Mot måste åter bli för!

Tanken att göra det man vill och bör, borde vara starkare än energin man kan uppbåda. Tyvärr är ju Helenas kropp ganska så hårt sargad av sjukdom. Jag har också mina skavanker. Även om värk är ett gissel så är det för mig så att jag kan betvinga värken, till en viss grad, men den stora tjuven är energibristen. Det vi (halta å lytta) ändå försöker med är att lyckas trivas i hemmet och vår närmiljö. Just att få ta en kopp kaffe i en trivsam utemiljö kan göra mycket för den isolerade. Helena fick ett presentkort av sina kidz på födelsedagen augusti 2019. Nu har hon bestämt sig. Det blev nya utemöbler. Så nu "måste" jag fixa till en trevligare utemiljö på resten, då möblerna är på tok för fina gentemot resten...

Provsittning av de nymonterade möblerna. Helena skickar 

med ett extra tack för presentkortet, som hon fick av barnen.

Ibland så ser man inte skogen för alla träd som står i vägen. Lite så känns det efter senaste tidens energiuttag på mindre stimulerande saker. När man vill göra något bra och hindras av okunniga så allt blir, "så där" istället för något bra. Då är det jobbigt med den onda ryggen, de inflamerade axlarna, atrosen i knäna och soppatorsk på energin. Jag har absolut inget emot att ha ont, - om det jag gjort varit värt något, för mig eller nån annan. Jag måste lära mig att lyssna på mitt eget mantra oftare. "-Helena först, resten sen." Det sorgliga är att allt som borde ha gjorts här hemma står i stand-by läge. Som vanligt, kan tilläggas. På något sätt så orkar, hinner eller förmår jag inte få till våra egna projekt. Det är tyvärr inte glest mellan alla halvfärdiga saker, eller "jag fixar det sen" - grejer...

Livet är inte en dans på rosor. Väl är väl det kanske. Om man inte har lite motgång, förmår man då att uppskatta lycka? Nä, lite lagom balans vore väl trevligt. Tyvärr så är det just nu mycket mot. Vi kämpar för att hålla modet uppe, men det är inte helt lätt. Som jag tidigare nämnt så har Helena fått byta från hormonbromsande till receptorsstörande medicin. Detta gör att hon nu (efter 1½ år helt utan), har massor av östrogen i sin kropp igen. Det är inte någon liten omställning att först stänga av östrogenet och sen låta det flöda fritt efter 1½ år. Hennes kroppsbehåring har börjat komma tillbaks. Givitvis glest och ojämt men ändå så visar det på en synlig förändring. Helena har också hög värknivå i tänder och käke. Vid sista skiktröntgen så visade det sig att hon har metastaser i skelettet från Atlaskotan (halskotan) ner till bäckenet. Alltså är hela hennes kotpelare (ryggen) och bäcken fullt av metastaser. De flesta har omvandlats till sklerotiska. Vad som orsakar värken i käke/tänder är oklart i dagsläget. Hon går självklart på höga morfindoser, då borde man kanske inte ha kraftig värk från tänderna/käken...

En stulen bild från nätet. Budskapet tål att belysas om igen.

Idag ska vi ut med "Drullen" och motionera oss lite. Det är en el-scooter som Helena får låna av hjälpmedelscentralen. Det är superbäst att hon får låna den så hon kan följa med på hundpromenader, känna sig fri att kunna åka till affären och handla, osv. Jag har byggt ramp på baksidan så hon kan själv komma in/ut när hon vill. Även grinden som håller hundarna på "rätt" sida är lätthanterad från "drullen". Den vanliga rullstolen kallas för "Rullen". Den orkar inte Helena köra så långt. Hennes axlar och överkropp har ju varit svaga sedan 2000. Så den använder vi mest när vi är bägge två någonstans. Hon sitter, - jag puttar på...

Sanna, Helena och Drullen vid 1´a

fikan vid nya möblemanget.