Dag 668 på cancerresan.

Ännu en vecka passerar och ännu en klarhet flyttar in. Det är få saker som idag skulle kunna chocka mig, vad gäller cancerns krokiga väg. Jag har vid de 2 tidigare cancerresorna stoppat huvudet i sanden. Det är inget jag rekommenderar. Även om det är smidigt att i "stridens hetta" få fly från allt och ta hand om bearbetningen senare när havet inte stormar lika mycket. Med Helenas cancer så bestämde jag mig redan inne i läkarrummet hos distriktsläkaren, när vi fick beskedet. Fortfarande är jag 100%´-igt övertygad att jag gör rätt som bearbetar allt succesivt och inte gömmer mig för även det obehagliga och jobbiga. Det är dock tungt ibland, allra mest att se sin partner lida. Det jag alltid kan göra är att fixa "markskötslen", alltså, tvätta, handla, laga mat och se till att medicin finns hemma osv. Det känns dock ändå hela tiden att jag gör för lite...

Händer och fötter är för få. Hur ska jag mitt mål nå?

Helena har ju fått hormonbromsande medicin samt förstärkare för denna sedan 16 augusti 2018. Den 9 april i år så byttes hormonbroms (+förstärkare) mot receptorsstörande sprutor som ges intramuskulärt - med andra ord sprutas de in i skinkorna. Efter en pangstart med 2 sprutor med 14 dagars mellanrum är vi nu på mer normala 30 dagars intervall. Hennes östrogen som tidigare bromsats och varit i liten omfattning i hennes kropp är nu helt frisläppt, obromsat och ganska så rikligt. Hennes hår växer igen, om än ojämnt. Nu hoppas vi att receptorsstöraren funkar, och säger -Nej tack, till östrogenet.

SMILE!

Helena har parallellt med hormonbromsen även fått skelettstärkande dropp *(zometa). Detta har givits 1 gång i månaden på onkologavdelningen Ryhov, Jönköping. Efter 1 år så bromsade man detta till att vara var tredje månad. Det är oerhört viktigt att man kollar tänderna minutciöst hos käkkirurgen/käkradiologen innan man startar med skelettstärkaren. Detta för att risken för käknekros är stor om man har minsta lilla inflammation i tandrötterna/tandköttet. Helenas tänder visade i sept 2018 på att två framtänder i övre käken, var inflamerade i rötterna. Inget syntes, inget kändes - ändå fick man dra ut två, till synes hela framtänder. Helena har sedan dess en liten smidig protes som är så välgjord att t o m andra tandläkare tror att det är hennes riktiga tänder och inte en protes. Nu har Helena under många månader haft ont i munnen. Hon har ju haft problem med käken i närmare 20 års tid.  Då har hon bortförklarat det med att det är MS´en som "satt sig i käken". Därför så har hon velat putta fram dagen där hon måste undersökas, för det kan ju ge med sig...                                 
De sista månaderna har hennes tandkött vid framtänderna i underkäken börjat dra sig tillbaks och blotta mer av tänderna. Värken har blivit mycket hög. Idag konstaterades att hon har tandlossning på de främre tänderna i underkäken, så man gjorde en tillfällig lagning och limmade ihop tänderna. Sedan hittade man en lös tand långt bak på vänster överkäke. Det har ev utvecklats till käknekros under den tanden. Det är fortfarande inte helt klarlagt utan tandläkaren ska diskutera med sina kollegor och sedan blir det nya dagar hos käkkirurgen.

Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att det största problemet dag 668 på cancerresan skulle vara att en inflamerad tand med ev nekros under, skulle vara det man koncentrerar sitt fokus på. Jag trodde att cancern i sig skulle vara den stora, otäcka motståndaren, (nu kan vi ju mycket väl hamna där, senare...), men inte trodde jag att det var små saker runt om som hotar och stjäler energi från livet.