter från sängen, liggandes på golvet. Där ligger jag, 44 år gammal, hyfsat nygift, på golvet, helt borta och kan knappast andas. Glad påsk, - gubbjävel! Givetvis så kan jag inte skylla allt på att jag blev tvingad att arbeta mer än min kropp klarade, men att det var en bidragande orsak, är jag övertygad om. Ambulanskillarna gav kärlvidgande sprutor och gav mig syrgas. När en av ambulanskillarna frågade mig om jag hade tagit viagra (krockar med kärlvidgande medicin), så väste jag fram till svar: "- Nä, men har du några över så testar jag gärna". Då säger Sabina, som är vit i ansiktet och tror att jag ska dö, "- nu vet jag att du klarar dig"! Det blev en ambulansfärd som fick Helena i framsätet på ambulansen att blunda mer än en gång. Främst för att ambulansen körde om mängder med jänkare och entusiastbilar på väg till Elmias bilmässa, gång på gång. När jag kom in till Ryhovs sjukhus i Jönköping, gick allt snabbt. Man kärlsprängde på 5 ställen och monterade in 4 stentar i kranskärlen i mitt hjärta. Nästan direkt så släppte det enorma trycket över bröstet och jag kunde andas lätt och djupt igen.

Nu har jag haft några fler infarkter men jämfört med den första, så har det varit lättare att klara av. Det viktigaste är att jag fick en ny chans, här i livet. Min lärdom efter detta är att - spara inte på att leva. - Det kan ta slut innan du hinner börja leva! Precis så har ju jag och Helena försökt att leva sedan hon fick sin cancerdiagnos. Hon ville göra det hon klarade. Just nu tänker jag på en påsk-utflykt till Bunn, Gränna och lite små oaser i området. När vi kunde lämna huset så brukade jag och Helena fly iväg lite i närområdet. Vi har husvagnscampat i uppgränna, lånat lägenhet i Blankaholm (Tjust skärgård), men framförallt så var vi ganska så duktiga på att göra korta dagsutflykter, trots våra skavanker och handikapp. Ibland när sjukdom, ekonomi eller busiga barn gjorde att vi inte kunde åka iväg så långt, så packade vi en liten picknickkorg och var i närområdet någon eller några timmar. Det är INTE Helenas brutala neurologiska skakningar den sista tiden, eller alla jobbiga cellgifter och illamåenden, som finns närmast till hands i minnet. Det som är det BÄSTA, - nu med facit i handen, efter mitt och Helenas liv tillsammans, det är just de positiva minnen som vi skapade tillsammans, med utflykter några få kilometer utanför vardagslunken. Därför är jag glad över att hon och jag gjorde det bästa av dagen, tillsammans.